• No results found

Återkoppling, dokumentation och krav på individanpassad undervisning

När observationerna genomfördes hösten 2012 var det helt nytt med betyg i år 6 i Sverige och lärare H stod inför att för första gången betygsätta sina elever. Som observatör under lektionerna i samhällskunskap fick jag känslan av att det avslutande kvittot på elevernas kunskaper, bokstavsbetyget, var ständigt när- varande i undervisningen. Eleverna presenterades för olika bedömningsmatriser under perioden. Dessa var indelade i tre nivåer i linje med hur kunskapskraven presenteras i läroplanen. De följde eleverna från ett tidigt skede av undervis- ningen och när det var dags att genomföra muntliga diskussionsuppgifter eller skriftliga individuella uppgifter fick eleverna ha dem framför sig för att hela tiden vara medvetna om vad som bedömdes och vad de var tvungna att visa att de kunde. Efter några lektioner om reklam där eleverna bland annat arbetat praktiskt i grupper med att göra reklamsketcher, sett på filmer, läst och diskute- rat var det dags för en individuell skrivuppgift: Vad finns det för fördelar respektive nackdelar med reklam? En öppen frågeställning som lämnade stora möjligheter till individuella skillnader när det gällde att ta sig an uppgiften. I förväg hade läraren gått igenom bedömningsmatrisen där det handlade om att kunna be- skriva samband/sambandskedjor på ett enkelt sätt i den första betygsnivån (E) till ett förhållandevis komplext sätt på andra nivån (C) och komplext sätt på den högsta nivån (A). Det handlade också om att kunna använda samhällsve- tenskapliga begrepp. Eleverna uppmuntrades att ta hjälp av sina anteckningar från lektionerna samt de diskussioner de haft i klassen. Efter att de skrivit på uppgifterna en första lektion samlade läraren in uppgifterna och läste igenom

vad de skrivit fram till dess. I den perfekta världen, meddelade lärare H mig, hade hon velat ge varje elev individuell skriftlig återkoppling så de fått något med sig till nästa gång de började skriva. Nu handlade det om runt 50 elever och uppgifter som de skulle arbeta vidare med nästa dag. Det blev omöjligt för läraren att hinna ge skriftlig återkoppling till alla. Istället valde hon att skumma igenom uppgifterna och göra en kollektiv återkoppling och ge allmänna råd till klasserna. Nedan följer ett utdrag från fältanteckningarna.

Lärare H: ”Ni har fått till uppgift att skriva fördelar och nackdelar med reklam. Jag har läst vad ni skrivit hittills och kan då se olika nivåer på hur ni kan se samband och förklara lite mer detaljerat. Jag kommer nu ge er lite tips om ni vill komma längre och utveckla er text till nästa nivå. Det jag läst hittills återfinns i nivå 1 och 2.” Sedan berättar hon vidare om vad hon sett av sambandskedjor i elevernas texter. ”Det har handlat om a som leder till b men för att komma vidare behövs ett a som leder till b som leder till c och kanske även till d.” Lärare H förklarar vad hon menar genom att dra ett exempel på stereotypa könsrol- ler i reklam. Sedan får eleverna 30 minuter på sig att färdigställa sina uppgifter. Läraren tipsar om att planera skrivandet så de hinner med både för- och nackdelar. När väl eleverna fortsätter att skriva går H runt och hjälper dem individuellt. Mot slutet av skrivtiden vill flera elever att hon ska läsa deras texter och ge tips på hur de kan komma ett steg till. H är mån om att alla ska förstå hur de ska gå tillväga och få möjlighet att lyckas nå dit de vill. Alla som vill ha hjälp får det. Ett exempel på hur den individuella återkopplingen kan låta följer:

Nu har du ju skrivit vilka fördelar och nackdelar den här typen av reklam kan få för dig personligen och din familj. Ett steg till kan vara att skriva om vilka nackdelar de kan få för samhället och stora grupper av människor. (Lärare H) När jag genomför slutintervjun med H håller hon som bäst på att skriva skrift- liga omdömen till eleverna i samhällskunskap. Det är ett komplicerat arbete. Lärare H resonerar:

Nu sitter jag ju och skriver omdömen och då försöker jag ju skriva kommentarer som att du var ju nära nästa nivå och för att komma upp i den vill jag ju tala om vad de ska göra. Men det är ju det som är skitsvårt att sätta ord på, att vad är det som krävs för att kunna utveckla ett resonemang, vad ska du då göra? Det är ju jättesvårt.

