Kapitel 8 Återföreningen
Jag betalade det dyraste pris man kan betala för… för skit egent- ligen. Jag betalade med tre barns liv… när dom blev placerade och för knark och… jag prioriterade fel helt enkelt. Jag betalade. Men nu har jag fått tillbaka dom. Jag är världens rikaste mamma. Mina rikedomar, mina skatter är dom. Alla fem. Så att… jag… aldrig! Jag kan liksom säga ”det där kommer inte att hända igen. Jag går inte igenom det här en gång till.” Det gör jag inte. Mina barn kommer att stanna hos mamma (Jenny).
Jenny hör till dem som har återförenats med sina barn efter pla- cering i fosterhem. Några föräldrar har erfarenhet av att barnen har flyttat hem igen. I en del fall har barnen stannat hemma för gott, i andra fall har de flyttat tillbaka till fosterhemmet, eller till ett annat fosterhem, efter en tid. Även om inte alla föräldrar har egen praktisk erfarenhet av att barnen flyttat hem, finns tankarna på en framtida återförening närvarande hos många av dem.
Föräldrarna i grupperna framhåller hur viktigt det är att hålla kontakten med barnen, och att visa barnen att de har gjort vad de kunnat för att få hem dem igen eller, om en återförening inte är aktuell, kämpat för att barnen skall ha det bra under tiden i fosterhemmet.
För även om dom är… kanske inte vill eller vad det nu är så är det när dom är äldre så är det då… det är då dom får till sig det här. ”Ja men mamma, hon har åtminstone hela tiden visat att hon… hon älskar mig och hon ville ha mig” och allt det här för att över- givenheten, det är ju den svåraste känslan som ett barn kan ha (Sonja).
Just det att visa barnen att de fortfarande betyder mycket för dem, att de fortfarande vill vara föräldrar, är betydelsefullt, även om barnen inte flyttar hem, utan fortsätter att bo kvar i foster- hemmet. Tankarna om en återförering måste inte innebära en faktisk återflyttning till det ursprungliga föräldrahemmet. De kan också innefatta en utökad kontakt och en utökad tillgänglighet till barnen, och till deras vardagsliv.
Föräldrarnas tankar om återförening
I grupperna delade föräldrarna med sig av sina erfarenheter, för- hoppningar och farhågor kring en möjlig återflyttning av barnen. Även i de fall där placeringen varit komplicerad och konfliktfylld i förhållande till alla inblandade parter, kan det finnas en för- hoppning att barnen skall kunna återvända, och att kontakten skall kunna återupptas.
Och nån gång blir barnen vuxna och även om dom inte törs och kan och vill och orkar söka upp igen så har dom ju föräldrarna inom sig. Och därför tror jag bara att det är så viktigt att… att man som förälder på nåt sätt kan få fram budskapet att jag kommer att finnas den dagen (Kerstin).
Kerstin menar att det är viktigt att inte ge upp, att visa barnen att man finns där som förälder, så att de själva kan återknyta kon- takten när de känner att de är redo att göra så. Kerstin har i grupperna berättat om hur hon och hennes man haft många års erfarenhet av oro för sin son som varit placerad både i foster- hem och på institution. Konflikterna och besvikelserna har varit många, men Kerstin tror att kontakten med sonen kommer att fungera bättre en dag, eftersom hon menar att barn har ”för- äldrarna inom sig”.
Bengt har levt åtskild från sina barn i flera år vid tiden för fokusgrupperna. Han uttrycker sin osäkerhet och sina farhågor inför en möjlig återförening:
Ja det är inte lätt att veta i förväg. Man kan ju inte förutse hur… hur det kommer att se ut. För jag menar barnen har ju förändrats under tiden med och ju längre dom har vart ifrån så är det ju... det är som att starta på nytt. /…/ Och sen då som i mitt fall här, jag lever ju själv då, och man är… är så van vid det här att det är tyst och lugnt alltså när man jobbar och det flyter på så att… jag har tänkt många gånger ”hur ska jag fixa det här?” (Bengt).
