1968 års riktlinjer innebar att arbetskraftsinvandring enbart skulle komma ifråga när arbetskraft inte kunde rekryteras i Sverige och denna uppfattning bekräftades senare av riksdagen vid ett flertal tillfällen. Med undantag för 1980-talets sista år, när överhettning på arbetsmarknaden ledde till diskussioner om det kortsiktiga behovet av arbetskraft, var det först i slutet av 1990-talet som en bredare och mer omfattande debatt om arbetskraftsinvandring tog sin början. Mycket av debatten har handlat om det långsiktiga behovet av arbetskraft i ljuset av en åldrande befolkning (jfr SOU 2000:7). Debatten polari- serades i samband med 2002 års valrörelse. Före dess var de flesta partier och organisationer överens om att ett behov av arbetskrafts- invandring finns på längre sikt, även om de borgerliga partierna och SAF/Svenskt Näringsliv intog en mer positiv inställning och socialde- mokrater, vänsterpartiet och fackföreningarna var mer avvaktande.
Både Svenskt Näringsliv och folkpartiet presenterade förslag rörande arbetskraftsmigration från länder utanför EU under våren och sommaren 2002 (Folkpartiet liberalerna 2002; Svenskt Näringsliv 2002). Förslagen uppmärksammades och diskuterades under sensom- maren 2002, särskilt som det utgjorde en del av folkpartiets kontro- versiella invandrings- och integrationspolitiska program. Förslaget om språktest för medborgarskap var mycket mer omdiskuterat än frågan om arbetskraftsinvandring, men även denna fråga blev en väsentlig del till debatten. Centerpartiet, kristdemokraterna, miljö- partiet och moderaterna instämde i folkpartiets tankegångar om arbetskraftsinvandring, om än inte med alla detaljer i deras förslag. Socialdemokraterna och vänsterpartiet ställde sig kritiska och menade att det var nödvändigt att få ner den allmänna arbetslösheten innan man öppnade upp för arbetskraftsinvandring. LO var också kritisk och
hävdade att folkpartiets förslag skulle leda till ett gästarbetarsystem. Förslagen hade sin udd riktad mot arbetsrätten och fackföreningarna, menade LO (Dagens Nyheter, 9 augusti, 2002; 22 augusti, 2002).
Vid sidan av olika bedömningar om behovet av arbetskraft och det faktum att valrörelser alltid leder till tillspetsning av de politiska konflikterna spelade de inbyggda intressekonflikterna en avgörande roll för polariseringen av debatten. Bland de kontroversiella delarna var folkpartiets förslag att de invandrare som förlorade jobbet skulle har rätt att vistas i Sverige under tre månader för att söka ett nytt arbete, moderaternas förslag att invandrare skulle ha möjlighet att ingå avtal under de minimilöner som lagts fast i kollektivavtal och Svenskt Näringslivs förslag rörande bedömningen av behovet av arbetskraft. Svenskt Näringsliv menade att det var den enskilde arbetsgivarens bedömning som skulle vara grunden för tillståndsgivningen och att enbart arbetsgivaren skulle bedöma kompetens och kvalifikationer hos den sökande. Myndigheterna skulle i huvudsak följa dessa bedöm- ningar i sina beslut om arbetstillstånd (Svenskt Näringsliv 2002). Att fackföreningarna inte skulle delta i bedömningen av arbetstillstånd och att avtal skulle kunna ingås under nivåerna i kollektivavtalen var förslag som varken fackföreningarna eller socialdemokraterna och vänsterpartiet kunde acceptera (Dagens Nyheter, 9 augusti, 2002; 22 augusti, 2002).
