• No results found

A TT KLASSIFICERA UTBILDNINGAR

II. D ATAMATERIALET , UNDERSÖKNINGSPOPULATIONERNA OCH KLASSIFICERINGAR

II.3 A TT KLASSIFICERA UTBILDNINGAR

II.3.1 Officiella klassificeringar

Vad är en utbildning? Studerar vi den officiella statistiken finns ett antal olika

kategoriseringar av utbildning på gymnasienivå. I Skolverkets jämförelsetal för huvudmän talas om gymnasieskolor definierade efter huvudman (kommunal, landsting eller fristående huvudman) och om studievägar. 12 Bland de senare görs en grov indelning på huvudtyper av program Nationella program (där NV, SP, TE och IB särskiljs för övriga program – en uppdelning som tidigare motsvarades av en uppdelning i studieförberedande program och yrkesförberedande program, som ej tillämpas i 2004 års publikation), Specialutformade programmet och Individuella programmet, dels efter program. Ingen uppdelning av statistiken efter inriktningar av programmen förekommer, vilket gör att skillnader mellan exempelvis naturvetenskapsprogrammets inriktningar ej blir synliga i statistiken. I andra

10

Anledningen till att vi inte sträcker oss längre fram i tiden än till 2001 är att vi för tillfället inte har data för åren därefter. Vi avser komplettera registren med senare årgångar för att följa upp den tendenser vi beskriver i föreliggande rapport.

11

Kompletterande gymnasieutbildningar, som vanligtvis förutsätter att eleverna redan har en gymnasieutbildning, har ej använts i undersökningen.

12

Se exemepelvis Skolverket, Barn, elever, personal och utbildningsresultat 2004. Kommunal nivå.

Jämförelsetal om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning. Del 1, Skolverket,

Stockholm 2004.

publikationer, som Utbildningsresultat 2004 – Riksnivå 13 och Beskrivande data om

barnomsorg, skola och vuxenutbildning 2003 14 , förekommer en uppdelning av studievägar dels efter program, dels – i vissa tabeller – efter inriktning, där lokala inriktningar särskiljs som en egen kategori inom varje program. Alla data gäller dock riksnivån. SCB publicerar likartad statistik som Skolverket, vi finner i Utbildningsstatistisk årsbok 15 en uppdelning av program efter inriktningar och grenar (särskiljande av lokala grenar och inriktningar som grupp), dock endast på en nationell nivå.

Vad som saknas i den officiella statistiken är en analys av hur sociala grupper fördelar sig på gymnasieutbildningarna. Föreliggande rapport är ett försök att fylla denna lucka.

II.3.2 Två olika klassificeringar av utbildningar

I de följande analyserna har vi valt att använda oss av i huvudsak gängse kategoriseringar såsom uppdelningar av skolor efter huvudman och program efter större kategorier som studieförberedande och yrkesförberedande program, individuella programmet och

specialutformade program, och mer precisa kategoriseringar, där vi skilt mellan grenar och inriktningar av nationella program. Vi har även skilt ut lokala grenar/inriktningar av de största nationella programmen, förutom samhällsvetenskapsprogrammets och

naturvetenskapsprogrammets nationella grenar har vi skapat en egen kategori för lokala grenar av samhällsvetenskapsprogrammet och av naturvetenskapsprogrammet (lokala grenar av de mindre programmen har inte särbehandlats pga. utrymmesskäl). Den senare mer precisa indelningen är betingad av de stora skillnader som råder mellan grenarna och inriktningarna. Exempelvis finner vi en tydligt högre andel elever med höga

grundskolebetyg på den naturvetenskapliga grenen av naturvetenskapsprogrammet i jämförelse med den tekniska grenen på samma program och den humanistiska grenen på samhällsvetenskapsprogrammet har en större andel flickor än övriga grenar på

programmet, skillnader som ej skulle synas om vi begränsade analysen till programnivån. I takt med att en större andel elever väljer att läsa på de studieförberedande programmen minskar relevansen av gränsdragningen mellan studieförberedande och yrkesförberedande program, samtidigt som de sociala demarktionslinjerna blir desto viktigare mellan de olika studieförberedande utbildningarna. För att få fatt på relevanta sociala gränsdragningar är det nödvändigt att noga skilja de olika grenarna åt. Detta har medfört att analyserna är baserad på de elever som går i årskurs två i gymnasieskolan. Det är också först när

grenvalen görs som vi kan avgöra om eleverna går på en nationell gren eller en lokal gren, ett centralt tema i vår undersökning. I många fall redovisas både en aggregerad nivå och en mer detaljerad nivå.

II.3.3 Två år i varje klass – elever i årskurs ett, två och tre

Även om de kategorier vi valt att arbeta med i de flesta fall nominalt förblir desamma över åren, måste vi ställa oss frågan om de är jämförbara över tid. Bara en så till synes enkel företeelse som att vara elev i årskurs två är ett föränderligt fenomen vars mening förskjuts över den undersökningsperiod vi valt. Gymnasieelevernas fördelning över årskurserna är inte konstant. En allt större andel elever återfinns i årskurs ett. 1997 var det 37,9 % som gick i årskurs ett, 2001 hade denna siffra ökat till 40,1 %, se Diagram 1 och Tabell 11.

Samtidigt minskar de elever som återfinns i årskurs två från 32,1 % till 31,1 % och eleverna i årskurs tre från 30,0 % till 28,8 %. Den ökande andelen elever i årskurs ett har

13

Skolverket, Utbildningsresultat 2004 – Riksnivå. Del 1, Skolverket, Stockholm 2004.