Bengt oroar sig för hur en möjlig framtid med barnen skulle kunna gestalta sig, med utgångspunkt från barnens utveckling: ”det blir som att börja på nytt”. Under de år som barnen varit placerade har Bengt också vant sig vid en annan sorts vardags- tillvaro, utan det liv och den rörelse som det innebär att leva
med barn, och han funderar över hur han själv skulle klara av den förändring av livet som en hemflyttning av barnen skulle medföra. Tankarna på en återförening finns där, men också en oro över hur en sådan återförening skulle påverka både hans och barnens liv.
Man har ju väldigt mycket starka minnen från barnen då när dom… när dom omhändertogs − alltså när dom var i den åldern − och jag, jag är så dum så jag… jag ser ju barnen ungefär som när dom var så små (Bengt).
Bengt är medveten om att barnen har förändrats under de år de varit placerade i fosterhem, men han känner att han ändå har svårt att tänka på dem som 10 och 11, istället för 2 och 3 år som de var vid tiden för omhändertagandet. Bilden av barnen, och av honom själv som pappa, är fortfarande kopplad till hur det var då barnen var små.
I grupperna diskuterade även föräldrarna hur de på bästa sätt skall kunna tala med barnen om framtiden. Skall de säga åt barnen att de skall flytta hem igen, och ge en tidsangivelse för återflyttningen? Vad händer då om det inte går som de tänkt? Sviker de då barnen? I denna fråga hade föräldrarna olika upp- fattningar. Några menade att de ville ha bestämda planer om framtiden, medan andra fann att det var bättre att inte skapa sådana förväntningar, eftersom risken fanns att planerna inte skulle gå i lås. Jenny hade valt att inte säga någon bestämd tid till barnen, utan bara göra klart för dem att de skulle flytta hem.
Jag kunde säga ”ni ska hem. Ni kommer att flytta hem fast vi vet inte när”. Hem skulle dom. Det kunde jag säga ”men vi vet inte när” (Jenny).
Vanja menar att det viktiga är att vara öppen och prata med barnen om hur hon som förälder tänker sig framtiden. Vanja anser att barnen klarar av att inte alla planer går i lås, om de fått vara med i skeendet, och veta vad som händer. För Vanjas del har det varit viktigare att involvera barnen i sådana diskussioner, än att göra fasta planer. Vanjas huvudsakliga intention är att barnen skall känna sig delaktiga i processen och veta om vilka
möjligheter, och också vilka svårigheter, som framtiden kan innebära.
Bengt påpekar att möjligheten att informera barnen, och att involvera dem i planerna kring placeringen också hänger ihop med det förhållande man som förälder har haft till barnen.
Men det beror ju mycket på vilket förhållande man har haft till barnen tidigare alltså att… hur ärlig man har varit, hur man kan hantera det där (Bengt).
I likhet med Vanja anser Bengt att om förhållandet till barnen både före och efter placeringen varit öppet och förtroendefullt, finns det också bättre chanser att kunna diskutera planer kring framtiden och den fortsatta placeringen, och dess eventuella upphörande. Bengt framhåller vid flera tillfällen under grupp- samtalen att det inte går att föra barnen bakom ljuset. Han menar att barnen har en hög grad av medvetenhet om vad som händer. De kan tolka föräldrarnas, fosterföräldrarnas och social- arbetarnas rektioner. Därför är det viktigt att lyssna på barnen, hålla dem informerade, och låta dem framföra sina egna syn- punkter.
Att flytta från fosterhemmet till föräldrarna
För barnen kan det bli en komplicerad process att flytta från fosterhemmet tillbaka till föräldrarna. En återförening innebär ytterligare en separationssituation för barnen, hur efterlängtad den än må vara. Barnen skall inte bara separera från foster- föräldrarna, i många fall måste de också skiljas från lärare och skolkamrater, och från andra vänner som de har haft under den tid de bott i fosterhemmet. Sådana avsked kan vara smärtsamma för barnen.
