AI och praktisk kunskapsförmedling

4.2.1 Randall Collins experiment

Det inlägg i den sociologiska debatten som inom traditionell sociologi tycks har banat vägen för en mer intresserad analys av AIs möjligheter är Randall Collins kapitel med titeln Can sociology create an artificial intelligence i andra utgåvan av boken Sociological Insights (Collins,1992).

Collins menar att utmaningen är att få en dator att bete sig som en verklig människa. Det innebär en dator som kan lära sig att presentera nya idéer. Den skall alltså inte bara kunna lösa problem utan också kunna skapa nytt, göra vetenskapliga upptäckter, skriva litteratur och kanske skapa musik (Collins,1992:159). Collins hävdar att vi vet att människor kan göra allt detta. Men också att det finns en särskild typ av social interaktion bakom allt sådant tänkande.

De som skapar nya vetenskapliga teorier interagerar med andra människor. Collins påstår att vi faktiskt vet ganska mycket om på vilket sätt vissa nätverk skapar kreativa vetenskapsmän (Collins,1992:159-160).

Det blir lite oklart vad det är vi vet om detta nätverkande. Vi bör tänka på att människor sällan i kunskapsförmedling kan interagera med varandra utan att använda sig av artefakter som texter. I det perspektivet är det inte säkert att kommunikation som går genom läsande och skrivande bara är avledningar av direkt kommunikation mellan personer ansikte mot ansikte. God kunskapsutveckling kräver också social kommunikation. Det luhmannska perspektivet på kommunikation ger vid handen att den inte baseras på de enskilda individernas handlanden. När vi studerar kunskapsskapande ser vi gärna interaktioner mellan olika personer men vi glömmer att studera den artefaktiska struktur som faktiskt gör det möjligt för människorna att interagera med varandra!

Vi glömmer ofta att situationer som skapas av annat än människor också bildar en del av förutsättningarna för en god kommunikation. Resonemanget antyder att det finns en skillnad mellan sådana interaktioner som sker när människorna direkt möter varandra och sådana som sker där människor kommunicerar med varandra via olika former av artefakter.

Collins text bygger på en diskussion av hur datorer kan utföra de funktioner som finns i en konversation. Collins menar att han grundar resonemanget på hur den sociologiska teorin ser på hur sociala interaktioner utvecklas genom att medvetandet tar del i en konversation. Collins säger inte i texten vilka sociologiska teorier det handlar om, men litteraturreferenserna till kapitlet anger mikro-orienterade teorier om symbolisk interaktionism och om konversationsanalys.

Collins anlägger i slutet av kapitlet en rätt så nyfiken attityd till vilken möjlighet det finns att få datorerna att fungera på samma sätt som människor. Han anger att han personligen tror att vi kan bygga en dator som uppför sig som en människa.

Han menar också att AI-forskningen måste lära av sociologin.

Collins Experiment bygger på 13 regler (Collins,1992:165-181). De fyra första reglerna handlar om att datorerna skall kunna reagera på personligt tilltal. Jag uppfattar heller inte att Collins menar att dessa första regler inte kan hanteras av datorer.

Däremot verkar det som att Collins är mer tveksam till om datorer klarar av det som han menar handlar om emotionell energi, EE. Regel 5-10 handlar om denna emotionella energi. Det handlar om sådant som att den emotionella energin ökar när man samtalar med folk som har mycket status.

Utifrån Luhmanns teori kan vi utveckla hur denna emotionella energi leder till något nytt. Han menar att system alltid strävar efter att upprätthålla sina funktioner. Det som tvingar systemen till förändring är de irritationer de utsätts för. Utifrån det perspektivet kan vi argumentera för att emotioner kan leda framåt men att de också kan fresta oss att stanna kvar vid det invanda. Människors emotioner gör ofta att vi försöker stöta bort sådant som irriterar oss. Då får emotionerna snarast en roll som binder oss samman med den gamla kunskapen.

Skall vi hitta framåt är det bra om vi finner det väsentligt att också kommunicera med sådan kunskap som vi inte redan på förhand har värderat positivt. Enligt systemteorin är det just de olikheter som gör oss irriterade som gör att vi så småningom börjar leta oss framåt. De emotioner som uppstår som irritationer måste sannolikt bearbetas med något som liknar klarsyn om vi skall se att det som irriterar oss istället erbjuder en möjlighet att observera från en ny synvinkel.

Poängen är att det inte är emotionerna i sig som erbjuder nya möjligheter. Det är istället möjligheten att hamna i nya situationer som skapar förutsättningar för kreativitet.

