Ändringar i investeringsfondslagstiftningen

I dokument Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 19G3 1. Nr 159 (sidor 64-147)

Utredningen redovisar sina överväganden och förslag till ändringar i och tillägg till 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjäm­

ning i den paragrafföljd i vilken bestämmelserna intagits i förordningen.

Det synes därför lämpligt att behandla förslagen i en särskild specialmoti­

vering, där redogörelse paragrafvis lämnas för utredningens uttalanden och för remissinstansernas därav föranledda påpekanden. Först skall dock vissa huvudpunkter i utredningens förslag behandlas, nämligen frågan om åt­

gärder att stimulera lagerinvesteringar, om avvägningen av investerings- avdraget, om överflyttning av fonder inom koncerner samt om beslutande­

rätten i fråga om tillståndsgivningen.

Lagerinvesteringar (13 och 16 §§) Utredningen

Utredningen framhåller att den nuvarande investeringsfondslagstiftning- en visat sig vara ett tjänligt instrument för att stimulera investeringsverk­

samheten under tider då sysselsättningssvårigheter uppkommer men

kon-65

staterar samtidigt att de tillstånd att taga investeringsfond i anspråk som lämnats framför allt avsett investeringar i byggnader. Därjämte bär till­

stånden avsett vissa maskininvesteringar som i regel blivit en följd av des­

sa nybyggnader.

Att den investeringsverksamhet som kunnat stimuleras genom investe­

ringsfonderna huvudsakligen kommit att avse byggnader är, framhåller ut­

redningen, i och för sig naturligt. Det är främst genom sådana byggnadsar­

beten, som kan igångsättas med kort varsel, som man relativt snabbt kan skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. De företag som legat långt fram­

me med sin byggnadsplanering har därför haft de största möjligheterna att få utnyttja investeringsfonderna. Därtill kommer, konstaterar utred­

ningen, att de förmåner i beskattningshänseende, som investeringsfonds- lagstiftningen erbjuder, är särskilt stora i fråga om investeringar i bygg­

nader. Eftersom dylika tillgångar enligt gällande skatteregler får avskri­

vas under en mycket lång tidsperiod innebär möjligheten att genom inves­

teringsfonderna erhålla en omedelbar avskrivning en avsevärd förmån.

Det särskilda investeringsavdraget — tio procent av de i anspråk tagna fondmedlen — är vidare detsamma oberoende av för vilken investering fonden utnyttjas. Då det gäller investeringar i maskiner, som enligt gäl­

lande regler får avskrivas på fem år, är förmånen av en avskrivning på en gång medelst investeringsfond inte så gynnsam som i fråga om byggnader.

Beträffande investering i lager utgör investeringsavdraget i stort sett den enda stimulans som investeringsfondslagstiftningen erbjuder. Därefter an- föres i promemorian.

Enligt 11 § c) nuvarande förordning kan företag få tillstånd att taga in­

vesteringsfond för rörelse i anspråk bl. a. för nedskrivning av lager av råva­

ror samt hel- och halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostna­

derna under beskattningsåret för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar. Dock godtages inte en lägre värdesättning å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång än som kan godkännas enligt kommunalskattelagens regler. Företaget erhåller således genom att taga in­

vesteringsfond i anspråk för nedskrivning av lager inte någon ökad ned- skrivningsmöjlighet i förhållande till kommunalskattelagens värderingsreg­

ler. De förmåner nuvarande regler erbjuder ett företag, som i en avmatt- ningskonjunktur överväger att arbeta på lager, ligger — som redan fram­

hållits — främst i investeringsavdraget.

Med hänsyn till de risker och kostnader, som en ökad lagerhållning med­

för, är, framhåller utredningen, den stimulans nuvarande investeringsfonds- lagstiftning ger därför i regel otillräcklig för att intressera företag att under tider med avsättningssvårigheter fortsätta produktionen i normal omfatt­

ning och öka sina lager av hel- och halvfabrikat.

