• No results found

på landsbygden uppgick till en tredjedel å hälften av det nor-mala antalet.

Vad andra produktionsgrenar beträffar rubbades grundva-larna för sådana industrier som icke producerade för härens behov, även om de framställde produkter för den breda mas-san. Men å andra sidan uppstod och befästade sig under kri-get en rad av produktionsgrenar som före krikri-get i Ryssland alls icke förefunnos, emedan de icke hade kunnat konkurrera i sin produktion med från Tyskland och Österrike importerade fabrikat.

I Ryssland som i alla andra krigsländer genomfördes vitt-gående anordningar för att kontrollera och organisera produk-tionen med hänsyn till krigföringens behov. Denna krigshus-hållningsapparat har givetvis haft sin betydelse såsom utgångs-punkt för sovjethushållningens experiment. Det torde emeller-tid få anses som allmänt fastställt, att resultaten av krigshus-hållningens första försök till en central ledning av hushåll-ningen i Ryssland utfallit väsentligt sämre än i de västliga indu-striländerna.

Den allmänna rubbningen av produktionslivet och i all syn-nerhet den tillväxande näringsmedelsknappheten spelade ju en väsentlig roll för revolutionens utbrott. Vad livsmedelstill-gången angår borde svårigheterna trots krigsläget icke ha be-hövt bli så stora. Det fanns vid krigets början stora förråd, skördarna voro icke dåliga bortsett från 1917, och bristen borde egentligen ha kunnat täckas genom att utförseln var avstängd.

Men livsmedelsknappheten gjorde sig gällande redan under första krigsåret och växte sedan år från år. Här framträda redan några av de faktorer som sedermera vållat bolsjeviker-nas ekonomiska politik upprepade bakslag.

Spannmålsmängden pr individ var som redan nämnts före kriget mycket låg och räckte icke till för att livnära de nu i hären indragna bönderna. Vid sidan av bondesoldaternas

sti-28

gande förbrukning växte även konsumtionen hos den hemma-varande landsbygdsbefolkningen, då arrendena sjunkit starkt, skatterna icke längre indrevos med samma hänsynslöshet som före kriget och genom alkohol förbudet bönderna sparade 300 miljoner rubel pr år som de förut utlagt på spirituösa. Dessa omständigheter medförde, att spannmålstillförseln till den fria marknaden begränsades. Att märka är, att före kriget ungefär hälften av spannmålen fördes i marknaden av överskottet inom bondeklassen. Böndernas lust att sälja spannmål påverkades ofördelaktigt av regeringens prispolitik som gick ut på att till-föra hären billig spannmål. Där det i alla fall fanns större spannmålsöverskott att avyttra kommo transportsvårigheter i vägen, då det gällde att befordra spannmålen till industri-städerna.

Det har ofta framhållits, att ett givet företräde i stabilitet skulle tillkomma Ryssland på grund av landets självtillräcklig-het ifråga om primära livsmedel beroende på den dominerande agrara karaktären hos dess näringsliv. Härtill anmärker Dobb (s. 78) att om detta gäller landsbygden — inte ens den under 1921 — så gäller det icke städerna. För de ryska städerna är transport av livsmedel från landsbygden ett lika stort problem som för England att transportera livsmedel från andra sidan havet. Englands skeppningsproblem motsvaras av Rysslands järnvägsproblem — och stabiliteten av staten och det sociala systemet hängde på städernas position. Endast i den mån bön-derna kunde utpressas gav Rysslands stora jordbruksregioner städerna i Ryssland en bättre position än annorstädes.

En statlig spannmålsreglering hade begynt redan med 1915.

Den skärptes undan för undan. Efter februarirevolutionen in-förde den provisoriska regeringen spannmålsmonopol med höj-ning av spannmålspriserna först med 50 och senare än en gång med 100 proc. Livsmedelsläget försämrade sig emellertid fram till hösten 1917 dag för dag.

