4. Vilka åtgärder har vidtagits, hur fungerar åtgärdsarbetet?
4.2 Åtgärder för att motverka försurning av skogsmark
De åtgärder mot försurning av skogsmark som främst diskuteras idag är: • Askåterföring vid biomassauttag
• Tillförsel av kalk och aska • Anpassning vid biomassauttag • Trädslagsval
Övriga åtgärder som kan vara aktuella är kvarlämnande av kantzoner vid bäckar och trädskikt vid slutavverkning, markberedning och hyggesbränning.
Surt avrinningsvatten och långsiktigt negativa näringsbalanser i skogsmarken är de två allvarligaste effekterna som man kan koppla till försurning av skogsmark. Kombinerad kalkning och askspridning på skogsmark i de mest försurningsdrabbade delarna av landet har föreslagits av Skogsstyrelsen som en strategi för att motverka ytterligare försurning av avrinnande vatten från skogsmark, och därmed skapa förutsättningar för en återhämt- ning i mark- och ytvatten74. En påskyndad återhämtning skulle innebära att behovet av uppehållande ytvattenåtgärder på sikt kan minska. Strategin skulle möjliggöra att även små vattendrag nås av åtgärder. Skogsstyrelsens föreslagna åtgärdsprogram går initialt ut på att under en treårsperiod öka anslagen till forskning och analys rörande främst
långsiktiga effekter av kalk- och askspridning, naturlig återhämtning samt skogsskötsel- åtgärders påverkan på försurningssituationen i marken.
Efterfrågan på biobränsle från skogen har på senare år ökat och ytterligare ökningar är sannolikt att vänta i framtiden. Skörd av skogsbiomassa, i synnerhet av GROT (grenar och toppar), kan leda till att näringsuttaget från skogsmarken överstiger vad som är långsiktigt hållbart. Askåterföring bör därför ske för att kompensera den näringsförlust som uppstår i samband med GROT-uttag.
4.2.1 Askåterföring
Skogsstyrelsen rekommenderar (Skogsstyrelsen, Meddelande 2-2001):
Kompensationsgödsling bör ske:
• vid uttag från starkt försurad mark • vid uttag från torvmarker
• vid uttag av merparten barr i samband med föryngringsavverkning
Som följd av den ökade kunskapen om skogens näringsbalanser under 1980-talet
föreslogs askåterföring som ett sätt att kompensera för den negativa baskatjonbalans som bedömdes uppkomma framförallt i samband med helträdsuttag, trots att man inte kunnat påvisa några negativa effekter i fält av dessa förluster. År 1994 utgav Naturvårdsverket ett informationsblad: ”Biobränsleaska i kretslopp”75 med preliminära riktlinjer för storskaliga försök med askåterföring. Senare har Skogsstyrelsen tagit fram rekommenda- tioner kring uttag av GROT (grenar och toppar) och återföring av aska 767778. Dessa rekommendationer formulerades bl. a. mot bakgrund av en miljökonsekvensbeskrivning
74 Skogsstyrelsen, Meddelande 4-2001, Åtgärder mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av
skogsmarken
75 Naturvårdsverket 1994. Biobränsleaska i kretslopp. Naturvårdsverket informerar 76
Skogsstyrelsen 1998. Stencil. Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensationsgödsling. 77
Skogsstyrelsen, Meddelande 2-2001. Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensations- gödsling.
som Skogsstyrelsen lät ta fram 199879. Askåterföring är den enda enskilda åtgärden inom skogsbruket som introducerats i direkt syfte att motverka försurning av skogsmark. Sedan slutet av 1980-talet har mycket forskning kring askåterföring bedrivits med medel från bl.a. Vattenfall och Statens Energimyndighet. Ingen tydlig kampanj har emellertid ännu bedrivits med syfte att öka askåterföringsaktiviteten.