Utredningen konstaterar att gjorda undersökningar visar att lagerför­

ändringarna under de senaste åren inom den svenska industrien och handeln varit betydande. I en till promemorian fogad tabell (nr 9), till vilken torde få hänvisas, återges vissa uppgifter angående lagerförändringarna. Uppgif­

terna har hämtats från det av konjunkturinstitutet i november 1901 ut­

givna häftet av publikationen Konjunkturläget. Resultatet av en av utred- Jiihang till riksdagens protokoll 1963. I samt. Nr ISO

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1963

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

ningen verkställd stickprovsundersökning beträffande lagerförändringarna hos ett antal större företag redovisas å s. 74 i promemorian.

I den aktuella ekonomiska diskussionen har, framhåller utredningen, un­

derstrukits att det från konjunktur synpunkt är angeläget att erhålla ett medel genom vilket företagens lagerpolitik kan påverkas. Enligt utredning­

ens mening är emellertid möjligheterna att via investeringsfondslagstift- ningen skapa incitament till en frivillig lagerökning tämligen begränsade.

Vad man kan erbjuda är dels en tillfällig likviditetsförstärkning för före­

tagen genom att de under viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen eller del av dessa dels ett extra avdrag Aid taxeringen, investerings- aA'drag. Värdet av dessa förmåner blir dock, betonar utredningen, beroende av hur mycket av investeringsfonderna som får tagas i anspråk och under hur lång tid de i riksbanken insatta medlen får disponeras ävensom stor­

leken av inv^esteringsavdraget.

De nuvarande bestämmelserna att investeringsfonden, då den får tagas i anspråk för lagerinvesteringar, skall användas för nedskrivning av lagret har utredningen funnit olämpliga. Skall företagen ha intresse av att an­

vända fondmedel för lagernedskrivning torde det enligt utredningens me­

ning vara nödvändigt att man för det företag, som utnyttjar fonden på detta sätt, under några år vid inkomsttaxeringen godtager en lägre A'ärde- sättning å lagret än enligt kommunalskattelagens regler. Bestämmelser av sådan innebörd måste bli relativt komplicerade. Enligt utredningens me­

ning bör därför kommunalskattelagens v-ärderingsregler gälla ä\'en under den tid företaget får tillstånd att taga investeringsfond i anspråk för lager- investeringar. Den del av investeringsfonden, som får utnyttjas för lager­

investeringar, bör i stället, framhålles i promemorian, överföras till ett sär­

skilt konto, förslagsvis benämnt lagerinvesteringskonto. Utredningen fort­

sätter.

Under den tid investeringsfondsmedlen står på detta lagerinvesterings­

konto får företaget disponera de mot det överförda beloppet svarande med­

len i riksbanken. Efter viss tid skall de till lagerinvesteringskontot över­

förda medlen återföras till beskattning. En sådan återföring till beskattning bör enligt vår mening i detta fall kunna ske utan att återföringen föranle­

der något extra tillägg vid taxeringen. Om företaget så önskar kan det sam­

ma år som återföringen sker göra ny avsättning till investeringsfond för rörelse. Avsättning bör därvid få ske med belopp motsvarande hela det återförda beloppet utan hinder av spärregeln att avsättningen ett visst år ej må överstiga fyrtio procent av årsvinsten. Det förhållandet att de till la- gerureesteringskontot överförda medlen på detta sätt återföres till investe­

ringsfonden bör inte förtaga företaget rätt att göra ytterligare avsättning till in\esteringsfond samma beskattningsår upp till fyrtio procent av års­

vinsten.

