Adekvansaspekten

När det gäller subjektets roll är det tydligt att den inte bör beskrivas som essentiellt passiv. För trots att subjektet ofta är passivt (subjektet kan ju t.o.m.

ha dött) finns det många exempel där subjektet är djupt engagerat i agentens förståelseförsök. Tydligast är detta kanske i terapeutiska sammanhang där patienten (läs: subjektet) måste hjälpa terapeuten att uppnå förståelse. Mer vardagliga exempel på subjektets aktivitet finner man i vänskapsrelationer där personer delger varandra glädjeämnen och bekymmer och på detta vis bättre förstår varandra. De bästa förutsättningarna för förståelse tycks man få genom att kommunicera med subjektet, och det beror på att man därigenom snabbt kan få en respons på om man verkligen förstått den andre eller ej. Ibland kan man ”slå huvudet på spiken” och ibland kan man göra det motsatta.³⁸

Slutsatsen är att agent/subjekt-relationens asymmetri enbart bör förstås i termer av parternas uppmärksamhet och inte utifrån den energi respektive part investerar i förståelseakten.

misslyckat förståelseförsök. Däremot lämnar uttryck som ”agenten förstår subjektet” inget utrymme för oförståelse eller missförstånd. I detta sammanhang är ytterligare en kommentar på sin plats. Trots att vardagsanvändningen av ”förståelse” tyder på att EF kan vara mer eller mindre god beroende på olika faktorer, kommer denna möjlighet i fortsättningen på det hela taget att lämnas därhän. Att ta avstånd ifrån möjligheten är det emellertid inte fråga om. I själva verket kommer den att spela en roll i kapitel 5 där en tolkning, enligt vilken ”bättre” korrelerar med graden av likhet mellan F-tillståndet och förståelseobjektet, undersöks och avvisas.

Vad krävs då för att det skall finnas skäl att tala om korrekt förståelse?

Eftersom denna fråga närmare kommer att behandlas längre fram (kapitel 5 och 6), skall här endast en sak diskuteras – en sak som följer sig naturligt givet vad som tidigare har sagts i detta kapitel. Det handlar om att närma sig adekvansaspekten genom det referenskriterium som omnämnts av såväl Wollheim som Goldie. Tidigare redovisades hur Goldie har kritiserat Wollheim för dennes uppfattning att agenten (i fall av central föreställning) måste kunna referera till subjektet. I samband med detta framgick det hur oklart referenskriteriet är. Detta är emellertid inte acceptabelt om kriteriet skall spela en roll i blottläggandet av adekvansaspektens natur. Mot bakgrund av vad som skrivits i ämnet är det i huvudsak två saker som bör klargöras, nämligen huruvida ett acceptabelt referenskriterium kräver:

(a) att agenten känner till subjektets identitet;

(b) att förståelseobjektet existerar.

Om (a) måste vara uppfyllt för att agenten skall kunna förstå subjektet förefaller det som om man måste acceptera att detektiven, i Goldies exempel, är oförmögen att empatiskt förstå mördaren innan han känner mördarens identitet. Men detta är en otillfredsställande konsekvens. Dels är det kontraintuitivt att detektivens inlevelse faller inom ramarna för EF i samma ögonblick som detektiven uppmärksammar mördarens identitet. Mest anmärkningsvärt är dock att man enligt (a) inte skulle kunna förstå en person som Anne Frank om man inte visste vem hon var. Men att man inte känner identiteten hos den person vars dagbok eller biografi man läser tycks emellertid vara av ringa (eller intet) intresse för frågan om informationen kan utgöra ett

underlag för EF. Vad som tycks relevant är snarast att den information man tar del av pekar ut ett specifikt förståelseobjekt, men mer om detta senare. Tydligt är att ett acceptabelt referenskriterium inte gärna kan kräva att agenten känner till subjektets identitet.

Det är oklart om (b) bör avse ”nu existera”, ”har existerat” eller

”kommer att existera”. Att den första betydelsen utgör det mest typiska fallet av existens är tämligen okontroversiellt. Det är därför en utgångspunkt att

