Ingvar Svennilson lämnade Industriens Utredningsinstitut 1 oktober 1949.1 Han
hade då fått två års tjänstledighet från sin chefstjänst för att i Genève göra en större studie av Europas ekonomiska utveckling för FN:s Europakommissions räkning.2 Den skulle bli hans bästa verk, Growth and Stagnation in the European
Economy.3
Möjligen berodde Svennilsons flytt inte enbart på locktonerna från Schweiz. Enligt Lars Nabseth, IUI:s chef mellan 1966 och 1973, forskare där mellan 1952 och 1959, fanns också en personlig motsättning med i bilden:
Ingvar Svennilson kom ihop sig med IUI:s tillträdande ordförande Marcus Wallen-
berg strax innan han flyttade till Genève, för att institutet gjorde en utredning om den svenska elbranschen utan att intervjua ASEA-chefen. Jag är övertygad om att detta bidrog till att Ingvar Svennilson lämnade institutet, för att han upplevde att ordföranden på något sätt ville korrumpera honom.4
Svennilson hade 1947, av Karin Kock, som vid den tiden var konsultativt statsråd med uppgift att ”biträda vid handläggningen av ekonomiska frågor av allmänt ekonomisk natur samt ärenden som avse strukturrationalisering m.m.”,5 utsetts
till ordförande för 1947 års elbranschkommitté. Riksdagen hade begärt ”utred- ning i fråga om den elektriska industrins lämpliga kapacitet samt om formen för en eventuell utvidgning, varvid startandet av statligt företag bör övervägas”. Utredningen skulle omfatta hela elbranschen, inklusive distributionen och instal- lationsverksamheten. Den borde ”icke endast avse kapacitets- och konkurrens- förhållanden utan även övriga strukturella faktorer av betydelse för effektivitet, kostnader och prissättning inom elbranschen i dess helhet”.6
1 Protokoll (1949).
2 Carlson och Lundahl (2014, s. 465). 3 Svennilson (1954).
4 Intervju med Lars Nabseth, 18 december 2017. 5 Göteborgs Universitetsbibliotek (2012). 6 SOU 1950:10, s. 7.
Ingvar Svennilson i Genève 1952.
Källa: IFN:s bildarkiv.
Enligt Torsten Carlsson bottnade motsättningen i den planhushållnings debatt som vid den tiden fördes i Sverige. Näringslivet var principiellt mot planhushåll- ning och var förmodligen inte speciellt trakterat av en utredning om strukturen hos den elektriska industrin. Marcus Wallenberg var enligt Carlsson inte road av att Ingvar Svennilson skulle leda utredningen:
Men det är ju betecknande för Wallenberg att det ju inte hände något. Han kunde ju inte gå så långt som att öppet desavourera Svennilson, än mindre avsätta honom, men det var någon fnurra på tråden. Det ansågs ju då att om industrins eget institut, som de har betalt, låter sin chef gå in som ordförande i en kommitté som på sätt och vis ska sitta till doms över ASEA, så är det ju lite känsligt.7
Det är inte helt kristallklart vad Carlsson menar. Henriksson genmälde att ”Å andra sidan var det ju bättre att det var han än någon annan.”8 Visserligen hade,
som vi utförligt har redogjort för i första bandet av IUI:s historia, Ingvar Sven- nilson ett starkt intresse av planeringsfrågor, men å andra sidan hade han lite i taget glidit från en positiv attityd till centralplanering i början av kriget till ram- hushållning i slutet av detsamma och indikativ planering efter krigsslutet, men Wallenberg kanske uppfattade saken annorlunda.
Möjligen kunde de delar i direktivensom pekade på möjlig statlig produktion
7 Intervju med Torsten Carlsson av Rolf Henriksson, 30 maj 1989. 8 Ibid.
och konkurrensförhållandena inom branschen uppfattas som hotfulla från näringslivets sida, men utredningen kom knappast fram till några sensationella slutsatser eller rekommendationer. Den var traditionellt upplagd. Undersök- ningen börjar med en allmän bakgrund om den elektrotekniska industrins utveckling, produktion och sysselsättning, en ögonblicksbild av läget 1947, upp- delad på underbranscher, de två dominerande koncernernas, ASEA och LM Ericsson, ställning, i Sverige och internationellt, historisk utveckling, inriktning, tillverkning och forskning samt en kort översikt av utrikeshandeln med elektro- teknisk materiel. Därefter går utredningen in på de dagsaktuella problemen: el industrins kapacitetsproblem, konkurrensförhållandena inom branschen, både de inhemska och de internationella, med betoning på kartellbildningar och kon- kurrensinskränkande avtal.