Om bestämmelserna utformas på sätt nu angivits kan, framhåller utred­

ningen, det belopp av investeringsfonderna, som maximalt får utnyttjas för lagerin\resteringar, fastställas efter i princip vilken grund som helst. Utred­

ningen har övervägt att sätta storleken av de fondmedel, som får dispone­

ras för lagerinvesteringar, i viss relation till lagrets storlek. Det belopp som

Iiungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 07

får överföras till lagerinvesteringskonto kunde maximeras t. ex. till bokfört värde å lagret vid ingången av det beskattningsår, då tillstånd att taga fon­

den i anspråk lämnas, eller till medeltalet av lagrens bokförda värden un­

der ett antal år. En sådan maximiregel skulle emellertid, framhåller utred­

ningen, endast ha till uppgift att förhindra att alltför mycket fondmedel får tagas i anspråk för lagerinvesteringar. Därefter anföres i promemorian.

Såsom förut framhållits är avsikten med de nu föreslagna bestämmelser­

na om lagerinvesteringskonto att söka stimulera företagen att under tider med avsättningssvårigheter fortsätta sin produktion i större omfattning än som eljest skulle ha varit fallet. Det bör ankomma på arbetsmarknadssty­

relsen att, under hänsynstagande till den sysselsättningseffekt som ernås genom åtgärden, avgöra hur stort belopp av investeringsfondsmedlen, som får överföras till lagerinvesteringskonto. Om ett företag erhåller tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen att överföra t. ex. 100 000 kronor från investe­

ringsfond till lagerinvesteringskonto, innebär detta att företaget äger från riksbanken uttaga de mot dessa fondmedel svarande inbetalningarna, fyrtio eller fyrtiosex procent av beloppet i fråga. Senast i balansräkningen för det räkenskapsår, under vilket uttag från riksbanken skett, skall företaget redo­

visa ett lagerinvesteringskonto å 100 000 kronor utgörande från investe­

ringsfond överförda medel. Har uttag från riksbanken verkställts men nå­

gon överföring till lagerinvesteringskonto inte skett återföres av investe­

ringsfondsmedlen 100 000 kronor till beskattning, varvid tillägg göres med tio procent därå. I och med att medel uttagits från riksbanken föreligger nämligen enligt bestämmelserna i 17 § skyldighet att taga investeringsfonds­

medlen i anspråk för avsett ändamål. Detta har inte skett om någon överfö­

ring till lagerinvesteringskonto ej ägt rum. Bestämmelserna i 19 § om åter- föring av investeringsfondsmedel till beskattning blir då tillämpliga.

Om rätten att använda investeringsfondsmedel för överföring till lagerin­

vesteringskonto skall innebära en verklig stimulans för lagerinvesteringar, får, framhåller utredningen, den tvångsvisa återföringen från kontot inte ske alltför snabbt. Det kan i vissa fall taga relativt lång tid innan en lager- ökning, som uppstår under den tid avsättningssvårigheter föreligger, hinner avvecklas. Under denna tid bör de till lagerinvesteringskonto avsatta med­

len få kvarstå å kontot. Man kan här tänka sig olika lösningar. De medel­

som överföres ett år kan t. ex. få slå orubbade under ett eller två år och där­

efter återföras successivt med en viss andel per år. Utredningen har emeller­

tid av praktiska skäl funnit det lämpligare att den lid, under vilken de till lagerinvesteringskonto överförda medlen får stå orubbade, sättes något läng­

re och att återföringen av medlen därefter sker på en gång. Utredningen förordar därför en regel av innebörd att medel, som under år 1 överföres till lagerinvesteringskonto, får stå orubbade under åren 2 och ö och åter­

föras i bokslutet för år. 4. Detta innebär, framhålles i promemorian att, om företaget erhållit arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd i början av år 1, före­

taget får disponera de i riksbanken insatta medlen fram till den tidpunkt under år 5 då medlen åter måste inbetalas till riksbanken eller skatten på till beskattning återförda medel skall erläggas. Därefter anföres.

Företaget får således enligt delta förslag disponera medlen under fyra år.