Sedan ett par år återförs skogsbränsleaskan från ett flertal värmeverk runt om i landet, och intresset verkar öka. En avgörande faktor är sannolikt den avfallsskatt som infördes från år 2000. Skatten innebar en fördyring av deponering av aska samtidigt som
metodutveckling för själva spridningen sänkt kostnaden för återföring. Därmed verkar nettokostnaden för återföring nu vara relativt liten på många håll. Det kan i vissa fall vara billigare att återföra aska till skogsmark än att deponera den. Det finns ingen heltäckande regelbunden inventering av hur mycket aska som återförs. En rundringning förra året resulterade i uppskattningen att ca 11 000 ton aska återfördes till ca 4400 ha år 2000 varav nästan hälften utfördes i Skogsvårdsorganisationens regi (inom ramen för försöksverksamheten, se 4.2.3.)
Det finns inget formellt hinder för en storskalig verksamhet att utvecklas. Naturskydds- föreningens krav på askåterföring för att skogbränsleproducerad el ska räknas som ”Bra miljöval el” ger i vissa fall ett tydligt incitament. Många producenter av skogsbränsleas- kor runt om i landet upplever dock att det saknas klara riktlinjer kring hur en återförings- verksamhet ska se ut80. Ingen myndighet eller annan organisation har heller bedrivit någon aktiv informationskampanj i frågan, trots att det finns ett utbrett intresse samt uttryckliga rekommendationer från Skogsstyrelsen. En svårighet är också att få entrepre- nörer att investera i utrustning och bygga upp en organisation för askspridning i skogen, eftersom omfattning och spelregler delvis är osäkra. Fortfarande kan deponering vara billigare för askproducenten, och det finns på många håll en alternativ avsättning för askan, t.ex. som fyllnadsmaterial vid väg- och markplansbyggnation. Miljöaspekterna på spridning av trädaska på skogsmark kan både vara en stimulans och ett hinder för att en operativ verksamhet skall växa fram.
Den viktigaste faktorn för att motverka skadliga effekter av askåterföring är att produk- ten är väl stabiliserad och långsamlöslig. Flera aktörer arbetar med att ta fram teknik för att framställa en spridningsbar askprodukt. Det finns dock ett fortsatt behov av att utveckla kostnadseffektiv teknik för behandling av aska. Problemet att hitta bra teknik är inte oöverkomligt och det är därför inget reellt hinder för storskalig askåterföring till skogsmark. Det finns även ett behov av bättre underbyggda, enkla metoder för rutinkon- troll av askans stabiliseringsgrad och tungmetallinnehåll i en operativ verksamhet.
Tillgänglig kunskap har visat att askgödsling med stabiliserade produkter vid rätt tillfälle, och med den hänsyn som bör tas vid all gödsling (jämför kvävegödsling), medför små effekter. Därigenom blir även de positiva effekterna måttliga på kort sikt. Det är önskvärt eftersom nyttan av åtgärden är långsiktig och begränsade effekter möjliggör, åtminstone teoretiskt, en lång varaktighet.
Idag sker askspridning av tekniska skäl oftast i gallringsskog utan tidigare uttag av GROT. Den behandlingen sker då så att säga i förväg, men bidrar till att upprätthålla den
79 Egnell G, Nohrstedt H-Ö; Weslien J; Westling O& Örlander G.( 1998): MKB av skogsbränsleuttag,
asktillförsel och övrig näringskompensation. Skogsstyrelsen, Rapport 1-1998
långsiktiga syrabuffringen i marken. Med tiden bör marker där GROT-uttag gjorts också behandlas. Det är därför angeläget att markägare informeras om vikten av att notera var uttag av avverkningsrester skett och var aska spritts i sin skogsbruksplan. Det bör utredas om Skogsvårdsstyrelserna borde tilldelas uppgiften att hålla ett sådant register i digital form.