”existerar” i (b) måste omfatta denna första betydelse. Detta innebär emellertid inte att typexempel på förståelseobjekt vanligtvis existerar i denna mening. I själva verket tycks det finnas starka skäl att även låta (b) omfatta de andra två tolkningarna av ”existera”. Att den bör inkludera ”har existerat” är tydligast. I annat fall skulle agenten ha kunnat förstå den smärta subjektet nu känner, men aldrig kunnat förstå den smärta subjektet nyss kände. Detta är emellertid en oacceptabel ståndpunkt då den inte har minsta tillstymmelse till stöd i hur människor vanligtvis talar och tänker om EF. Ingenting tyder på att EF är en färskvara vars bästföredatum sammanfaller med tidpunkten då förståelseobjektet går ur tiden. I själva verket förefaller det som om EF kan röra upplevelser oavsett om dessa har förelegat eller kommer att föreligga. Att det senare är fallet visas genom de fall där agenten exempelvis försöker förutsäga subjektets emotionella reaktion på en viss gåva. I detta fall riktar agenten sin uppmärksamhet mot ett framtida förståelseobjekt. Huruvida förståelsen är framgångsrik kan framtiden utvisa.

Är det mot bakgrund av vad som sagts rimligt att acceptera ett referenskriterium som kräver att förståelseobjektet existerar i den breda mening som diskuterats ovan? Svaret tycks vara nej. Betrakta t.ex. följande exempel.

Adam vill spela Bertil ett spratt genom att bl.a. låta några kamrater kidnappa honom. Adam funderar på hur Bertil med sina svaga nerver kommer att uppleva kidnappningen. Efter att genom inlevelse ha kommit fram till att Bertil sannolikt skulle få en smärre chock, beslutar sig Adam för att ställa in kidnappningsmomentet. Bertil kommer därför aldrig att få den chock som Adam förutsåg att han skulle få om planerna hade genomförts. Med andra ord kommer förståelseobjektet aldrig att existera. Intuitivt verkar det som om Adam kan ha goda grunder för sitt beslut – grunder som tycks kunna härröra ur empatisk förståelse. Att begränsa EF till att endast gälla (om än i vid mening) existerande förståelseobjekt vore att bortse från ett av perspektivtagandets

viktigaste användningsområden, nämligen som ett instrument för att förse agenten med moraliskt och egoistiskt beslutsunderlag. Såväl egennyttiga som moraliska övervägningar kan vila på att agenten tar ställning till hur människor kommer att uppleva en situation givet att situationen inträffar. Att adekvansaspekten även tycks omfatta sådana fall framgår av att det är viktigt att perspektivtagandet är framgångsrikt. Att framgång är viktigt för den som guidas av egenintresse, framgick av Flavells iakttagelse att det är viktigt att korrekt leva sig in i konsekvenserna av att byta arbete – en inlevelseakt som mycket väl kan ligga till grund för att man behåller sitt nuvarande jobb. Framgång är också viktig för den moraliske agenten. Den agent som t.ex. undviker att utföra en handling i tron att denna skulle såra subjektet, tänker sig att det på perspektivtagande grundade beslutsunderlaget är tillförlitligt, att det representerar hur saker och ting skulle förhålla sig om handlingen hade utförts.

Mot bakgrund av vad som har sagts finns det skäl att även avvisa (b) som krav på ett acceptabelt referenskriterium.

EF förutsätter alltså varken att agenten kan identifiera subjektet eller att förståelseobjektet måste existera. Det finns t.o.m. skäl att avstå från att tala om referens. För om det som är av vikt kan uttryckas utan den filosofiskt laddade termen ”referens”, bör också detta ske. I själva verket är det också möjligt. Det som är av vikt för att det skall finnas utrymme att tala om adekvans förutsätter nämligen inte det som Goldie, Wollheim och andra filosofer avser med

”referens”. Vad som är av vikt och således bör betraktas som ett kriterium på EF är att agenten medvetet eller omedvetet har specificerat ett förståelseobjekt.

Det kan ske på olika sätt. Det kan räcka med att agenten har grova riktlinjer för vad det är han har för avsikt att försöka förstå (t.ex. den romerska soldaten).

Ett genomgående tema är dock att förståelseobjektet måste fixeras på ett sätt som gör det möjligt att bedöma huruvida förståelse föreligger. Det måste så att säga falla inom ramarna för en etablerad förståelsepraxis. Detta öppnar för möjligheten att fiktiva och representativa perspektiv kan utgöra förståelseobjekt. För om det finns bedömningskriterier för egna och andras förståelseförsök av Hamlets hat eller det kurdiska folkets umbäranden, finns det även utrymme för att tala om empatisk förståelse av dessa förståelseobjekt.

Således förefaller det som om föreställningsobjekt som inte kan existera (annat än i en speciell mening) kan falla innanför ramarna för vad som bör betraktas som möjliga förståelseobjekt. För enkelhetens skull kommer detta arbete

huvudsakligen att i fortsättningen begränsa sig till fiktiva och icke-representativa förståelseobjekt.