Bronsålder
Det har inledningsvis framhållits att det i Hötofta funnits en rik bebyggelse från yngre bronsålder. Av boplatserna låg två på egendo-men 18:4 och en på egendoegendo-men 4:1. En av de förstnämnda, på grund av läget benämnd 18:4 N, hade ett markerat höjdläge. Den hade ska-dats vid avbaning för grustäkt. Vid efter-undersökningen påträffades lerklining från huskonstruktioner samt ett rikt fyndmaterial bestående av grövre och finare keramik i skär-vor, deglar, gjutformar och mindre brons-föremål. Liknande material kom fram på de andra boplatserna. Dateringen av alla tre boplatserna är yngre bronsålder, i huvudsak Montelius per.V (Stjernquist 1969 a).
Fyndmaterialet från dessa bronsåldersbop-latser visar att det rör sig om en förhållandevis stabil bondebebyggelse. Det har funnits ler-klinade huskonstruktioner. Man har odlat säd och man har hållit de vanliga husdjuren (Fig. 3) medanjaktvilt förekommer mycket sparsamt.
Dessa boplatser bildar bakgrunden till bebyg-gelse och näringsliv under äldre järnålder.
Järnålder
Man kan antaga att det i Hötofta funnits en bebyggelse kontinuerligt från bronsålder till järnålder. Det finns spår av bosättning under förromerskjärnålder eller i varje fall från tiden omkring Kr.f. På fyndplatsen 18:4 N låg över
50 55.8%
1,1%
Bos Equus Sus Ovis Canis
Fig. 3. Diagram som visar husdjurs-beståndet på bronsåldersboplatserna enligt Lepiksaars bestämningar (Stjernquist 1969a).
kulturlagret från bronsålder ett tunt sterilt skikt och över detta ett svagt kulturlager med fynd.
Det rör sig huvudsakligen om krukskärvor av vilka flera har en karakteristisk facetterad mynningskant vilket anger en datering till ti-den omkring Kr.f. (Stjernquist 1969b: 166 ff.).
Kulturlagret från bronsålder var genombrutet av en nedgrävning för ett grophus med krukskärvor som kan dateras till järnålder.
Inom området har det kommit fram flera grop-hus från yngre järnålder.
Den mest omfattande järnåldersbebyggel-sen påträffades emellertid på egendomen 18: 3.
EN ORDINÄR JÄRNÅLDERSBY 51
Fig. 4. Diagram som visar husdjursbeståndet påjärn-åldersboplatsen enligt Lepiksaars bestämningar.
Det område som undersöktes på detta om-råde ligger söder om vägen mellan V.Ingelstad och Hököpinge. Norr om denna väg kunde man i grödan iakttaga färgningar som med största sannolikhet markerade grophus. Någon utvidgning av undersökningarna till detta norra fält kunde emellertid inte göras. De motivera-des av grustäkten och begränsamotivera-des därför till området söder om vägen. Över hela detta fält fanns rester av fornlämningar av vilka en stor del kunde grävas ut eller karteras. Det rörde sig om hus grunder, ugnar och härdar, som fördelar sig över två perioder av järnåldern nämligen förromersk/romersk järnålder och vikingatid.
Genom ett rikt benmaterial av de vanliga hus-52 BERTA STJERNQUIST
djuren, bestämt av Johannes Lepiksaar, har man belägg för att det rör sig om ett jordbru-kande samhälle (Fig. 4).
Till den förra perioden hör långhusen med nr. 7-10. De var täckta av kulturlager som på vissa ställen hade en tjocklek av ca. 10-20 cm.
Det var delvis skadat. Lagret sållades i meter-stora rutor. En del av detta ingick i Schakt Il som täckte och låg i närheten av hus 7, medan lagret över hus grunderna 8-10 ingick i Schakt III (Fig. 5). Det skall nämnas att Schakt I var ett mindre provschakt vars uppgift var att frilägga en profil genom lagren.
Kulturlagret fortsatte norr om Schakt III men kunde inte undersökas närmare av tids-brist i samband med den pågående grustäkten.
Det banades av vid grustäkten och en underlig-gande hus grund, hus 11, mättes upp och regist-rerades utan detaljundersökning. Den hade en längd av 12 m och en bredd av ca 5 m. Det konstaterades att härden var väl utformad med en lerplatta som var rödbränd och med en omgivande av sot fylld ränna. Hus 8-10 låg i öster-väster, hus 11 hade huvudriktningen NO-SV medan hus 7 var svårare att bestämma då stora delar var bortschaktade. Riktningen på den bevarade gaveln talar dock för att oriente-ringen var NV-SO.
Långhusen 7 -11 kan tack vara fyndmateri-alet dateras till äldre järnålder. Keramiken som föreligger i skärvor har dels varit större kärl av grovt magrat gods, dels en finare keramik med sparsam ornering. Ett urval av skärvorna har analyserats för att belysa eventuella variatio-ner i fråga om funktionen (Stjernquist 1972).
