Ökad status

I kategorin ökad status finns uppfattningar om hur begreppet undervisning kan påverka statusen hos lärarna i förskolan. Citaten som följer visar på att lärare i förskolan känner stolthet för sin profession men anser att andra inte har förståelse för vad arbetet i förskolan innebär.

Undervisning kanske synliggör lärandet mer i förskolan. Att det vi gör räknas, vi har en tanke, vi gör inte bara saker.

Kanske kan vi bli bättre på att använda begreppet undervisning och förklara det på ett bättre sätt. Att vårt yrke får en förklaring vad vi jobbar med, vad förskolan har för lärandeuppdrag, vad lärande och kunskap är, det höjer vårt arbete.

(Katarina) I citatet ovan uttrycker läraren att det ligger ett ansvar hos lärarna i förskolan att börja använda begreppet undervisning. Det finns en vilja hos läraren att förklara vad undervisning i förskolan handlar om.

Samtidigt så är det viktigt att vi är stolta över vårt yrke, vi har väl alltid genom alla tider fått slagits för vårt yrke. Man har fått höra ni leker bara med barn. Det är att visa att förskolan är bra för barnen, att det inte är barnpassning utan en pedagogisk verksamhet som utvecklar barnen, där det är kompetent personal och bra miljö, bra lokaler och då nu om det här lilla ordet undervisning kan höja vår status så är det väl bra.

Att det kan höja statusen, att samhället tar förskolan mer på allvar, att våra kolleger i lärarkåren som tar över tar oss mer på allvar. Nu säger jag inte att alla är så men det finns lärare som faktiskt har åsikten att vi bara passar barn.

(Katarina)

Lärarnas utsagor visar på erfarenheter av att de inte alltid blivit tagna på allvar, lärarna har en uppfattning av att de alltid fått kämpa med att visa att verksamheten i förskolan är något annat än barnpassning. Läraren nämner flera faktorer för god kvalitet som kompetent personal samt bra miljö och menar att om ett ord som undervisning kan göra skillnad så är det bra.

6. Analys

I detta avsnitt kommer studiens resultat diskuteras och sättas i relation till tidigare forskning.

Resultaten kommer också analyseras i förhållande till studiens teori. Studien teoretiska ramverk utgår från utvecklingspedagogisk teori så som den utvecklats av Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson (2014). Den lärandes perspektiv är centralt i den utvecklingspedagogiska teorin och den tar sin utgångspunkt i mötet mellan individen och miljön. Centrala begrepp inom utvecklingspedagogisk teori är lärandets objekt, lärandets akt och variation, riktadhet, och metakognition, dessa begrepp utgör tillsammans med begreppet stöttat lärande en struktur för analysen.

6.1 Lärandets objekt

Resultaten visar att lärarna uppfattar att det är deras uppgift att ta ansvar för att skapa ett innehåll och för att visa på möjligheter att utforska detta. Lärarna beskriver hur de på olika sätt ger barnen möjlighet att möta olika innehåll. Det framkommer även i deras beskrivningar att de uppfattar att det är deras ansvar att göra innehållet intressant och meningsfullt för barnen samt att hålla sig till det valda innehållet.

Lärandets objektet beskriver vad barnet behöver lära för att uppnå en viss kompetens och det är läraren som måste förstå relationen mellan undervisning och lärande (Wernberg 2009). Att identifiera lärandets objekt är centralt för att kunna bedriva undervisning i förskolan och det kan utläsas i lärarnas berättelser att de lägger vikt vid att försöka förstå vad barnen försöker förstå, detta ligger helt i linje med utvecklingspedagogiska idéer där lärandets objekt inte är synonymt med innehållsaspekten utan med själva förståelsen och erfarandet. Det är förståelsen som utgör kärnan i lärandets objekt vilken avser förmågan som skall utvecklas (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson 2014).

Det kan utläsas i utsagorna att lärarna väljer lärandeobjekt utifrån observationer och samtal med barnen, vilket kan relateras till en önskan att förstå vad barnen försöker förstå och en vilja att låta undervisningen ha barnens perspektiv som utgångspunkt. Sheridan et al. (2009) beskriver detta som att barns erfarenheter kan observeras som handlingar och för att ta reda på hur de förstår eller uppfattar något måste vi tolka deras egna fysiska eller verbala uttryck.