Askåterföring nära efter slutavverkning har praktiska och ekonomiska fördelar. Den risk som finns är främst kopplad till att den normalt redan förhöjda utlakningen av oorganiskt kväve från hygget kan stimuleras ytterligare av askans pH-höjande effekt, som i sin tur kan öka nitrifikationen. Flera försök har visat att stabiliserad aska på hyg-
gen/planteringar där markvegetationen är etablerad (normalt upp till fem år efter
avverkning) inte orsakar ökad utlakning81. Försök med valspelleterade askor som löser sig långsamt pågår på färska hyggen. Osäkerheter kring lämpligaste tidpunkt för askåterfö- ring kan vara ett hinder för en expansion av verksamheten.
Riskerna med askåterföring måste generellt betraktas som relativt små. På mycket kväverika marker i södra Sverige finns en risk för ökad nitratutlakning efter näringskom- pensation med trädaska. Om askgödsling kan öka avgången av växthusgaser kan inte bedömas säkert. Askan kan öka nedbrytningen av organiskt material i skogsmarken, men effekten är sannolikt begränsad. Trädbränsleaskors innehåll av miljögifter innebär vissa risker vid en tillförsel till skogen, men de negativa effekterna bedöms marginella om principerna i Skogsstyrelsens rekommendationer följs.
Tillförsel av aska kan inledningsvis ge viss tillväxtökning på bättre mark. För närvarande sker GROT-skörden företrädesvis på medelproduktiva till produktiva grandominerade marker, eftersom man där får ihop mer GROT per ytenhet, och därför blir askåterföring mestadels aktuellt på marker där man kan förvänta en tillväxtökning. På svagare mark däremot kan man sannolikt få en viss tillväxtminskning82. Sådana tillväxtnedsättningar kan motverkas genom att barren lämnas kvar eller genom att tillföra växtnäring. 4.2.2 Anpassning vid biomassauttag
SKS rekommenderar följande vid uttag av GROT (grenar och toppar)83:
• Kompensationsgödsling (företrädesvis med skogsbränsleaska) bör ske och merparten barr bör kvarlämnas någorlunda jämnt spridda.
• Ett uttag per omloppstid kan dock ske utan kompensationsgödsling, förutsatt att merparten barr kvarlämnas någorlunda jämnt spridda.
• Barren kan tas ut en gång under omloppstiden i samband med gallring eller röjning.
• Barren kan tas ut från områden med hög kvävebelastning, förutsatt att kompensations- gödsling sker.
81 Arvidsson H (2001): Wood ash Application in Spruce Stands, effects on ground vegetation, tree nutrient
status and soil chemistry, Doktorsavhandling, SLU, Inst för ekologi och miljövård
82 Jacobson, S. 2001. Fertilization to increase and sustain tree growth in coniferous stands in Sweden. Doctoral thesis. Silvestria 217, Acta Universitatis Agriculturae Sueciae, 34 pp.
Skörden innebär att syrabuffrande ämnen (organiska baser) och baskatjoner förs bort från skogsmarken. Om både stamved och GROT tas ut leder detta ofta till en nettoförlust av buffrande ämnen och viktiga näringsämnen. Detta kan motverkas genom att grenar och toppar avbarras innan bortförsel. Det finns ingen sammanställning av i vilken grad barren lämnas i den GROT-skörd som sker idag. Sannolikt är det mindre vanligt att de lämnas väl spridda på hygget. Större delen av GROT-skörden sker emellertid i områden med relativt högt kvävenedfall.
Skogsstyrelsen anger i föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen (SKSFS 1998:5) att kompensationsgödsling (företrädesvis med aska) bör ske i samband med GROT-uttag, generellt i starkt försurade områden i sydvästra Sverige och i de fall barren förs bort från marken i övriga landet. Återföring av aska, eventuellt kombinerat med kalk eller annan tillförsel av näringsämnen är ett sätt att undvika nettoförluster av näring och syrabuffrande ämnen. Ett alternativ till sådan kompensation för näringsförlusterna är att anpassa skördenivån, det vill säga minska bortförseln genom att minska uttagsnivåerna. 4.2.3 Försöksverksamhet kring kalk- och asktillförsel på skogsmark
Som ett led i att få fram kriterier och metoder för åtgärder mot försurning av skogsmark i större skala har en försöksverksamhet bedrivits i Skogsstyrelsens regi sedan 1990. Inom ramen för försöksverksamheten har sammanlagt ca 55 000 ha blivit behandlade. Mellan åren 1990 och 1995 tillfördes krossad kalk till skogsmarken. Därefter har man successivt övergått till en blandning av aska och kalk (oftast 2 ton kalk + 2 ton aska per ha). Under 1990-talet behandlades mellan 5000 och 10 000 ha per år. Under senare år har arealen minskat till 2 000 - 3 000 ha år. Minskningen beror på att större tonvikt lagts vid arbetet med samordning med ytvatten- och våtmarkskalkning, metodutveckling samt fördjupad analys i samarbete med forskare. Behandlade arealer är belägna i sydvästra Sverige. Ett omfattande effektuppföljningsprogram har löpt parallellt med den praktiska spridningen.