Kantutformningen är förtjockad med tydliga facetter (Fig. 6). Karakteristisk är en kärlform med mjukt rundat bukparti. Kärl av denna form har ibland en horisontell fåra under mynnings-kanten, en fåra som kan ersättas av en svag avsats som markerar halspartiet. Ornamentiken är genomgående sparsam. En enkel vinkellinje eller ett meanderband kan förekomma liksom fint inristad ornamentik ordnad i fält eller en kombination av linjer och prickar (Fig. 7).
Fig. 5. Husgrund nr 8.
Bitar av fotskålar samt delar av kärl med öron eller lösa öron med olika intryck förekommer förhållandevis rikligt (Fig. 8-9).
Denna typ av keramik kan dateras till äldre järnålder troligen med början före Kr.f. i per.
Illb. Liversage har vid sin bearbetning av ke-ramik från olika fyndplatser placerat Hötofta i sitt Nisseh0j stadium, dvs. tiden 0-60 e.Kr. Det skall emellertid framhållas att keramiken, som har vissa inslag av mera komplicerad ornamen-tik av plastisk karaktär, inte kan fogas in enbart i detta stadium. Det finns exempelvis öron med plastiska detaljer av det slag som finns i Gurede-fasen. Den täcker sannolikt större delen av äldre romersk järnålder (Liversage 1980, 93, 120-121,jfr. J0rgensen 1992). Problemen kring keramiken från tiden omkring Kr.f. analyseras fortlöpande av olika forskare, vilket bl.a. fram-går av en nyligen utkommen symposiepublika-tion (Martens 1997).
Eftersom keramiken till stor del sållats fram ur rubbade kulturlager är det svårt att se skill-nader i fördelningen över husgrunderna. En detaljanalys av keramiken är därför till föga hjälp. Det blir ett stort sammanhängande kom-plex. Keramiken kompletteras dock av ett stort material av ornerade eldbockar i bitar (Fig.
10). Eftersom dessa inte förekommer jämnt över hela komplexet ger deras förekomst vissa möjligheter att se skillnader i dateringen. Eld-bockarna förekommer förhållandevis tidigt i äldre järnålder. Deras förekomst ligger i för-romerskjärnålder, vid tiden omkring Kr.f. och tidigt i romersk järnålder. I Hötofta koncentre-rar de sig till och omkring hus 7 i schakt II. Den spridning som förekommer beror till stor del på att kulturlagret förts omkring. Det innebär att hus 7 troligen anlagts före Kr.f. även om det varit bebott även efter denna tidpunkt (Stjern-quist 1998, under tryckning).
EN ORDINÄR JÄRNÅLDERSBY 53
·~,
.
· ... .., .~ ...
1~.~,.1-~
:•u#'-Fig. 6. Krukskärvor frånjärnåldersboplatsen på 18:3. 3:4. Foto Bertil Centerwall.
En förhållandevis tidig datering av hus 7 stämmer med de C 14 dateringar (kalibrerade) som analyserats inom detta område. I schakt II
54 BERTA STJERNQUIST
har tre prov analyserats, nämligen hus 7, härd 3 och ugn 1. De två sistnämnda spänner över tiden från andra århundradet f.Kr. till andra
Fig. 7. Krukskärvor med orna-mentik från kulturlagret på 18:3.
3:4. Foto Bertil Centerwall.
Fig. 8. Bitar av fotskålar från kulturlagret på 18:3. 3:4. Foto Bertil Centerwall.
Fig. 9. Bitar av öron från kulturlagret på 18:3. 3:4. Foto Bertil Centerwall.
århundradet e.Kr. Hus 7 ligger mellan 45 och 231 e.Kr. (Stjemquist 1998, under tryckning).
Det är i denna datering äldre än hus 8 som ligger mellan 79 och 391 e.Kr. Dessa date-ringar ger inte precisa tal men de anger ändå ett
åldersförhållande och understryker därmed resultatet av fyndanalysen. Man kan antaga att långhusen motsvarar en bebyggelse under hela romersk järnålder. Det finns från området ett lösfynd av en fibulavariant av Almgren 96.
EN ORDINÄR JÄRNÅLDERSBY 55
Fig. 10. Eldbock från kulturlagret över husgrund 7. Längd 28 cm. Foto Bertil Centerwall.
Man kan också hänvisa till den nämnda graven från området vilken har ett lerkärl från yngre romersk järnålder.
Bebyggelsen från folkvandringstid och ven-deltid påträffades i ett annat område nämligen den höjd ca 500 m norrut där en bronsålders-boplats var belägen (Fig. 1 J ). Under åren 1963 och 1964 påträffades där i samband med grustäkten skadade anläggningar av vilka några genom fynd kan dateras till järnålder. Från och med 1965 kunde övervakningen av grustäkten ske mera systematiskt. 15 skadade anlägg-ningar från järnålder har därvid registrerats 56 BERTA STJERNQU!ST
och undersökts på egendomen 18:4 och den närbelägna 18:2 (65: 1-15). Anläggningarna 6, 8-9, 11-15 var härdar medan 1-5, 7 och 10 innehöll kulturlager. Några kunde bestämmas som rester av grophus. I 65:2 påträffades en horntagg till en betsels tång och i 65 :4 bl.a. en kam av en typ som daterar till folkvandringstid (Fig. 12). Den bäst bevarade anläggningen var 65: 10, ett grophus som i det bevarade botten-lagret mätte 2 x 2 m. Där förekom brynen, sländtrissor, fragment av kam och av järn, djurben samt ett lerkärl med stämpel ornamentik daterbart till vendeltid (Stjernquist 1992).