Fyra år avser vi emellertid skall vara eu maximitid. Det bör vara arbets­

marknadsstyrelsen obetaget att föreskriva att till lagerinvesteringskonto

GS Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

överförda medel skall återföras till beskattning vid en tidigare tidpunkt. Då arbetsmarknadsstyrelsen ger ett företag tillstånd att överföra fondmedel till lagerinvesteringskonto, bör villkoren härför från sysselsättningssynpunkt preciseras. Om det visar sig att företaget inte handlar enligt de förutsätt­

ningar, under vilka tillståndet lämnades, bör arbetsmarknadsstyrelsen ha möjlighet föreskriva att de till lagerinvesteringslcontot överförda medlen helt eller delvis omedelbart skall återföras till beskattning. Har arbetsmark­

nadsstyrelsen, då tillstånd att överföra medel till lagerinvesteringskonto lämnades, föreskrivit, att fondmedlen skall återföras till beskattning t. ex.

efter ett eller två år, bör styrelsen vid en senare tidpunkt kunna besluta att medlen får kvarstå längre tid upp till maximitiden.

Förutsättningen för att tillstånd lämnas ett företag att taga investerings- fondsmedel i anspråk för avsättning till lagerinvesteringskonto skall enligt förslaget, såsom redan framhållits, vara att företaget därigenom upprätt­

håller produktionen i större omfattning än annars skulle varit fallet. Nor­

malt bör detta, framhåller utredningen, leda till att lagret av inom företa­

get tillverkade varor — hel- och halvfabrikat — ökar. Det särskilda investe- ringsavdrag, som skall utgöra en ytterligare stimulans till lagerinvestering­

ar, bör därför enligt utredningens mening sättas i relation till det värde var­

med inom företaget tillverkade varor ökat under beskattningsåret. Utred­

ningen föreslår att investeringsavdraget beräknas till viss procent av värde­

ökningen under beskattningsåret av sådant lager. I och för sig kunde, fram- hålles i promemorian, ifrågasättas att i värdet av den lagerökning å vilket investeringsavdraget beräknas inräkna endast bearbetningskostnaden och således inte råvarukostnaden. Utredningen har emellertid ansett praktiska skäl tala för att räkna med hela lagervärdet av hel- och halvfabrikat. De lagervärden som skall jämföras är då i regel in- och utgående lager med frånräknande av lager av råvaror och förbrukningsvaror. Genom att inves­

teringsavdraget göres beroende av att lagret av inom företaget tillverkade varor ökar kan, påpekas i promemorian, ett handelsföretag, om det erhåller tillstånd att avsätta till lagerinvesteringskonto, inte erhålla något investe- ringsavdrag.

Om investeringsavdraget beräknas på hela tillverkningsvärdet av det öka­

de lagret av hel- och halvfabrikat, d. v. s. inklusive råvarukostnaderna, tor­

de, enligt utredningens mening, även ett tioprocentigt avdrag i många fall innebära eu betydande förmån. Utredningen har därför varit tveksam om procentsatsen bör sättas högre än tio. Man kan heller inte, enligt utredning­

ens mening, helt bortse från att företagen kan vidtaga åtgärder för att la- gerökningen under det beskattningsår, då avdrag får åtnjutas, blir särskilt stor t. ex. genom omläggning av räkenskapsår. Emellertid är, betonar utred­

ningen, de risker och kostnader, som följer med ökade lager, ofta betydan­

de och den stimulans, som kräves för en fortsatt produktion under tider med avsättningssvårigheter, måste därför sannolikt vara relativt stor. Trots de betänkligheter, som kan anföras mot en hög procentsats, har utredning­

en därför — för att inte de förmåner lagstiftningen erbjuder skall framstå såsom otillräckliga — stannat för att förorda en procentsats av tjugu. Möj­

ligt är dock, framhålles i promemorian, att denna procentsats får omprövas

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963 69 sedan erfarenhet vunnits av de föreslagna reglerna. Avdraget bör, framhål- les vidare, givetvis maximeras till tjugu procent av det belopp, som över­

förts till lagerinvesteringskonto. Medges investeringsavdrag för flera be­

skattningsår, får avdragen sammanlagt inte överstiga detta maximibelopp.