Diskussionerna om arbetskraftsinvandringen fortsatte efter valet 2002 och det stod snart klart att miljöpartiet var på väg att göra upp med de borgerliga partierna om ett gemensamt ställningsta- gande i riksdagen. Socialdemokraterna försökte förekomma denna kompromiss genom att föreslå att en kommitté skulle tillsättas för att utreda det kort- och långsiktiga behovet av arbetskraftsinvandring, men de borgerliga partierna och miljöpartiet ville att utredningen skulle få ett tydligare mandat, nämligen att utarbeta förslag till hur arbetskrafts- invandringen skulle regleras. Miljöpartiet och de borgerliga partierna nådde en överenskommelse i slutet av mars 2003 (Dagens Nyheter, 25 mars, 2003). Frågan debatterades i kammaren den 11 april 2003 och en majoritet bestående av de borgerliga partierna och miljöpartiet beslutade att uppdra till regeringen att tillsätta en kommitté med uppdraget att undersöka hur arbetskraftsinvandringen skulle kunna organiseras (Riksdagens protokoll 2002/03:88). Under flera tillfällen 2003 kritiserade de borgerliga partierna och miljöpartiet den socialde- mokratiska regeringen för senfärdighet, men i februari 2004 tillsatte regeringen en kommitté (Regeringens direktiv 2004:21). Kommittén presenterade sin första rapport i maj 2005, i vilken den demografiska bakgrunden till behovet av arbetskraftsinvandring klargjordes liksom
frågor rörande arbetsmarknadens förändring och globaliseringens konsekvenser (SOU 2005:50).
Kommitténs slutrapport presenterades i oktober 2006 (SOU 2006:87).24 I den föreslås att ett system för arbetskraftsinvandring
införs som omfattar tidsbegränsade uppehållstillstånd vid arbetskrafts- brist, permanenta uppehållstillstånd på grund av arbetsmarknadsskäl, säsongsarbete och entreprenadverksamhet. Arbetskraftsinvandring bör underlättas och kan bidra till att vitalisera den svenska arbets- marknaden och ekonomin, menar utredningen, samtidigt som man måste vara uppmärksam på de eventuella negativa konsekvenser som invandringen kan föra med sig. Invandringens omfattning måste bedömas i förhållandet till behovet av arbetskraft på både lång och kort sikt och invandringen får inte tränga undan den arbetskraft som redan finns i Sverige. Det är också av vikt att den invandrade och inhemska arbetskraften behandlas på ett likartat sätt, vilket gör att det enligt utredningen finns skäl att arbetstillstånd utfärdas av myndighet efter samråd med de fackliga organisationerna. Även andra skäl talar för en myndighetsbaserad bedömning, menar utredningen, bland annat för att säkerställa att invandringen får positiva effekter på arbets- marknaden och ekonomin i allmänhet och eftersom välfärdssystemet är tillgängligt för alla som bor i Sverige (SOU 2006:87: 21ff, 27ff).
Flertalet regler rörande permanenta uppehållstillstånd för arbete, säsongsarbete och internationellt utbyte föreslås oförändrade av utred- ningen. Den viktigaste nyheten är införandet av tillfälliga uppehållstill- stånd av arbetsmarknadsskäl, som föreslås gälla för 24 månader med möjlighet till förlängning i ytterligare 24 månader, varefter tillståndet görs permanent. Möjlighet att bevilja permanent tillstånd före 48 månader ska också finnas. Arbetstillståndet ska under den första perioden kopplas till både yrke och arbetsgivare och därefter enbart till yrke. Arbetstagare som förlorar sitt jobb ska kunna vara kvar i Sverige under tre månader för att söka nytt arbete (SOU 2006:87: kap 7.2).
Utredningens förslag avviker från de tankar som bland andra folkpartiet och Svenskt Näringsliv framförde 2002 i det att bedöm- ningen av behovet av arbetskraft ska göras av AMS och att samråds- förfarandet med de fackliga organisationerna blir kvar. Det är något som flera av ledamöterna i utredningen motsatt sig och i en gemensam reservation menar centerpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet och moderaterna att arbetsmarknadsprövningen bör göras av arbetsgi- varen (SOU 2006:87: 281ff). Folkpartiet stödde inte denna reser- vation utan har skrivit en egen reservation där man ställer sig bakom myndighetsprövning av behovet av arbetskraft. Däremot menar man att arbetstillstånd inte bör knytas till en bestämd arbetsgivare samt att
kopplingen till yrke inte bör finnas efter den första tillståndsperioden (SOU 2006:87: 283ff).