Allmänhetens rätt till miljöinformation

6.8.1 Århuskonventionen

Århuskonventionen om allmänhetens rätt till miljöinformation71 ålägger i princip ingen informationsplikt för andra än myndigheter. Konventionen anger dock att även verksamhetsutövare med stor miljöpåverkan bör uppmuntras till att ge infor- mation om verksamhetens och produkternas miljöpåverkan, t.ex. genom miljö- märknings- eller miljöredovisningssystem. Parterna till konventionen ska vidare utveckla system för att tillhandahålla tillräcklig produktinformation för att allmän- heten ska kunna göra medvetna val.72

Arbetet med genomförandet av konventionen i Sverige är klart. Till stor del anses befintlig lagstiftning (t.ex. miljöbalken och offentlighetsprincipen) vara till- räcklig men lag (2005:181) om miljöinformation har tillkommit för att fånga upp vissa föreningar som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter. Lagen (2005:181) om miljöinformation trädde i kraft 15 maj i år och utgör ett komplement till befintlig lagstiftning.

6.8.2 Den norska lagen om miljöinformation

Norge införde i januari 2004 en miljöinformationslag73. Lagen grundas på konven- tionen, men har ett bredare syfte i och med att den ger individer rätt att kräva in- formation även av företag och verksamhetsutövare. Alla verksamheter har en kun- skapsplikt vad gäller insatsvaror och produkter som kan medföra en icke obetydlig miljöpåverkan. Rätten till miljöinformation gäller även för produktion eller distri- bution utanför Norge i den mån sådan information är tillgänglig. Verksamhetsut- övare har en uttrycklig skyldighet att vid behov efterfråga information av föregå- ende led i värdekedjan. Lagen innehåller även kriterier för när begäran om infor- mation kan avslås. Om informationen inte ges eller den inte uppfyller lagda kriteri- er kan ett klagomål riktas till en klagonämnd som fattar beslut med enkel majoritet. Klagonämnden har hittills fått endast ett fåtal klagomål.74

Den norska miljöinformationslagen gäller parallellt med lagen om produktkon- troll75. Produktkontrollagen har som målsättning bl.a. att förebygga att produkter medför miljöförstörelse i form av förorening, avfall, buller etc. Lagen gäller för produktion, import, omsättning, användning och annan behandling av produkter. Även produktkontrollagen föreskriver en kunskapsplikt som innebär att den som producerar eller importerar en produkt är skyldig att skaffa sig nödvändig kunskap för att kunna värdera miljöpåverkan. Det finns även en skyldighet att ge användare tillräcklig och relevant information som ska vara tydlig, lättillgänglig och anpassad efter mottagarens behov. Information som kan efterfrågas är bl.a. om produkten innehåller komponenter eller har egenskaper som kan medföra miljöpåverkan,

71

Konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, 2001.

72

Århuskonventionen artiklarna 5.6 och 5.8.

73

LOV -2003-05-09-31: Lov om rett till miljøinformasjon og deltakelse i offentlige beslutningsprosesser av betydning for miljøet (miljøinformasjonsloven )

74

Om klagonämndens ärenden se www.klagenemnd.no

75

vilka dessa är och hur produkten bör hanteras för att undvika påverkan, samt om produktion eller distribution kan orsaka väsentlig miljöpåverkan. Informationen kan även här gälla för produktion och distribution utanför Norge.

Det norska exemplet kopplar ihop miljö med andra produktaspekter som säker- het. Möjligheten att på EU-nivå på samma sätt koppla ihop produktsäkerhet med miljöinformation är intressant. Enligt produktsäkerhetslagen (PSL) ska näringsid- kare lämna sådan säkerhetsinformation som behövs för att konsumenten ska kunna bedöma riskerna med varan eller tjänsten och skydda sig mot dessa risker.76 Infor- mationsplikten i PSL, som införlivar produktsäkerhetsdirektivet i svensk lag, gäller för kort- och långsiktiga hälso- och säkerhetsrisker för alla konsumentprodukter. Där specialreglering finns, t.ex. EuP, har de reglerna företräde. En nyhet med EuP är att det uttryckligen gäller för produktens miljöegenskaper. Huruvida den gene- rella produktsäkerhetslagen också gör det är osäkert. Dagens sekundärrätt reglerar redan i viss mån informationsplikt kring specifika miljöaspekter för specificerade produktgrupper, såsom uttjänta produkter, farliga ämnen och energiförbrukande produkter. En lagreglerad informationsplikt finns dock inte för alla produkter. Pri- vata konsumenters förväntningar om att produkter som marknadsförs är kontrolle- rade uppfylls alltså inte. Miljöinformationsverktyg, såsom miljömärkning typ I-III täcker endast en begränsad andel produkter och kan därför inte ensamt uppfylla konsumenters informationsbehov. Det finns dock inget generellt krav på leverantö- rer att på begäran tillhandahålla information om produkters miljöegenskaper. Detta är en förutsättning för att konsumenter ska kunna göra medvetna val mellan olika alternativ. Naturvårdsverket stödjer Kemikalieinspektionens och regeringens för- slag att närmare utreda möjligheten för en sådan rätt att få information inom REACH-förordningen och även i andra produktdirektiv. Det är i så fall viktigt att även se över möjligheterna att utvidga rätten även till annan miljöinformation, samt vilka konsekvenser detta skulle kunna ge. En rimlighetsbedömning av vilken in- formation som ska behöva lämnas ut är nödvändig. Det vore bra att här sammanfö- ra miljöinformation med andra aspekter hos produkten, såsom kvalitet och säker- het, om möjligt. Olika förfaranden kan övervägas. Rätten till information kan t.ex. i första hand gälla sådana områden som bedöms särskilt relevanta ur miljösynpunkt och där inga regler finns idag. Informationssystem kan även utvecklas genom fri- villiga åtaganden som ett första steg. Ytterligare en väg är att i en översyn av marknadsföringslagen, såsom föreslås i SOU 2005:51, utreda möjligheten att ut- vidga den informationsplikt som finns däri att omfatta även negativa miljöegenska- per hos produkter eller skapa en skyldighet för producenter att till myndigheter lämna uppgifter om produktens egenskaper, inklusive miljöpåverkan.77 Sverige bör inom ramen för EU:s IPP-arbete driva frågan om att undersöka dessa möjligheter.

76

Produktsäkerhetslagen 2003/04:121 13§

77