Om man som förälder har kämpat för att återförenas med sina barn, kan det vara svårt att också vara beredd att hantera barnens negativa reaktioner på de förluster som de kan komma att göra i samband med återflytten till föräldrarna.
Skilda uppfattningar om återflyttning
Det kan också vara svårt att acceptera att återflyttningen innebär en förlust även för fosterföräldrar, som kan ha knutit starka känslomässiga band till barnen. Pia är en av de föräldrar som har erfarenhet av en återförening med sina barn. Pia beskriver åter- flyttningen som en komplicerad process. Fosterföräldrarna hade varit motståndare till att barnen skulle flytta hem igen, och Pia menar att de inte hade försökt underlätta processen, utan tvärt- om att de försvårade den. För Pia var det svårt att förstå att en återflyttning också kunde vara smärtsam för fosterföräldrarna själva. Pia berättar om hur fosterföräldrarna försökte påverka barnen att stanna i hemmet, och att de även till socialtjänsten förmedlade bilden av att barnen inte ville flytta hem. Foster- föräldrarna kontaktade också barnens ombud, med önskemål om att han skulle besöka hemmet och bekräfta barnens negativa inställning.
Istället för att bara tjata då att ”ni ska stanna kvar” − istället för att hjälpa barnen att komma hem så tycker jag att det var deras uppgift egentligen (att hjälpa barnen med återflyttningen − författarens kommentar). Istället för att bara ringa till soc och säga att ”dom vill inte åka hem”, ringa till barnens ombud och vilja att han ska komma dit och se att dom vill inte åka hem (Pia).
Pia beskriver en konfliktfylld återflyttning där hon själv och fosterföräldrarna haft skilda uppfattningar om vad som var bäst för barnen.
I Pias berättelse ovan har hon själv och fosterföräldrarna skilda uppfattningar om lämpligheten i en hemflyttning. Det kan även finnas andra sätt vari skilda uppfattningar kan ta sig uttryck. Gunilla berättar att hon, då hon återfått sina krafter efter en tids sjukdom, kände att hon gärna skulle vilja få hem sin son igen. Då hon tog upp frågan med fosterföräldrarna, tyckte hon sig möta en påtaglig attitydförändring hos dessa. Gunilla beskriver samarbetet med fosterföräldrarna som gott, även om det sker med utgångspunkt från fosterföräldrarnas perspektiv. Då Gunilla framförde sina tankar om att sonen skulle flytta hem igen, sa inte fosterföräldrarna nej. Istället menar Gunilla att de började ställa frekventa frågor om hennes hälsa. Var hon inte trött? Hur
mådde hon egentligen? Gunilla tyckte sig märka att foster- föräldrarna indirekt ifrågasatte hennes beslut att ta hem sonen, genom att ställa sådana frågor om hennes hälsa. Gunilla tyckte även att hennes son reagerade annorlunda, att också han ständigt frågade henne om hon orkade med, och om hon inte var trött. Till slut fann Gunilla att situationen blev ohållbar, och bestämde sig för att sonen skulle få bo kvar ytterligare fyra år i foster- hemmet. När dessa fyra år har förflutit är högstadiet avklarat, och hennes son kan själv välja om han vill flytta hem igen. Det var ett svårt beslut att ta för Gunilla, men hon tycker att det var det som blev mest rätt för hennes son. Gunilla kände att hon själv inte orkade med att ta striden med fosterföräldrarna, delvis på grund av att hon tycker om dem, och vet att de också tycker mycket om hennes son och att sonen har det bra hos dem, delvis på grund av att hon själv fortfarande inte känner sig tillräckligt psykiskt stark för att ta en sådan konfrontation.