Resultat från försöksverksamheten
I försöksverksamheten har man idag följt utvecklingen i mark- och vattenkemi i drygt 10 år. Målsättningen med åtgärderna i form av kalkning och askbehandling av fastmark är att ge en långsam och långvarig effekt. Effektuppföljningen kan än så länge endast ge svar på de kortsiktiga effekterna av behandling då de äldsta försöken är från 1990. Generellt visar resultat från försöksverksamheten en minskning av halten utbytbara väte- och aluminiumjoner och en ökning av basmättnadsgraden i humusskiktet och i mineraljordens övre skikt. Likaså ökar halterna av baskatjoner i markvattnet och det finns en tendens till minskad aluminium- och vätejonhalt84. Effekterna på mark- och ytvatten beror på hur långt kalken trängt ner efter behandling. Erfarenheterna från försöksverksamheten
bekräftar i stort vad som observerats i tidigare studier85, till exempel att nedträngningen är långsam och sker med en hastighet om cirka 1 cm per år.
84 Akselsson C; Larsson P-E &Westling O (1998): Markkemi och markvatten i kalkad skog, IVL rapport B
1318
I de flesta försök ökar halten baskatjoner i avrinningsvattnet, medan pH-värdet inte förändras nämnvärt86.
Förekomsten av oorganiskt aluminium i avrinningen efter kalkning studeras sedan 2001 i området i Asa. Resultat från 2001 och 2002 (tio år efter behandling) visar att kalkningen inte påverkat totalhalten av aluminium, jämfört med referensområdet. Däremot finns indikationer på att halten oorganiskt aluminium (som utgör den giftiga komponenten) kan vara lägre i det kalkade området.
Undersökning av bottenfaunan har ännu inte visat på någon effekt. När det gäller påväxtalger i bäckar finns en tendens till ökad artrikedom och något mindre andel surhetsindikerande arter efter kalkning. Några negativa effekter har inte kunnat påvisas. Studier av barrkemi visar att träden har reagerat snabbt på behandlingarna genom förhöjda kalciumhalter. Likaså ger behandling med aska en ökning av bland annat magnesium- och kaliumhalt87. För att kunna säga något om behandlingens effekter på trädens vitalitet krävs längre tidsserier.
Resultat från äldre kalkningsförsök
Indikationer på långsiktiga effekter av kalkning av skogsmark har även studerats i gamla försök som etablerades för 25 till 70 år sedan i olika delar av landet88. I dessa försök visades att även relativt måttliga kalkdoser har ökat markens basmättnadsgrad påtagligt. Effekten var störst i södra Sverige på mark som försurats under 1990-talet. Figur 4.7 visar basmättnadsgraden i gamla försök i södra Sverige på sura moränjordar där kalkgivorna varit 3 - 5 ton per hektar.
Figur 4.7 Basmättnadsgrad (%) år 2000 på 30-50 cm djup i mineraljorden i kalkade och obehandlade ytor i barrskog på sur moränmark efter 25-48 år. Data från SKS.
