Allmän terminologi

En framställning som den förevarande innehåller ofrånkomligen en hel del facktermer. Dessa används självfallet så långt det är möjligt i enlighet med vedertagen rättsvetenskaplig terminologi, men beträffande några av dem är ett par kommentarer ändå på sin plats. Den första är termen ”besvär”, vilken i avhandlingen begagnas som synonym till olika avledningar av verbet "klaga"

såsom t.ex. överklagande. På samma sätt betraktas sammansatta ord som ”be-svärsinstans” och ”besvärsrätt” som utbytesord till ”överklagandeinstans” och

”klagorätt”. Förvisso har det sedan länge varit en ambition från lagstiftarens sida att ersätta ordet besvär med andra uttryck, inte minst för att göra författ-ningsspråket mer lättillgängligt för vanliga medborgare.⁶¹ Det vore förstås ett gott skäl att även i den juridiska litteraturen avstå från en fortsatt användning av detsamma. Begreppet är emellertid å andra sidan sedan länge hävdvunnet inom svensk förvaltningsrätt och är dessutom ett av få fullgoda ersättningsord till överklagande; Alternativa begrepp som t.ex. appellation eller klander är knappast mer lättillgängliga för var och en och har dessutom delvis också en annan rättslig innebörd. För att utan risk för missförstånd uppnå viss variation i språket i framställningen framstår det således trots allt ändå som lämpligast att alltjämt använda just besvär som utbytesord.⁶²

Motsvarande skäl gör sig i stort sett gällande beträffande begreppen ”för-valtningsbesvär” och ”kommunalbesvär”, vilka i avhandlingen begagnas som kortformer för det allmänna förvaltningsrättsliga överklagandeinstitut som re-gleras i bl.a. förvaltningslagen (2017:900) [cit. FL] respektive för laglighets-prövning med stöd av kommunallagen (2017:725) [cit. KomL].⁶³ För att få lite variation i språket benämns den förra typen av överklagande ibland också med

61 Set.ex.prop.1985/86:80omnyförvaltningslag,s.54f.SedäromävenStrömberg,Håkan,Ett besvärligt ord, FT 1991 s. 344 ff.

62 Påsåsättanvändsbegreppetävenit.ex.Lind,Anna-Sara&Zetterström,Stefan,Offentligrätt, 3uppl.,Liber,Stockholm, 2018, s. 222 ff. och i Strömberg, Håkan & Lundell, Bengt, Allmän förvaltningsrätt, 27 uppl., Liber, Stockholm, 2018, s. 188 ff.

63 Sågörsocksåit.ex.Warnling-Nerep,Wiweka,Rättsmedel.Om- och överprövning av förvalt-ningsbeslut, Jure, Stockholm, 2015, s. 105.

den tämligen nyligen påfunna termen ”förvaltningsrättsligt överklagande”,⁶⁴ vilken under senare tid snabbt verkar ha vunnit gillande hos rikets domstolar (se t.ex. HFD 2017 ref. 35 och Kammarrätten i Sundsvalls dom 2017-09-01 i mål nr 1086-17).⁶⁵

En annan angelägenhet som bör ägnas några stycken i detta sammanhang är hur äldre författningstyper och samhällsorgan som har bytt namn eller som inte längre existerar bör benämnas, en fråga som givetvis är föranledd av att avhandlingen även har en hel del rättsgenetiska inslag (se 1.4). Vad det först-nämnda beträffar så ska framställningen inte göras mer komplicerad än nöd-vändigt; Äldre föreskrifter i form av t.ex. kungörelser, förordningar, stadgor, cirkulär, plakat m.m. som meddelats av kungen eller av riksdagen tituleras helt enkelt som ”lagar” oavsett om de beslutats av kungen själv, av riksdagen och kungen samfällt eller av riksdagen ensam. Om det finns skäl att hålla isär huruvida en författning har kommit till med stöd av den ena eller den andra lagstiftningsmakten, vilket sällan torde vara fallet,⁶⁶ så klargörs det i så fall i respektive sammanhang. Författningar utfärdade från och med år 1825, då Svensk författningssamling [cit. SFS] började ges ut, presenteras därvid till-sammans med sitt respektive SFS-nummer. Detta anges av stilistiska skäl all-tid enligt nuall-tida mönster, d.v.s. med årtalet för utfärdandet följt av kolon samt det löpnummer som författningen har tilldelats (jfr 20 § 2 st. författningssam-lingsförordningen [1976:725], [cit. FörfSamlF]), oaktat hur det ursprungligen uttrycktes. Författningar från tiden före år 1825, vilka gavs ut utan jämförlig bibliografisk sammanhållning, presenteras istället med författningens fullstän-diga namn följt av år och datum för utfärdandet.

När det sedan gäller på vilket sätt som äldre samhälleliga organ bör betitlas, så tillämpas i arbetet den principen att organ som i allt väsentligt bara har bytt namn genomgående benämns med sin nya beteckning i den löpande texten.