Industrins omställning på krigsbehoven försiggick under svåra rubbningar. Uteblivandet av engelsk koltillförsel

fram-29 kallade bränslebrist. Bristen på kvalificerade arbetare skärptes genom mobiliseringen. Avstängningen från utlandet gjorde sig starkt gällande ifråga om rationell utrustning av företagen, varför inom Ryssland icke kunde skapas en tillräcklig ersätt-ning. En sjunkande produktivitet var under dessa förhållanden oundviklig. Denna tendens förstärktes genom den förtvivlade utvägen att söka vinna en tillfällig ersättning för den rubbade balansen i ekonomin genom att tillgodose dagens behov på framtidens bekostnad; förfallets och kapitalförbrukningens pe-riod begynte — långt innan sovjetmaktens dagar. Så mycket farligare måste denna utväg bli som dess verkningar till sin natur äro kumulativa. Processen, en gång inledd, fortgår av sig själv, tills någon ny kraft uppträder och stoppar den. Mot slutet av tredje krigsvintern nådde desorganisationen samman-brottets punkt (Dobb, s. 75, 76).

Hela näringslivet led starkt under transportkrisen som alls icke var någon nyhet introducerad under sovjethushållningen.

Redan de sista åren före kriget hade byggandet av lokomotiv och vagnar gått tillbaka. Under kriget var underhållsarbetet otillfredsställande. Av lokomotiv voro 16 proc. ur funktion vid slutet av 1916 och under loppet av 1917 steg siffran till 36 proc, medan den kvalificerade arbetskraften mobiliserades i armén (Dobb, s. 76). Inte mindre otillfredsställande var dispo-sitionen av de otillräckliga materielen. Vagnslaster friska rosor från Krim anlände till aristokratin i Petersburg, medan det i Viatkaguvernementet saknades transportmedel för vete (Dobb,

s. 77) — en genrebild från det förrevolutionära Ryssland som ej bör förglömmas vid sidan av groteska bilder av desorganisa-tion under sovjetstyret, såsom att människorna åto havre i ett guvernement, medan i det nästa hästarna åto vete. Industrins krigsorganisation visade sig den tsaristiska byråkratin icke i stånd att genomföra. Industri och handel måste skrida till självhjälp. Under ledning av Petersburgs industri- och handels-kammare skapades en organisation för hela krigshushållningen.

Liksom i Tyskland bildades talrika syndikater och truster

sär-30

skilt för krigsbehovens tillgodoseende. År 1917 arbetade 71 proc. av alla industriföretag för ammunitions- och vapenfram-ställning och blott 6 proc. voro väsentligen ägnade civilbefolk-ningens behov (Pollock, s. 20—22).

Som antytts var den i Ryssland skapade krigshushållnings-apparaten av undermålig beskaffenhet. Omdömena om dess sätt att fungera gå också ut på att med tilltagande krigsmässig

"reglering" växte kaos och missbruk. Hur man inom industri-kretsar uppfattade läget framgår av följande telegram angå-ende läget i södra Ryssland, metallindustrins huvudsäte, som avsändes 23 febr. 1917 till den speciella konferensen för landets försvar (Pollock, s. 23) :

"Industrikonferensen i Jekaterinoslav har kommit till det re-sultatet, att försvaret hotas av en katastrof på grund av den sista tidens förhållanden . . . Hälften av alla masugnar stå stilla på obestämd tid av brist på råvara. Den övriga hälften har inskränkt driften och kommer likaledes snart att läggas ner. De flesta martin- och valsverk stå stilla . . . Den varak-tiga overksamheten i masugnar, martinugnar och malmgruvor måste ofrånkomligt föra till deras förtidiga obrukbarhet och för lång tid framåt sätta dem ur funktion. Vi fordra, att nöd-åtgärder träffas för att försörja järnvägarna, fabrikerna och malmgruvorna med material och bränsle."

Detta telegram nådde aldrig sin adressat utan överlämnades några dagar senare till provisoriska regeringen — februarirevo-lutionen hade utbrutit.