86 Larsson P-E & Westling O (1997): Ytvatten i kalkade avrinningsområden, IVL rapport, B 1279
87 Larsson P-E, Akselsson C; Bengtsson R & Bjelke U (1999): Biologiska effekter I kalkad skog, IVL rapport
B1343
88 Larsson P-E; Uggla E & Westling O (2003): Långsiktiga effekter på mark-och markvattenkemi av
skogsmarkskalkning,.IVL rapport B1524. 0 1 0 2 0 F a rab o l Bl 1 F a rab o l Bl 2 F a rab o l Bl 3 Möl n afältet Möl n afältet H abos koge nE 39 R e f e r e n s B e h a n d l a d
Ökningen av basmättnadsgraden ner till stora djup i marken gör att även markvattnet hade lägre halter av oorganiskt aluminium, jämfört med obehandlade referensytor (figur 4.8).
Figur 4.8 Halt av oorganiskt aluminium i markvatten år 2000 på 30-50 cm djup i mineraljorden i kalkade och obehandlade provytor i barrskog på sur morän- mark efter 25-48 år. Data från Skogsstyrelsen.
Modellberäkningar av skogsmarkens återhämtning från försurning i södra Sverige har indikerat att den minskade depositionen som förväntas fram till år 2010 kommer att medföra en minskad surhetsgrad i marken. Återhämtningen beräknas dock i många fall bli ofullständig på kraftigt försurade marker och riskerar att plana ut på en nivå som fortfarande är försurad enligt beräkningarna89. Preliminära beräkningar av effekten av olika doser av kalk på kraftigt försurad skogsmark indikerar att behandlingen skulle kunna förbättra återhämtningen, men först efter flera decennier, och förutsatt att kalkgivan ger effekt i mineraljordens B-horisont.90.
Tillförsel av kalk och aska till skogsmark kan orsaka ett antal tänkbara negativa effekter som exempelvis ökad nitratutlakning, oönskade flora- och faunaförändringar, ökad risk för rotrötespridning i kalkad skogsmark91, ökade kolförluster från skogsmark ökning av tungmetaller eller oönskade tillväxtförändringar. Risken för att sådana skador ska uppstå är intimt förknippade med dosen och lösligheten hos produkterna. Det koncept som Skogsstyrelsen förespråkar innebär att 2 ton kalk kombinerat med 2 ton aska tillförs i
89 Munthe J; Grennfelt P; Sverdrup H & Sundqvist G (2002): New concepts and methods for effect-based
strategies on transboundary air pollution, ASTA synthesis report
90 Westling, O. m.fl..(2000):. Skogsstyrelsen, Rapport 1-2000. Samordnade åtgärder mot försurning av mark
och vatten.
91 Staaf H, Persson T & Bertills U (1996): Skogsmarkskalkning, Naturvårdsverket rapport 4559
0.00 0.10 0.20 0.30 0.40 0.50 0.60 Farabo l Bl 1 Farabo l Bl 3 Möln afäl tet4- 5 oorg A l me kv/ l Referens Behandlad
en härdad och stabiliserad form, framtaget i syfte att minimera risken för negativa effekter samtidigt som man kan få tillräcklig markkemisk effekt.
Inom försöksverksamheten har kalkningarna endast haft liten effekt på kväveutlak- ningen. Mot bakgrund av att kväveuppbyggnaden i marken fortgår bör dock marker med hög risk för nitratutlakning undantas från spridning.
Liksom nämnts under avsnittet om askåterföring medför även kombinerad kalk- och asktillförsel att tillväxten kan öka något på bättre mark och minska på svagare mark. Mossor och lavar är sannolikt de grupper av organismer i skog som är mest känsliga för pH-höjande medel och allvarliga skador kan uppstå om man tillför höga doser eller lättlösliga produkter. Försök som har använt Skogsstyrelsens koncept har dock inte uppvisat några nämnvärda kvarvarande negativa effekter på flora eller fauna. Det är däremot mycket viktigt att ha ett system för urval av särskilt känsliga områden där risken för effekter är extra stor, vilket föreslås i åtgärdsprogrammet. När det gäller lösligheten av metaller, så kan den möjligen öka något i markytan efter tillförsel av aska eller kalk men effekten är sannolikt kortsiktig och halten av metallerna i avrinnande vatten påverkas troligen inte nämnvärt. I åtgärdsprogrammet påtalas betydelsen av att förbättra kunskaps- underlaget när det gäller sådana effekter.