Sålunda talas det t.ex. om Högsta förvaltningsdomstolen också i hänvisningar till avgöranden från tiden före år 2011, trots att domstolen då egentligen hette Regeringsrätten, liksom om länsstyrelsen även före år 1918, oaktat att statens högsta företrädare i länen då kallades Kunglig Majestäts befallningshavande.

Om verksamheten har förändrats så att det inte längre kan sägas vara fråga om ett och samma organ begagnas däremot fortfarande den äldre beteckningen.

Följaktligen benämns t.ex. inte det tidigare statsorganet Kunglig Majestät som

”regeringen”,trotsfunktionellalikheter,ochdetidigarelänsrätternaetiketteras inte om till ”förvaltningsrätter”, eftersom bl.a. domkretsindelningen skiljer sig åt dem emellan. Några nya namn kan självfallet inte heller ges till äldre tiders

64 Se prop. 2016/17:171 En ny kommunallag, s. 251 f.

65 Se även t.ex. Förvaltningsrätten i Uppsalas dom 2018-06-20 i mål nr 5357-15, Förvaltnings-rätten i Linköpings dom 2018-06-21 i mål nr 334-17 och FörvaltningsFörvaltnings-rätten i Malmös dom 2018-07-10 i mål nr 1967-18.

66 Enligt övergångsbestämmelserna till regeringsformen äger nämligen alla äldre författningar alltjämt giltighet utan hinder av att de har tillkommit i en annan ordning än den som skulle ha iakttagits enligt regeringsformen (RF öb 6 p.).

organ som idag inte har någon motsvarighet bland samhällsorganen, t.ex. de statliga magistrat som förut var det högsta styrande organet i städer med egen jurisdiktion.

Det sista terminologiska spörsmål som ska behandlas knyter delvis an till den nyss avhandlade frågan om hur vissa slag av äldre regler läggs fram, men röriställethurnutidaföreskrifterfrån förvaltningsmyndigheter och kommuner ska presenteras i framställningen. Såvitt gäller regler från statliga myndigheter såärdetintenågonkomplicerad fråga eftersom det redan existerar ett tämligen väletableratsättattrefereratillsådana,nämligenenligt följande mönster: myn-dighetens namn och ordet ”föreskrifter” (jfr FörfSamlF 18 b § som stadgar att rubrikentillenförfattningfrånen myndighet under regeringen måste innehålla dessa två element), förkortningen på den begagnade författningssamlingen (jfr 7.3.1), årtal, kolon och det löpnummer som författningen har tilldelats inom parantes följt av prepositionen ”om” samt det närmare sakområde som författ-ningen reglerar.⁶⁷ Några exempel är ”Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten” och ”Vägverkets föreskrifter (VVFS 2006:65) om trafikskolor”. Detta sätt att hänvisa till myndighetsföreskrifter används, utöver avmyndigheternasjälva,ocksåoftaavdomstolarna(set.ex. HFD 2014 ref. 72 och NJA 2007 s. 918). Det finns inte några skäl att i förevarande arbete avvika fråndettagängsemönster,vilketdessutom i formmässigt hänseende passar väl in i sällskap med lagar och förordningar.

Något allmänt erkänt sätt att referera till kommunala föreskrifter synes det däremot inte finnas, något som troligen hänger samman med att det, till skill-nad från för statliga myndighetsföreskrifter (se ovan), inte heller finns några regler om hur dessa ska betitlas. I domstolsavgöranden hänvisas det ofta bara i svepande ordalag till ”den kommunala föreskriften” (se t.ex. MÖD 2011:9) eller till ”lokala ordningsstadgan” (se t.ex. RÅ 1992 ref. 75, RÅ 1997 ref. 41 och RH 1984:18), d.v.s. utan någon närmare precisering, men det förekommer att en domstol anger såväl föreskriftens rubrik som dess beteckning i den ak-tuella författningssamlingen (se t.ex. NJA 1997 s. 179 och MÖD 2010:36).

Till förekommande av missförstånd är självfallet det senare att föredra. Sam-tidigt är det inte alltid möjligt eftersom det inte finns något absolut krav på att kommunala föreskrifter ska tas in i en författningssamling, utan enbart på att de ska hållas tillgängliga för allmänheten på ett samlat och ordnat sätt (KomL 8 kap. 13 § 2 st.). De kommunala författningssamlingar som väl förekommer är inte heller likformigt uppbyggda. För att på ett någorlunda enhetligt sätt kunna referera till kommunala föreskrifter om ordningen i framställningen så kommer det därför att hänvisas till dessa på följande sätt: författningens rubrik följt av kommunens namn, kommatecken och datum för beslutet om reglerna inom parantes. Som två exempel kan lyftas fram de lokala bestämmelserna om ordningen på offentlig plats i Haninge kommun och i Vaxholms kommun,

67 Se Ds 1998:43 Myndigheternas föreskrifter. Handbok i författningsskrivning, s. 126 ff. och s. 160 f.

vilka i framställningen således benämns ”allmänna lokala ordningsföreskrifter (Haningekommun,1995-12-11)”respektive”Vaxholmsstadslokala ordnings-föreskrifter (Vaxholms kommun, 1997-04-14)”.