Förfallet inom den ryska hushållningen hejdades icke under provisoriska regeringens tid. Varken införandet av spannmåls-monopol eller höjandet av spannmålspriserna voro i stånd att förse stadsbefolkningen och armén med tillräckliga livsmedel.

Här må anknytas till ett tidigare resonemang om möjligheten

31 att utpressa bönderna. Så länge man kunde pressa bönderna med skatter eller genom minskning av deras realinkomst via inflation, var det möjligt att tillföra den icke agrara delen av samhället livsmedel i utbyte mot sjunkande mängder av indu-strivaror. Men då papperspengarnas depreciering nått en viss punkt, förlorar inflationspolitiken sin verkningsförmåga. Bön-derna upphöra att lagra papperspengar och föredra att lagra spannmål eller att inskränka produktionen. Man finner den åsikten, att denna "pressningsgräns" uppnåddes redan hösten 1916 (Dobb, s. 80). I varje fall synes den ha passerats under provisoriska regeringen. Böndernas vilja att få slut på kriget förstärkte ytterligare livsmedelsknappheten. Vi få väl se, hur de skola kunna slåss med hungriga magar, var böndernas tan-kegång (Pollock, s. 24).

Industrins produktivitet föll, prisnivån steg med den måttlösa användningen av sedelpressen. Från februari till oktober 1917 kastade den nya regeringen ut över 3 miljarder papperspengar i cirkulationen, lika mycket som den tsaristiska förvaltningen hade gett ut under de föregående krigsåren. Transportkrisen skärptes ytterligare. På sträckan Arkangelsk—Moskva hade t. ex. anhopats 4,000 lastade vagnar, så att hela godstransporten där måste inställas. I september 1917 skildrar Lenin det ekono-miska kaos sålunda: "Ryssland står inför en oundviklig kata-strof. Transportväsendet är redan otroligt rubbat och rubbas allt mer. Järnvägarna komma att stå stilla. Tillförseln av rå-material och kol kommer att upphöra . . . En katastrof av otro-liga dimensioner och hungern stå för dörren . . . Landet är utan varor. Landet lider brist på livsmedel, brist på arbetskraft, ehuru det finns tillräckligt med spannmål och råmaterial. Och i ett sådant land i ett sådant kritiskt moment har massarbetslös-het uppstått." (Pollock, s. 25.)

Ryssland står nu omedelbart inför bolsjevikrevolutionen.

Sovjethushållningens aera tar sin början.

32

Vad som alldeles särskilt bör med styrka vara understruket i denna förhistoria är, att forskningen numera uppvisat det grundlösa i den länge gängse föreställningen, att den ryska folkhushållningens förfall begynte med bolsjevikernas gripande av makten och helt enkelt var en följd av deras maktutövning.

Verkliga förhållandet synes obestridligt hava varit, att hela krigsperioden medfört en fortgående och alltmer accelererad försvagning av det ryska folkhushållets grundvalar, att förvir-ring och kaos undan för undan blevo allt större och att detta förfall i påskyndat tempo fortgick under den provisoriska re-geringens tid för att sedermera i än mer påskyndad takt fortgå under de första åren av sovjetregimen. Såsom framhålles av Dobb (s. 84) är det tvivelaktigt, även under förutsättning av fred och gynnsam kombination av olika omständigheter, hu-ruvida det ekonomiska förfallet kunde ha hejdats utan en be-tydande organisatorisk ansträngning och ändå först efter en tids förlopp. Ty förfallet hade inträtt i den kumulativa kapi-talförbrukningens process. I betraktande av att det var ett folkhushåll, som redan på viktiga punkter befann sig i upp-lösningstillstånd, bolsjevikherraväldet övertog i arv, kan det då icke vara historiskt riktigt att för den ryska ekonomins sönder-fallande lägga hela ansvaret på den ekonomiska politik vi nu gå att skildra.