Lärarnas utsagor visar att de vill att undervisningen utgår från intressen och frågor som barnen har vilket också stöds av forskning. Eidevald och Engdahl (2018) skriver att

förskolans undervisning bör vara förankrad i barns vardag och ta sin utgångspunkt i deras frågor. Ett liknande resonemang förs av Sheridan et al. (2009) som beskriver att det alltid finns en relation mellan barnet och lärandeobjektet men för att barnet ska kunna skapa en förståelse för något behöver de kunna relatera till tidigare erfarenheter. Lärarna säger att de utgår från barnen vad de vill, kan och behöver.

När det kommer till att välja lärandeobjekt och hålla sig till ett visst innehåll kan en viss ambivalens skönjas i lärarnas utsagor. Lärarna har avsikter med sin undervisning men vill också använda barnens intressen och initiativ. I utsagorna finns beskrivningar som handlar om att det för lärarna är viktigt att det finns ett syfte med uppgiften men även att det finns en viss flexibilitet och öppenhet för barnens idéer. Detta kan tolkas som att lärarna ser lärandeobjektet som föränderligt och att det planerade lärandeobjektet kan förändras utifrån att läraren förstår vad barnet behöver lära sig. Wernberg (2009) beskriver lärandets objekt som just dynamiskt och föränderligt och att det förändras med utgångspunkt i elevernas förståelse. Lärandeobjektet är det som läraren hoppas att barnen skall förstå. Författaren menar att hur man tar sig an ett lärandeobjekt alltid beror på elevgruppen och att detta måste undersökas empiriskt.

Lärarna uttrycker att det är viktigt att ha ett syfte med det man gör vilket jag relaterar till det intentionella lärandeobjektet vilket syftar till det som lärarna uttalar i förväg om att barnen ska lära sig något om. Det framkommer i lärarnas utsagor att det kan upplevas som en didaktisk utmaning att skapa balans mellan det som intresserar barnen och förskolans målstyrning.

6.3 Riktadhet

Riktadhet betyder att lärarna tänkt igenom vad barnen skall få syn på och en vilja att göra just det synligt. Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson (2014) beskriver att begreppet innebär att rikta barnens uppmärksamhet mot ett innehåll och att innehållet som fokuseras ska vara meningsfullt för barnen.

Enligt Doverborg et.al (2019) startar planeringen av undervisningen med att läraren väljer ut vilket innehåll man ska arbeta med och vilka insikter man vill stödja. I föreliggande studies resultat tar detta sig uttryck genom att lärarna talar om vikten av att veta vilket syfte man har med undervisningen. Om lärarens främsta roll i undervisningen är att rikta barnens blick mot det barnen skall förstå måste det vara tydligt vad barnen ska utveckla en förståelse för, medvetandet måste vara riktat mot det som de ska utveckla en förståelse för.

I lärarnas beskrivningar kan utläsas att olika observationer av barnens lek eller undersökande utgör grunden till det innehåll läraren sedan väljer i sin undervisning. Resultaten visar att det för lärarna är viktigt att fånga upp det som intresserar barnen och samordna intresset hos läraren och barnen. En lärare uttrycker det som att det är intresset hos mig och barnen som styr. Vilket tyder på att det hela tiden sker en samordning mellan barnens och lärarens perspektiv.

Resultaten visar att det finns en responsivitet och ömsesidighet i undervisningen och att undervisningen sker i samspel med barnen. Lärarna behöver sätta sig in i barnens olika sätt att förstå något för att kunna använda det som utgångspunkt i undervisningen. I intervjuerna uttrycker lärarna detta i termer av att ta reda på var barnen befinner sig eller vad de kan eller behöver. Detta kan relateras till Pramling Samuelsson och Asplund Carlssons (2014) resonemang om att ömsesidighet i undervisningen handlar om att svara mot barnets perspektiv och anpassa undervisningen till dess att barnen kan eller förstår på ett nytt sätt.