Väger hon in några tidigare kunskaper om eleven och vad kan det vara för fördelar och nackdelar med det? H menar att det är svårt att bedöma sina egna elevers uppgifter, elever som man träffar varje dag, har följt i med- och motgång- ar under flera år och har en nära relation till. Vet hon att en elev har kämpat hårt med en uppgift och verkligen gjort sitt allra bästa vill hon ju att det ska visa sig i bedömningen, egentligen ska ju inte det väga in utan det ska vara det faktiska resultatet. Lärare H har fått bevis för att mer känslomässiga aspekter ges betydelse i bedömningen när hon träffat andra lärare i sina nyckelpersonsträffar (lärare som fungerar som nyckelpersoner i kommunens arbete med att imple- mentera den nya läroplanen). Dessa lärare hade med sig elevtexter och gjorde bedömningar av varandras elever. En text som lärare H ansåg att en av hennes elever lyckats riktigt bra med bedömdes av en annan lärare enbart innehålla enkla resonemang. H skulle önska mer sambedömning ihop med sina kollegor på den egna skolan samt att de även skulle starta ämnesgrupper.

Ett verktyg i arbetet med individanpassning när det gäller återkoppling är de individuella utvecklingsplanerna (IUP) som upprättas för varje enskild individ. Samtliga lärare har som målsättning att dessa individuella planer ska vara le- vande dokument i undervisningen och att varje elev ska vara medveten om sina starka sidor och utvecklingsbehov. Arbetet med dessa IUP är en ständigt pågå- ende process och dokumenten revideras fortlöpande i lärarlagen. Flera skolor har infört särskilda IUP-lektioner för att säkerställa att dokumenten verkligen används i undervisningen. Elevens delaktighet i upprättandet av sin IUP framhålls som särskilt betydelsefullt. Lärarna för fram många vinster som de individuella utvecklings- planerna tillsammans med de skriftliga omdömena fört med sig. Varje elevs starka sidor och utvecklingsbehov har blivit tydligare för lärarna, för eleverna själva och deras föräldrar. IUP-arbetet innebär att varje elev jobbar med de för- mågor som just han eller hon behöver utveckla. Dokumentation tar tid men förhoppningen finns hos lärarna att dokumenten ska bli en sådan naturlig del i arbetet att de inte längre upplevs lika betungande.

Krav på att lärarna ska bedriva en individanpassad undervisning kommer från många olika håll såsom politiker, Skolverket, läroplan, skolledning, föräldrar samt den press man som lärare lägger på sig själv. Ofta känner sig lärarna nedtyngda av de krav som ställs på dem. Just problemet med avsaknad av tid för att genomföra en dokumentation av god kvalité är något som ständigt återkommer

i lärarnas berättelser. Det upplevs inte heller så roligt att denna dokumentation ständigt kritiseras utifrån för dess många brister, inte minst från Skolverket trots allt det arbete som lärarna lägger ned. Lärarna i studien upplever en enormt hög arbetsbelastning. Lärare H uttrycker sin frustration med orden ”det är ju nära undergång snart så det måste bli bättre”. Trots alla de krav som ställs så är en individanpassad undervisning nödvändig menar lärarna. De ser vinster med att alla barn har en individuell utvecklingsplan, men utan alla de direktiv och riktlinjer som finns är de tveksamma till att de skulle dokumentera så mycket som de gör idag. Det hindrar dem från att få tid till att planera en bra och varie- rad undervisning. En känsla som skapas i analysen av materialet är att lärarna har en idealbild om hur den optimala individanpassningen borde gå till. De berättar om hur de skulle vilja individanpassa om de hade mer tid, färre elever m.m. Nu undervisar de i en komplex verklighet och får nöja sig med en tids- och effektivitetsstyrd individanpassning.

Avslutande diskussion