• Herd
... _ . . .. .. __ ..-... I l
/"':/ ~
1
D
\ ---,
~;}/ \\
--- ) p --
! .\
__
...-
"'"---- / .-·· /,, ~ ,:/_:.:_ .... _:];::; ::~~:. ==-~ .. ~:::;/Y r/_,, t / tt
\ l "."'.. ... i \ / !
l
(! .... ,;::./
I ~ Idl ! /
\~ "7" /
~...
~... _ ... "'
i i'-.... ... ~ 'l :..---...
-...:::::::: i.,- X Fi11.-51.21 m U.d.M.
50rn
Fig. 11. Karta över grustaget med en bronsåldersboplats samt anläggningar från järnålder. Observera anläggning-arnas höjdläge.
Den vikingatida bebyggelsen uppträder på egendomen 18:3, samma område som bebyg-gelsen från äldre järnålder men den kan beläg-gas även på 2: 1 och 4: 1. Alla dessa tre egendo-mar är belägna nära den medeltida byn som är känd från gamla kartor, den äldsta från 1708.
Väster om den medeltida byn, på 18:3, påträffades 6 grophus och några härdar.
Avbaningen hade gått hårt fram och inga lång-hus kunde dokumenteras. Även groplång-husen var till stor del skadade. De bäst bevarade var grophusen 2, 4 och 6. Bland fynden i hus 2 ingick en dörrnyckel (Fig. 13), en vågskål (Fig. 14), ett benhandtag, en kam (Fig. 15) och krukskärvor. Dateringen är 900-tal. Grophus 6 var en verkstad för smide med halvfabrikat och
med fragmentariska föremål. Bland dessa märkes ett söndrigt armband av brons med pressad ornamentik och en bit av ett ovalt spänne med förgyllning. Även detta hus kan dateras till 900-talet. Det är anmärkningsvärt att man bland fynden har en nyckel vilket tyder på att man låst grophuset.
Öster om den medeltida byn på 2: 1 under-söktes 5 grophus, av vilka ett hade stenbyggd ugn (Fig. 16). Gruppen av hus grunder låg nära den medeltida byn och tangerade dess område.
I dessa anläggningar fanns utom föremål av brons och järn samt kamfragment även rikligt med östersjökeramik. Husen var delvis samti-diga med gruppen väster om den medeltida byn men var delvis senare. Detta framgår av
EN ORDINÄR JÄRNÅLDERSBY 57
Fig. 13 Nyckel från hus 2 (grophus) på 18:3. Ca 9: 10. Foto Bertil Centerwall.
några C 14 dateringar från hus 1, 3 och 5. Att döma av dessa dateringar var hus 5 det yngsta.
Tre analyser (kalibrerade) ligger mellan 869 och 1168 (Stjernquist 1998, under tryckning).
Det låg närmast området för den medeltida 58 BERTA STJERNQUIST
Fig. 12. Kam från anläggning 65 :4. 3 :4. Foto Bertil Centerwall.
Fig. 14. Vågskål från hus 2 (grophus) på 18:3.
Ca 1: 1. Foto Bertil Centerwall.
byn. Man kunde inte belägga långhus på grund av schaktningarna men man kan antaga att grophusen är delar av gårdar. Keramiken var riklig liksom ben av nötkreatur, får/get och svin. Detta material har bestämts av Ove Pers-son.
I samband med grustäkten gjordes spora-diska fynd från järnåldern även på egendomen 4: 1, belägen intill 2: 1. I den avbande jorden över bronsåldersboplatsen påträffades en del av en dubbelskalig, oval spännbuckla av brons.
Det rör sig om en 6.5 cm lång bit av det undre skalet. Längs kanten syns fyra ornamentfält med stiliserad ornamentik och på undersidan
ett omtag för nålspetsen. Avtryck av tyg är synligt.
Det finns alltså i Hötofta möjlighet att ur-skilja en kontinuerlig bebyggelse från för-romerskjärnåldertill vikingatid. Bebyggelsens äldre delar ligger på ungefär samma område som den vikingatida byn i närheten av den medeltida, medan bebyggelsen under folkvandringstid och vendeltid var utplacerad till en höjd belägen ca 500 m norr därom. Jag kommer här inte att behandla troliga orsaker till förflyttningen utan i stället kort diskutera i vilken utsträckning man kan se samband med Uppåkraboplatsen.
Fig. 15. Kam från hus 2 (grophus) på 18:3. 3:4. Foto Bertil Centerwall.
Fig. 16. Stenbyggd ugn i grophus 5 på egendomen 2: 1 beläget nära platsen för den medeltida byn. Foto Tom Ohlsson.