I lärarnas beskrivningar framkommer att de utifrån barnens intressen och behov planerar och iscensätter undervisningstillfällen. Lärare beskriver att de ordnar aktiviteter och platser i miljön som ska väcka nyfikenhet och ge möjlighet att undersöka ett innehåll, detta erfarande skall ge barnen möjlighet att utveckla just de kunskaper och förmågor som eftersträvas.

Miljöns utformning kan ses som ett verktyg för att rikta barnens intresse mot något speciellt.

Lärarens uppgift är att leda undervisningen men samtidigt vara flexibel och lyhörd för barnens intressen. En tolkning av lärarnas uttalanden är att de är måna om att göra barnen delaktiga i undervisningen de säger att de tar vara på barnens intressen i såväl planerad som spontan undervisning. Lärarens roll blir att utifrån barnens handlingar guida mot de olika läroplansmålen. Undervisningsaktiviteterna planeras utifrån barnens intressen och de kunskaper lärarna anser att barnen behöver i relation till läroplanens mål så här finns en tydlig riktning.

Begreppet riktadhet kan genom detta förstås som de förutsättningar som barnen ges för att just rikta uppmärksamheten mot ett särskilt innehåll. Lärarna beskriver hur de gör detta genom att iordningställa miljön på ett särskilt sätt, tillföra nytt material eller ställa frågor. Doverborg et.al (2013) menar att det är lärarens roll att rikta barnens medvetande mot ett valt lärandeobjekt samtidigt som lärarna i stunden möter barnens erfarenheter och använder detta i relation till förskolans uppdrag.

Lärarnas utsagor visar också att den spontana undervisningen är viktig och att de gärna fångar det som händer i stunden och använder i sin undervisning även om det ibland innebär att läraren får ändra i sin planering. Lärarnas beskrivningar av den spontana undervisningen är positiv och kopplas till barnens intresse här och nu. Även om den spontana undervisningen inte är planerad utan tar sin utgångspunkt i en upptäckt eller händelse går det att använda till undervisning genom att rikta barnens intresse mot något specifikt just i den situationen.

Lärarna uttrycker att detta förhållningssätt ofta utmynnar i att undersöka vidare.

Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson (2014) betonar både lärares målmedvetenhet och följsamhet i undervisningen. Lärarnas utsagor kan tolkas som att det råder en viss osäkerhet kring om de gör rätt eller fel om de lämnar sin planering till förmån för barnens initiativ. I lärarnas beskrivningar framkommer att de har en vidare planering som lämnar utrymme för barnens initiativ.

Resultaten visar att lärarna uppfattar att det är deras uppgift är att skapa utvecklingsområden, organisera för en stimulerande lärmiljö och göra barnen delaktiga. De observerar vad som intresserar barnen och vad de behöver för att kunna planera en undervisning som leder mot lärande och för att kunna stötta i det. Det handlar om att kunna tillvarata och skapa möjligheter för barnen med utgångspunkt i hur de uppfattar och förstår lärandeobjektet.

Resultaten visar även att lärarna är beredda att ändra sin undervisning utifrån barnens respons.

Läraren försöker på olika sätt och med olika medel ge barnen förutsättningar att rikta sin uppmärksamhet mot något.

6.2 Lärandets akt och variation

Lärandets akt beskrivs inom en utvecklingspedagogisk teori handla om hur läraren planerar för det praktiska utförandet tillsammans med barnen (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson 2014).

Resultaten visar att lärarna arrangerar olika situationer och miljöer där lärandets akt utgörs av utforskande och undersökande handlingar. Detta undersökande kompletteras av samtal i olika former, det kan vara i form av reflekterande samtal och utmanande frågor. Genom barnens utforskande får barnen också möjlighet att uttrycka sitt erfarande. Lärarna uttrycker att de kommunicerar med barnen kring innehållet för att de ska utveckla kunskaper om det.

Lärarnas beskrivningar speglar förskolans tradition av att erbjuda barnen rika möjligheter att uppleva olika fenomen på många olika sätt. Lärarna beskriver att det är deras ansvar att göra innehållet intressant och spännande och om det inte lyckas, ligger det hos dem att förändra eller anpassa undervisningen. Till lärandets akt hör således att engagera och göra barnen nyfikna. Resultaten visar att lärarna lägger större vikt vid hur barnen möter ett innehåll, om de tycker att det är roligt och spännande än hur de uppfattar och förstår innehållet, vilket relaterar både till lärandets akt och förskolans görandekultur.