I det avslutande kapitlet koncentrerar sig kommittén på konkurrenssituatio- nen i elbranschen. Dess bedömning är oreserverat positiv. Kommittén betonar att det var ”till icke ringa del” storföretagens förtjänst att den svenska industrin åtnjöt en ”betydande” goodwill på världsmarknaden.9 På svagströmsmarknaden
(LM Ericsson) var det ”väl sörjt för en hälsosam konkurrens”.10 Det fanns inga
konkurrensbegränsande avtal, varken inom eller utom landet. Även på stark- strömsområdet (ASEA) hade situationen förbättrats jämfört med mellankrigs- tiden:
Man kan … konstatera, att … huvudparten av den materiel, som användes för anläggning av kraftverk och distributionsnät, samt den elektriska utrustning, som användes inom industri, jordbruk och annan produktion, numera är fri från alla inskränkningar av konkurrensen genom avtal med utländska eller mellan svenska företag.11
Inom installations- och distributionsbranschen hade det varit sämre beställt, men i och med uppsägningen av ett avtal 1949 hade förutsättningarna för konkurrens även här förbättrats.
Inför den oundvikliga frågan om ASEA:s storlek ”kan anses utgöra ett ända- målsenligt inslag i den svenska elektriska industrien”,12 svävade utredningen. Den
lämpliga företagsstorleken växlade från bransch till bransch, beroende på de spe- cifika förhållandena. På ASEA:s marknad gällde att företag som kunde tillhanda- hålla både den fysiska utrustningen och distributionsapparaten hade försteg, att
9 SOU 1950:10, s. 135. 10 Ibid., s. 137. 11 Ibid., s. 139. 12 Ibid., s. 144.
forsknings- och utvecklingsarbete krävde centralisering och att den internatio- nella konkurrensen krävde en finansiell styrka som bara kunde uppnås av stor- företag. Häremot fick ställas centraliseringens och stordriftens nackdelar, framför allt förkvävandet av det decentraliserade initiativet och samordningsproblemen inom en stor koncern.
Slutsatserna av 1947 års elbranschkommittés arbete är otydliga, både vad gäller branschen i allmänhet och ASEA:s ställning i synnerhet. Slutsatserna kan snarast karakteriseras som laissez faire. Konkurrensförhållandena hade förbättrats efter kriget. Ett antal konkurrensinskränkande avtal hade sagts upp, möjlig- heterna för nyetablering hade förbättrats och den internationella marknaden hade blivit friare. Kommittén såg ljust på framtiden och hittade inga anledningar till att förorda aktiva ingrepp i marknaden:
Kommittén vill till slut uttala, att den icke blott ser möjligheter öppna sig till en friare konkurrens inom elbranschen än man kunnat räkna med, utan att det där- jämte, såvitt nu kan bedömas, denna industri har nått en sådan utveckling, att goda förutsättningar föreligga för att konkurrensen i övervägande grad skall visa sig vara hälsosam. Genom de senaste årens investeringar och utvecklingsarbete har den svenska elektriska industrien på många områden uppnått en sådan teknisk standard och en sådan effektivitet, att goda förutsättningar böra föreligga för att erbjuda utlandet konkurrens både på den svenska marknaden och i andra länder. De konkurrensbegränsande avtalen höra sålunda enligt kommitténs uppfattning samman med tidigare svaghetsperioder, som man hoppas icke skola komma till- baka, även om den internationella konkurrensen hårdnar.13
I ljuset av utredningens slutsatser framstår Ingvar Svennilsons ovilja att intervjua ASEA-chefen som besynnerlig. Det var två storföretag som dominerade elbranschen i Sverige 1947, men inget framstod som dominerande på ett sätt som påkallade lagstiftning, bildande av statliga företag eller andra omedelbara åtgär- der. Tvärtom: konkurrensen inom branschen hade ökat, såväl inom Sverige som internationellt, och det bör man ha vetat redan innan utredningen kom gång. Att i det läget – och egentligen i vilket läge som helst – besluta att inte intervjua den högsta ASEA-ledningen framstår som konstigt, framför allt som andra, liknande intervjuer uppenbarligen gjordes: ”Till grund för slutsatserna ligga i övrigt dis- kussioner med branschrepresentanter, bl. a. i samband med studiebesök vid vissa företag.”14 Som Lars Nabseth uttrycker det: ”Att tala om korruption i samband
med en eventuell intervju med ASEA:s chef var nog lite att ta i, för man kunde ju
13 Ibid., s. 152. 14 Ibid., s. 133.
intervjua chefen utan att vara korrumperad.”15 Möjligen låg motsättningarna
mellan Svennilson och Wallenberg på ett mera personligt plan.