Reglerna 11-13 förefaller vara de som Collins uppfattar som mest kritiska om vi skall kunna utveckla AI. De handlar om förutsättningar för kreativitet och speciellt om hur den AI-dator som Collins kallar SOCIO kan komma i kontakt med lärare som redan är kreativa. Datorn behöver kunna göra detta eftersom nätverket runt kreativa individer består av kontakter med andra kreativa individer (Collins,1992:180). Datorn måste då kunna konstruera en konversation med det kulturella kapital som används i flera olika grupper och omorganisera idéerna så att de blir meningsfulla (Collins,1992:181-182).Denna avhandling försöker, genom att använda Luhmanns systemteori, visa att kreativa situationer skapas genom systemens kommunikation. På så sätt finns det möjligheter att argumentera för att det just är en kommunikation som går via de sociala systemen som gör att människorna kommer i kontakt med sådant som andra kreativa individer skapat.

Collins visar att det också handlar om att komma i kontakt med de unga forskare som i egenskap av revolutionärer försöker störta gamla idéer (Collins,1992:181).

Det är inte helt klart vilken betydelse Collins menar att emotionell energi har för möjligheterna att nå kontakt med kreativa individer. Men vi kan ifrågasätta att emotionell energi gör att datorerna eller människorna dras till revolutionärer. Det

måste nog ske genom att systemkommunikationen först förmår exponera de möjligheter som finns i oppositionella idéer.

4.2.2 Relevansproblematiken, människan och möjligheterna för observation

För att illustrera att emotionell energi ofta kan leda oss fel, skall vi bekanta oss med något som i den biblioteksvetenskapliga litteraturen kallas psykologisk relevans. Den forskningen fokuserar på hur vi uppfattar relevansen i de texter för vilka vi exponeras. Den visar på hur komplexa relationerna är mellan individernas medvetande och den omgivande strukturen. Dessutom visar den på att vi oftast är hänvisade till att ganska blint försöka hitta något som kan få oss att se ny kunskap.

I artikeln Psychological relevance and information science menar Stephen P.

Harter att för att en artikel skall vara psykologiskt relevant måste den skapa kontextuella effekter på en individ. Han menar att det inte är säkert att ett dokument som behandlar det ämne som en sökning [i en databas] frågat efter, åstadkommer en sådan effekt (Harter,1992:607).

Detta bör betyda att den emotionella energi som styrde sökfrågan från början, måste förändras om personen skall uppleva texten som relevant. Det blir då ett glapp mellan olika sätt att se på relevans. Det som man emotionellt förväntar hör till ett ämne blir ur ett psykologiskt perspektiv irrelevant. En sökning efter sådana referenser som man redan vet att man tycker om erbjuder ingen ny kunskap. Den konfirmerar bara tidigare kunskap. En referens till en artikel som personen bara tycker är svagt relevant, kan däremot visa sig ge kontextuella effekter om personen verkligen bryr sig om att läsa artikeln (Harter,1992:607-608).

Vi kan ta detta som ett tecken på att individernas emotioner bara förmår visa på i vilken riktning ett sökande efter kunskap skall gå. Vi vet oftast inte vad vi söker efter. Vi är i ett tillstånd som i litteraturen om relevans brukar betecknas som

"Anomalous state of knowledge" eller förkortat ASK (Belkin et.al,1982). Även om vi hittar relevant information kanske vi bara uppfattar relevansen långt senare när själva exponeringen för det nya har förändrat vårt medvetande. Om en individ som gjort en sökning läser den litteratur som referensen syftar på och inte upplever kognitiv förändring kan ändå en sådan förändring uppstå långt senare. Uppstår en förändring beror den inte bara på att själva artiklarna har lästs. Den beror också på att läsarens förmåga att ta till sig innehållet har förändrats då tid och rum exponerat dem för annat. Först då har de sett relevansen i de tidigare artiklarna (Harter,1992:608). Harter menar dessutom att det som man inte genast uppfattar som relevant är viktigast, därför att det är inkörsporten till nya intellektuella sammanhang (Harter,1992:612).

Vi kan hävda att detta sätt att uppfatta relevans ligger nära en fenomenologisk uppfattning. En av den sociologiska fenomenologins företrädare, Alfred Schütz, har redan tidigt försökt sociologisera relevansbegreppet. Schütz talar om hur den

tolkade relevansen är beroende av det han kallar systemet av ämnesmässig relevans. Han framhåller att det inte finns någon tolkad relevans i sig, utan bara sådan tolkad relevans som förhåller sig till ett givet ämne. I överensstämmelse med detta finns det heller ingen speciell typ i sig. Det finns bara typer som relaterar sig till särskilda problem. Schütz menar att denna karaktäristik av typer är av fundamental betydelse för samhällsvetenskapens metodologi (Schütz,1970:63-64).

Luhmann själv menar att hans användning av funktionsbegreppet också är ett försök att utveckla den fenomenologiska traditionen. Och vi kommer att redovisa texter som hävdar att det finns en möjlighet att se Luhmanns teori som ett komplement till Habermas användning av livsvärldsbegreppet. I International Encyclopedia of the Social & Behavioral Sciences (s.13606) talas också om att Schütz har omformulerat den fenomenologiska uppfattningen av mening, så att den handlar om en självskapande egenskap hos sociala och psykiska system. Artikeln påpekar också att det är en av influenserna till Luhmanns systemteori.