En funktion av variation i undervisningen kan vara att expandera barns förståelsevärld och lärarens roll i detta är att få barnen att berätta, förklara och argumentera men även att göra barnen medvetna om de olika sätt de berättar om eller löser problem (Doverborg et al. 2013 rev 2019). I lärarnas beskrivningar framkommer att de använder sig av öppna frågor i undervisningen i syfte att utveckla barnens berättande och få dem att tänka.

Undervisning i förskolan handlar för lärarna i undersökningen om vilka förutsättningar de ger barnen att lära, förstå och kommunicera kring ett innehåll. Lärarnas utsagor vittnar om vikten av att av att ta tillvara på de situationer som uppstår spontant eller planerat för att skapa tillfällen där barnen ges möjlighet att få tänka och tala. Lärarna talar om att detta kan ske i olika situationer såväl omsorgssituationer, rutinsituationer, spontant uppkomna situationer och planerade undervisningssituationer.

Ett övergripande syfte med utbildning är att förbereda barnen för nya okända situationer och här bidrar begreppet variation som innehåll med flera dimensioner, en vidgad förståelse och större möjligheter att utifrån de kunskaper barnen redan har tolka och hantera det nya och okända. Begreppet variation kan här förstås som att lärarna skapar möjlighet för barnen att jämföra deras egen förståelse med andras samt en möjlighet att urskilja något från något annat.

Variation för lärarna i undersökningen handlar i första hand om att låta barn få uppleva olika fenomen på många och olika sätt men också att visa på skillnader och likheter. Det handlar för lärarna om att låta barnen möta lärandeobjekten på en variation av sätt. Resultatet visar att det för lärarna är viktigt att låta barnen få göra många gånger och på olika sätt. Det måste dessutom finnas en öppenhet för att barnen uppfattar undervisningen på olika sätt.

6.4 Stöttat lärande

Stöttning sker på många olika sätt tex hur innehållet planeras och hur aktiviteter genomförs men även genom att interaktionen anpassas. Stöttat lärande synliggör de handlingar som läraren gör och är en relationell och ömsesidig process (Gibbons 2018).

Lärarna säger att de observerar barnen för att få kunskap om vart barnen befinner sig vilket Lindahl (1995) också menar blir möjligt eftersom små barns lärande tar sig uttryck i tydliga handlingar vilket gör det möjligt att observera och stödja i deras intentioner. Det handlar om att målmedvetet stödja och utmana deras handlande till fortsatt kunskapande och utveckling.

Lärarna uttrycker att de använder sig av utmanande frågor, att de tillför material som skall väcka nyfikenhet och att de skapar goda relationer med barnen i syfte att stödja deras utveckling och lärande. Lärarna betonar vikten av att veta var barnen befinner sig och vad de behöver för att kunna ge dem möjligheter att utvecklas, lärarna måste hela tiden anpassa undervisningen efter de som deltar. Thörner (2017) beskriver detta som att barn och lärare står i dialog till varandra och påverkar varandras handlingar växelvis.

Att skapa goda relationer med barnen anses vara en förutsättning för att lärarna ska kunna ge barnen det stöd de behöver. Det är utifrån vad lärarna anser att barnen behöver och utifrån vad som verkar intressera barnen som aktiviteter väljs. Educare är ett begrepp som är levande i förskolans praktik genom att lärarna uppfattar att undervisning, omsorg och lärande hänger ihop och kan vara svåra att skilja åt. Lärarna beskriver en undervisning som inte är skild i tid och rum utan som något som pågår mest hela tiden.

Lärare menar också att deras funktion är att stötta barnen i deras lärprocesser och att det är deras ansvar att skapa goda förutsättningar och möjligheter för lärande. Detta kan relateras till stöttat lärande i form av socialt stöttande och till stöd av uppgiftsstöttande karaktär (Mascolo & Fischer 2015). Lärarna uttrycker samstämmigt att undervisning handlar om att skapa förutsättningar för lärande.