Både Pias och Gunillas berättelser är exempel på hur för- äldrar och fosterföräldrar kan ha skilda uppfattningar om hur och när en återflyttning skall ske. I Pias fall var fosterföräldrar- nas motstånd relativt tydligt. I Gunillas fall förekom inga konflikter eller uttalade meningsskiljaktigheter, reaktionerna från fosterföräldrarna skedde mera subtilt, men Gunilla uppfattade ändå motståndet mot en återflyttning.
Fosterföräldrarnas negativa reaktioner
I den här rapporten är det föräldrarna som kommer till tals. Fosterföräldrarnas upplevelser finns inte med, annat än genom föräldrarnas berättelser. Det är därför omöjligt att säga något om hur fosterföräldrarna har reagerat på hemflyttningen, inte heller något om deras upplevelser av de processer som har föregått barnens återflyttning till föräldrarna. Emellertid är det anmärk- ningsvärt att två av föräldrarna, helt oberoende av varandra, berättar om hur fosterföräldrarna återlämnat barnens tillhörig- heter nedslängda i svarta sopsäckar. Båda mödrarna beskriver hur ledsna de blev över att se barnens saker slängda huller om
buller, trasiga kläder, urvuxna kläder tillsammans med hela, fina leksaker och trasiga, utan ordning nedslängda i säckar.
Det var bara att köra det till närmsta container. Barnvagnen var trasig, några cyklar såg vi inte, grejer som... alla dom här presenter- na som dom hade fått fanns inte. Allt låg... det var precis som att det bara hade delats ut ur lådor i dom här sopsäckarna. Jag hittade en strumpa här, en gammal tablett där, pusselbitar, kulor, kritor, ihopknögglade teckningar, ett par skitiga jeans sådär sandiga från... ja men det var alltså rent bedrövligt (Jenny).
För Jenny blev det en svår upplevelse. Det sätt varpå barnen tillhörigheter återlämnades tolkade hon som en respektlös hand- ling från fosterföräldrarnas sida. Denna negativa erfarenhet kom att medföra att planerna att använda fosterföräldrarna som avlastningsfamilj gick om intet. Istället för den avslutning i samförstånd som Jenny hade hoppats på, avslutades kontakten med fosterfamiljen på ett sätt som omintetgjorde ett fortsatt samarbete, något som blev negativ både för Jenny och för hennes pojkar.
Jenny tycker själv att hon i detta fall hade ett ovärderligt stöd i de hemterapeuter som hon hade kontakt med under den första tiden efter att barnen hade flyttat hem. Hemterapeuterna hjälpte henne att packa upp, och kunde också bekräfta hennes starka negativa reaktioner på återlämningen av barnens tillhörigheter.
Eftersom det inte finns någon information att tillgå om fosterföräldrarnas övriga reaktioner kan det endast konstateras att sådana negativa exempel på avslutade placeringar som redo- visas ovan kan visa att fosterföräldrarna inte själva klarat av att avsluta placeringen på ett välplanerat sätt. I båda dessa fall hade kanske även fosterföräldrarna behövt mera stöd och handled- ning för att klara av att hantera separationen från barnen, och återflyttningen till föräldrarna, på ett bättre sätt.
När barnen har kommit hem igen
I den inledande texten i kapitlet berättar Bengt om sina tvek- samheter och sin oro inför en möjlig återflyttning av barnen. De föräldrar som har fått hem sina barn kan beskriva både sin lycka
över att få hem barnen igen, men även svårigheter att hitta tillbaka till sin tidigare föräldraroll och finna rutiner som kan fungera i vardagslivet.
Att återskapa ett fungerande vardagsliv
Jenny är en av de föräldrar som har fått hem sina barn efter placeringen i fosterhem. Jenny har fem barn, två flickor och tre pojkar. De tre pojkarna har varit placerade i fosterhem. Då pojkarna flyttade hem igen, efter två år i fosterhemmet, var det inte helt enkelt att skapa ett fungerande vardagsliv. Jenny hade längtat mycket efter barnen, och hade haft stora förhoppningar om att allt skulle fungera väl när familjen nu var återförenad. Emellertid fann Jenny att det inte blev full så enkelt som hon föreställt sig.