4.2.4 Skogsskötselåtgärder
I den efterföljande texten diskuteras vilka metoder som på olika sätt ingår i Skogsvårds- organisationens arbete med att förse skogsägaren med underlag för beslut om skogssköt- selåtgärder samt även frågor som behöver ytterligare belysning för att kunna ingå i framtida strategier för åtgärder. De åtgärder som diskuteras motiveras i regel främst av andra skäl än att motverka försurning.
Åtgärder mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken
Skogsstyrelsen har föreslagit ”Åtgärder mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken” 92som innebär att man under en treårig förberedelsefas (2004-2006):
• förbättrar kunskapsunderlaget vad gäller möjligheterna att förhindra näringsläckage genom att spara kantzoner
• förbättrar kunskapsunderlaget vad gäller möjligheterna att förhindra näringsläckage genom att lämna ett trädskikt i samband med slutavverkning
• förbättrar kunskapsunderlaget vad gäller effekter av trädslagsval på försurningssituationen i skogsmark
• utreder vilka konsekvenser skötselanpassningar har för skogsproduktionen
• utvecklar rekommendationer för anpassningar av skogsskötsel i försurningsdrabbade områden
92 Skogsstyrelsens Meddelande 4/2001. Åtgärder mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av
Kantzoner vid bäckar
Näringsläckage kan begränsas om man vid avverkning i anslutning till sjöar och vattendrag sparar kantzoner med träd och buskar samt om maskiner används med stor försiktighet (SVL § 30). Detta är särskilt viktigt på högt kvävebelastade marker och i starkt försurade områden, speciellt i avrinningsområden med otillräcklig återhämtning. Kantzoner utmed vattendrag innebär även att för vattnet viktiga baskatjoner kan tas upp av träden och därmed inte tillförs vattnet. Det är viktigt att kunskapsunderlaget förbättras vad gäller möjligheterna att förhindra näringsläckage genom att spara kantzoner.
Kantzoner medför att nedfallet av löv och barr samt beskuggningen ökar, något som är av stor betydelse för mångfalden i vattendragen.
Kvarställande av trädskikt i samband med slutavverkning
Genom att använda skärmställning eller någon annan föryngringsmetod där ett trädskikt lämnas efter avverkning kan risken för nitratläckage och möjligen även läckage av andra näringsämnen, till exempel kalium, motverkas. Skärmställning innebär att ett antal fullstora träd (minst cirka hundra per hektar) lämnas vid slutavverkning. Efter avverkning ökar bland annat nedbrytningen och därmed tillgången på lakbart kväve. På högt
kvävebelastade marker är risken högre för nitratläckage. På sådana marker kan det således vara särskilt positivt att ställa skärmar eller lämna ett trädskikt efter slutavverk- ning. På många marker, i synnerhet vad gäller gran, är dock risken för stormfällning stor om man ställer skärmar. Den årliga föryngringsarealen som enligt avverkningsanmälan utförs med naturlig föryngring ökade från mitten av 1980-talet från ca 15 % till 35 % vid tidpunkten för den nya skogsvårdslagen 1993. Sedan dess har arealen sjunkit för att idag ligga på omkring 25 % vilket motsvarar omkring 40 000 ha (Skogsstatistisk årsbok 2003).
Ökad andel lövträd
En ökad andel lövrik skog har diskuterats som åtgärd mot markförsurning. Vissa lövträd har förnaegenskaper som gör att skogsmarken blir mindre sur i markytan. Skog med ett stort inslag av lövträd eller tall har en lägre belastning av försurande luftföroreningar på grund av att de fångar in torrdepositionen mindre effektivt än granskog. Möjligen kan ett stort inslag av vissa lövträd innebära att markförsurningen minskar i högt belastade