Utredningen anför därefter.

De å lagerinvesteringskonto överförda medlen skall emellertid enligt vårt förslag kunna kvarstå å kontot under sammanlagt fyra år. Investeringsav- draget bör i princip ges endast för lagerökning, som uppkommer under den tid avsättningssvårigheter föreligger. Det bör därför få ankomma på arbets­

marknadsstyrelsen att — då tillstånd lämnas om överföring till lagerinves­

teringskonto — även besluta vid vilka års taxeringar investeringsavdrag på grund av denna överföring skall få åtnjutas. Meddelas tillstånd till överfö­

ring av investeringsfondsmedel vid slutet av ett räkenskapsår kan det vara anledning att inte medge investeringsavdrag för nämnda år. Har arbets­

marknadsstyrelsen i sitt beslut om tillstånd att överföra fondmedel föreskri­

vit att investeringsavdrag endast skall få åtnjutas vid taxeringen ett visst år, bör det vara styrelsen obetaget att vid ett senare tillfälle besluta att in­

vesteringsavdrag skall få åtnjutas även senare år. Om arbetsmarknadssty­

relsen beslutar att de till lagerinvesteringskonto överförda medlen helt eller delvis skall återföras till beskattning på grund av att företaget inte uppfyllt de förutsättningar, på vilka tillståndet till ianspråktagandet byggde, bör sty­

relsen äga möjlighet föreskriva att investeringsavdrag icke skall få åtnjutas vid taxeringen för det beskattningsår, då återföring sker, och för senare år.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att man endast beträffande ett relativt begränsat antal industriföretag torde genom nu föreslagna åtgär­

der kunna få till stånd en ökad lagerproduktion. Å andra sidan gäller det från sysselsättningssynpunkt betydelsefulla industribranscher. I och för sig kan, framhålles i promemorian, göras gällande att man kan nå en ökad pro­

duktion även om lagren inom handeln ökar och att det därför kunde fin­

nas anledning att medgiva även företag inom handeln möjlighet att överfö­

ra fondmedel till lagerinvesteringskonto. De föreslagna bestämmelserna läg­

ger, påpekar utredningen, inte hinder i vägen för arbetsmarknadsstyrelsen att meddela tillstånd även till ett handelsföretag, om det skulle befinnas va­

ra av intresse att stimulera till en lagerökning inom företaget. Det får an­

komma på arbetsmarknadsstyrelsen att bedöma om lagerökningen gynnar svensk produktion och sysselsättning.

Utredningen har vidare övervägt om straffpåföljder bör föreskrivas för det fall att ett företag inte uppfyller de förutsättningar, på vilka medgivan­

det att överföra fondmedel till lagerinvesteringskonto byggde, och arbets­

marknadsstyrelsen till följd härav föreskriver att medlen omedelbart skall återföras till beskattning. Utredningen har emellertid inte velat föreslå att något tioprocentigt tillägg göres i dylika fall.

Remissyttrandena

Utredningens uttalande, att vad man inom investeringsfondslagstiftning- ens ram kan erbjuda för att skapa incitament till en frivillig lagerökning är dels en tillfällig likviditetsförstärkning för företagen genom att de under

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1963

viss tid får disponera de i riksbanken insatta medlen eller del av dessa, dels ett extra avdrag vid taxeringen, investeringsavdrag, har lämnats utan erin­

ran i remissyttrandena. Den principiella utformningen av förslaget i denna del har således godtagits av remissinstanserna. Däremot har erinringar rik­

tats mot olika detaljbestämmelser. Värdet av de föreslagna bestämmelserna har emellertid ifrågasatts i flera yttranden. Främst är det konjunkturinsti­

tutet, näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet och vissa han­

delskammare som framför kritiska synpunkter.