Lärarna vill också med sin undervisning stödja barnens tilltro till sin egen förmåga och arbeta för att barnen skall fungera tillsammans med andra. Detta kan kopplas samman med att lärare i förskolan lägger stor vikt vid barnens sociala samspel och relationer det är centralt i lärarnas beskrivningar att barns sociala samspel och relationer prioriteras. Att lära sig att fungera tillsammans i en grupp och ta ansvar både för sig själv och andra betraktas som viktiga

aspekter av utbildningen i förskolan. Lärarna beskriver att de vill ge barnen möjligheter att lära och att de ser gruppen som en tillgång i undervisningen vilket ligger i linje med forskning om vad lärare i förskolan anser vara viktigt för barn att lära sig. Jonsson (2011) visar på liknande sätt att lärare i förskolan ser personlighetsutveckling och sociabilitet som viktigt innehåll i förskolans undervisning. Även Sheridan et. al (2009) visade att lärare i förskolan rankar samarbete, hänsyn och respekt som prioriterade och viktiga värden i förskolans utbildning.

Stöttning för lärarna handlar ofta om att tona in barnets känslor för att kunna ge det stöd barnet behöver just i den aktuella stunden. Lärarna talar även om att få barn att våga och att hjälpa barn att klara sig själva. Lärarnas strävan efter att stötta barnen att bli självständiga kan förstås som en del i barnens personlighetsutveckling.

Kunskap anses av lärarna vara något som uppstår i mötet människor emellan, i mötet med miljön eller i mötet med ett material. Lärarna uttrycker det som att undervisningen inte enbart finns i det de säger utan i miljön, relationerna och i allt som sker. Det saknas ett resonemang hos lärarna hur deras eget handlande kan bidra till att stötta barnens lärande, lärarna har dock stor tilltro till miljön och materialets betydelse för lärprocesserna och det är en vanlig uppfattning att undervisning i förskolan handlar om att arrangera pedagogiska miljöer eller tillföra nytt material. Utmärkande i lärarnas berättelser är att de ser den fysiska miljön som en del av undervisningen där det skapas möjligheter för barnen att undersöka och förstå saker.

Philgren (2017) beskriver att den scaffoldingstöttande undervisningsmiljön kännetecknas av att de vuxna hjälper och stöttar för att barnen ska förstå och kunna använda kunskapen.

Det framträder i lärarnas berättelser att de tycker det är viktigt att vara lyhörda för barnens behov men även hur barnen uppfattar undervisningen, det måste finnas en ömsesidighet eller dialog i undervisningen. Lärarna beskriver en undervisning som är ömsesidig. Detta relaterar till tidigare forskning som lyfter lärares förmåga till responsivitet i undervisningen (Pramling, Wallerstedt; Lagerlöf; Björklund; Kultti; Palmér; Magnusson; Thulin; Jonsson & Pramling Samuelsson 2019). Ömsesidigheten eller responsiviteten handlar om lärarens roll att balansera mål och barns intressen vilket innebär att lärarens perspektiv och barnets perspektiv ska samordnas. Det är ömsesidigheten och lyhördheten hos lärarna som gör det möjligt för dem att anpassa undervisningen och ge barnen det stöd som de behöver.

Wallerstedt, Lagerlöf och Pramling (2014) menar att det är medvetenheten om barnets känslor och intressen som gör att det blir möjligt att ge barnet stöd i omsorg, lek och lärande.

6.5 Metakognition

En utvecklingspedagogisk definition av metakognition handlar om hur barn erfar lärandeobjekt. Metakognition är lärande om lärande och genom att utmana barn att tänka kring vad och varför de gör saker uppmärksammas lärandet som blir föremål för kommunikation (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson 2014).

Resultaten visar att lärarna använder frågor för att göra barnen uppmärksamma på hur de tänker. Användandet av frågor hjälper barnen att få syn på sitt eget lärande. Genom metakognitiva samtal med barnen får lärarna kunskap om barnens sätt att tänka om sitt eget

Resultaten visar att lärarna använder frågor för att göra barnen uppmärksamma på hur de tänker. Användandet av frågor hjälper barnen att få syn på sitt eget lärande. Genom metakognitiva samtal med barnen får lärarna kunskap om barnens sätt att tänka om sitt eget