14

Skolverket, Beskrivande data om barnomsorg, skola och vuxenutbildning 2003, Skolverket, Rapport 236, Stockholm 2003.

15

SCB, Utbildningstatistisk årsbok 2002. Tabellbilagan, SCB, Örebro 2002.

sannolikt flera orsaker. En allt större grupp elever går om årskurs ett (vanligen som ett resultat av att man bytt program) eller börjar sina gymnasiestudier med att läsa på IV ett år. 16 Dessutom ökar den grupp som avslutar sina studier och inte går vidare till årskurs två.

En konsekvens av detta är att de som går i årskurs två i mindre utsträckning än tidigare är representativa för gymnasieungdomar i allmänhet. Andelen pojkar i årskurs två är lägre än i årskurs ett (det pendlar mellan 0,3-0,9 procentenheter åren 1997-2001), vilket även gäller för andelen elever som innehar modal ålder (mellan 4-5 procentenheters skillnad – elever i årskurs ett är oftare äldre än vad som förväntats ifall de gått enligt gängse skolgång).

Eleverna i årskurs två har högre grundskolebetyg (1-5 procentenheters skillnad vad gäller betyg över 4,0 %), 17 är i större utsträckning födda i Sverige (ca tre procentenheter) samt kommer i oftare från högre tjänstemannahem eller hem där föräldrarna är tjänstemän på mellannivå (ca två procentenheter). 18 Detta innebär att elever med höga grundskolebetyg och högt socialt ursprung, vilka är överrepresenterade på de studieförberedande

programmen, spenderar mindre tid i gymnasieskolan och i mindre utsträckning går om årskurs ett.

Diagram 1. Andel elever i gymnasieskolans årskurs ett, två och tre, 1997-2001.

24,0 26,0 28,0 30,0 32,0 34,0 36,0 38,0 40,0 42,0

1997 1998 1999 2000 2001

årskurs 1 årskurs 2 årskurs 3

II.3.4 Att påbörja och att avsluta gymnasiet

Gymnasieskolan har kommit att bli en alltmer komplex utbildningsstruktur med ett ständigt ökande utbildningsutbud. Parallellt med vidgandet av utbildningsutbudet avslutar

16

Den kanske viktigaste förklaringen till skillnaden i antal elever mellan de olika årskurserna är att det individuella programmet vanligtvis är ettårigt och läses i årskurs ett. Av alla elever i gymnasieskolans årskurs går 11,4 % på IV 1997, en andel som till 2001 har ökat till 14,8 %. Bland elever i årskurs två utgör IV endast 1,5-2,7 %, låt vara att andelen ökar över åren. För årskurs tre ökar andelen från 0,8 % till 1,9 %. Se Tabell 12.

Därtill kan läggas den relativt stora andel av de elever som läser på IV i årskurs ett under ett givet år för att fortsätta nästkommande år på ett nationellt program och då återigen börja i årskurs ett.

17

Den nya betygen har räknats om till de gamla betygens kategorier på så sätt att lika stora grupper har skapats totalt sett över åren. Den största skillnaden, 5 procentenheter, mellan elever i årskurs ett och två finner vi 1998 då det nya betygssystemet införts för de flesta som går i årskurs ett, medan det gamla systemet gäller för i princip alla av eleverna i årskurs två.

18

Se Tabell 13.

eleverna i allt mindre omfattning sina gymnasiestudier inom fyra år (se Diagram 2 och Tabell 82). Om detta är betingat av att eleverna får allt svårare att hitta ”rätt” utbildning, eller om det snarare är ett uttryck för den ökade utbildningskonkurrensen, eller förklaras av att det ställs högre krav för att bli godkänd skall vi låta vara osagt. 19 Denna trend kan antas vara ett resultat av att dels de elever som går ut gymnasieskolan behöver allt längre tid i gymnasieskolan för att kunna erhålla slutbetyg, dels en större andel elever faktiskt lämnar gymnasieskolan i förtid. Även om i princip samtliga ungdomar som lämnar grundskolan påbörjar en gymnasieutbildning är detta långtifrån liktydigt med att alla lämna gymnasiet med slutbetyg. Vilka som tar sig igenom gymnasiet eller inte är tydligt socialt betingat.

Diagram 2. Avgångna elever i grundskolan 1994-1998 och benägenhet att avsluta en gymnasieutbildning.

0,0 10,0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 70,0 80,0

1994 1995 1996 1997 1998

Ej avgången Avgången inom tre år Avgången inom fyra år Avgången efter fyra år

II.3.5 Programmens jämförbarhet över åren

Man kan slutligen ställa sig frågan om det innebär samma sak att läsa på en viss

gymnasieutbildning i dag som för tio år sedan. I fler fall har utbildnings sociala rekrytering

förskjutits. Det är exempelvis inte likvärdigt att läsa på samhällsvetenskapsprogrammets

samhällsvetenskapliga inriktning (SPSP) 2001 som att läsa den samhällsvetenskapliga

linjen (Sam) 1988 eller samhällsvetenskapsprogrammets samhällsvetenskapliga gren

(SPSA) 1994. Utbildningen har över åren fått en allt bredare rekrytering över åren och

därmed tappat i social status. I takt med denna förändring har den naturvetenskapliga

utbildningen ökat sin status och kommit att framstå som det enda alternativet för många

eliter.