Konjunkturinstitutet konstaterar till en början, att det inte synes finnas tillräckliga incitament hos företagen att genom sin lagerpolitik på färdig- varusidan neutralisera fluktuationer i omsättningen. Den tanken ligger då nära till hands, framhåller institutet, att staten genom särskilda åtgärder skulle kunna stimulera företagen till en sådan lagerpolitik. Som ett steg i riktningen att utöka medelarsenalen för den ekonomiska politiken får för­

slaget anses välkommet. Institutet finner emellertid att förslaget i denna del inle grundas på en tillfredsställande ekonomisk analys. Enligt institutets mening är det av utredningen föreslagna investeringsavdraget i de allra flesta fall för litet för att över huvud taget verka som en stimulans till »över­

normala lagerinvesteringar». Institutet anför.

Att kostnaderna för lagerhållningen är stora — ja ibland helt prohibitiva

— och att de växer med tiden beror dels på fysiska orsaker (varorna kan inte lagras mer än en viss tid, ex. pappersmassa, gummi), dels på modeväx­

lingar (ex. stora delar av textil- och beklädnadsindustri, skoindustri), dels på att produkterna är »skräddarsydda» dvs. görs endast på beställning (hit hör t. ex. delar av verkstadsindustrin inkl. varven). Man kan uttrycka detta så att risktagandet är större vid en förskjutning i tiden av investeringarna i fråga om lager än i fråga om fast kapital. Det av utredningen förordade avdraget vid lagerinvesteringar — 20 procent av det avsatta beloppet — vil­

ket betyder ca 10 procent i nettostimulans för företagen (om man räknar med 48 procents skattesats på bruttovinsten) torde innebära en lockelse till

»övernormal» lagerhållning för ett ytterst ringa antal företag. Redan för räntekostnader förbrukas en viss del av denna »vinst», vartill kommer kost­

nader för lagerlokaler, risken för prisförluster m. m. Det kan i detta sam­

manhang påpekas att Bent Hansen (som åberopas av utredningen) i sin ar­

tikel föreslog som komplement prisgarantier för företagen — detta för att åtminstone reducera denna form av risktagande. Härtill kommer att vetskap hos köparna om »övernormal» lagerhållning inom de fondmedlen utnyttjan­

de branscherna kan leda till spekulation i prisfall och köpstrejk, som i och för sig fördröjer konjunkluruppsvinget. Speciellt känsligt blir det för Sve­

riges del i det fall att dylika reaktioner avser utlandet med eventuella förlus­

ter i terms of trade som följd. Av allt att döma är kostnaderna för lagerhåll­

ning mycket varierande olika näringsgrenar emellan. Man borde därför egentligen kunna tillämpa olika regler för olika branscher. I praktiken tor­

de detta emellertid ställa sig mycket svårt. I princip borde en liknande dif­

ferentiering kunna göras även med hänsyn till skillnader i vinstutvecklingen mellan olika branscher. Inom gränserna för det praktiskt möjliga är det emellertid kanske framförallt en variation i ovannämnda procenttal över tiden och i enlighet med licla näringslivets vinstutveckling, som särskilt kan och bör beaktas i lagstiftningen.

71

Institutet betonar vidare att förutsättningen för att man skall nå åsyftad effekt är att man kan få företagen att under tillräckligt lång tid öka sina la­

ger. Lagerökningen måste bli tillräckligt varaktig i tiden för att en produk- tionsstabilisering — sett över hela omsättningscykeln — skall inträda.

Institutet framhåller slutligen att möjligheterna för företagen att göra av­

sättningar till investeringsfonder inte är obegränsade. Ju mer fonderna skul­

le tas i anspråk för lagerinvesteringar desto mindre återstår för fasta inves­

le tas i anspråk för lagerinvesteringar desto mindre återstår för fasta inves­

I dokument Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 19G3 1. Nr 159 (sidor 64-147)