Vi fixade och grejade i deras rum och allt skulle bli sådär jätte- rosenrött och min kamp var över! Och det var sådär… och så kom dom hem och så tog det väl inte mer än en vecka så bara knäade jag och bara ”vad skulle dom hem att göra?! Jag orkar inte! Jag kan inte!” /…/ Dom var helt obstinata och det var ju fruktansvärt och …alltså det var katastrof. Och då var dom ändå bara borta två år (Jenny).
Barnens reaktioner på återflyttningen kom som en överraskning för Jenny. Hon kände sig återigen som en dålig mamma, och var övertygad om att barnen egentligen ville flytta tillbaka till foster- familjen. Hon trodde att det var därför som de betedde sig så avigt. För Jenny blev det goda stöd hon fick från socialtjänsten av avgörande betydelse. Då barnen flyttade hem igen fick Jenny stöd av två hemterapeuter. Dessa stöttade Jenny i hennes för- äldraskap. En av terapeuterna var mera till för henne, och den andra fokuserade i högre grad på barnen och deras reaktioner. Gång på gång fick de förklara för Jenny att hon var en tillräckligt bra mamma, och övertyga henne om att hon skulle klara av att återigen vara en bra vardagsförälder. Framförallt hjälpte de Jenny att hitta tillbaka till fungerande vardagsrutiner. De följde med och handlade, de var med hemma, de fanns tillgängliga på tele-
fon. Jenny kan inte nog betona hur avgörande det stödet var för henne och för hennes pojkar.
Jenny, som i flera citat berättat om hur underlägsen och miss- lyckad hon kände sig som mamma då barnen flyttade till foster- hem, hade höga krav på sig att bli en extra lyckad mamma då barnen kom hem igen.
Och nånstans så skulle jag bli… nån ”övermamma”. Alltså jag måste ju prestera bättre än alla andra mammor. Alla har dåligt samvete för sina barn och alltihopa det här men för mig var det liksom… ja jag måste vara överbra (Jenny).
Även då det handlade om kraven på att vara en ”överbra” mamma hade Jenny ett stort stöd i sina hemterapeuter. De för- klarade för henne att det viktigaste inte var att hon kunde presentera ett fläckfritt och välstädat hem, utan att hon kunde återfinna sin mammaroll gentemot sina barn, och strunta i om det inte var så prydligt hemma. Jenny menar att hemterapeuterna därmed bekräftade henne som mamma, och att detta fick stor betydelse för henne och för hennes förmåga att klara av situa- tionen.
Jennys berättelse visar på ett mycket tydligt sätt hur viktigt det är att socialtjänsten kan bistå med ett gott stöd då föräldrar och barn återförenas. Ett sådant stöd kan vara helt avgörande för utfallet av en återförening av föräldrar och barn efter att barnen har varit placerade i fosterhem.
Att våga ta konflikter med barnen
Då barnen kommit hem kan det vara svårt att återta en föräldra- roll, som både innefattar att visa barnen kärlek och omsorg och att kunna sätta gränser för barnen. Det är lätt att som förälder vilja överbeskydda barnen och ibland till överdrift kompensera dem för de förluster som föräldrarna kan tycka att de har lidit på grund av deras eget bristfälliga föräldraskap. Sonja menar att det då kan vara extra viktigt att våga stå kvar och hävda sin för- äldraauktoritet:
Jag var ju så fylld av skuld och skam så jag överbeskyddade ju mitt barn. Att lära sig att sätta gränser, att kunna stå kvar: ”okej du kan kasta det i ansiktet på mig att jag har knarkat men det skiter jag i för nu håller jag på såhär och du ska höra vad jag säger ändå”. Och där behöver ju vi jättemycket hjälp att våga vara den här ibland lite