Alternativ reglering

Bedömning: Det är inte nödvändigt att ersätta den negativa ränte-

fördelningen med andra skattemässiga regler för att motverka att enskilda näringsidkare hänför privata skulder till näringsverksam- heten.

Jag har övervägt om den negativa räntefördelningen bör ersättas av någon annan reglering som syftar till att motverka att privata skulder hänförs till verksamheten. Som anges ovan under avsnittet om redo- visningsreglerna kan skatterättsliga regler vara ett bra komplement för att understödja regeluppfyllnaden.

Ett alternativ till slopad negativ räntefördelning som har lyfts i utredningen är att, som Lantbrukarnas Riksförbund föreslog i den hemställan till Finansdepartementet som nämns i mina direktiv14_,

ändra beloppsgränsen för när negativ räntefördelning behöver göras. I dag gäller att negativ räntefördelning inte behöver göras om kapi- talunderlaget är större än -50 000 kronor. I hemställan föreslogs att gränsen skulle ändras till -200 000 kronor.

En sänkning av beloppsgränsen medför att fler enskilda närings- idkare skulle undantas från negativ räntefördelning. Som tidigare har angetts är det största problemet med den negativa räntefördelningen dock att den är generell, och inte enbart träffar de enskilda närings- idkare som hänför privata skulder till näringsverksamheten. Det finns ingenting som talar för att de som skulle undantas genom en sänkning av beloppsgränsen är just de som inte hänför privata skulder till verksamheten. Tvärtom består den grupp som har riktigt stora negativa kapitalunderlag till största delen av näringsidkare med stora fastighetsinnehav, och det negativa underlaget har sannolikt upp- kommit av helt andra anledningar. Enligt min mening leder en sänk- ning av beloppsgränsen inte till några generella förbättringar av lagstiftningen.

Ett alternativ skulle kunna vara att enskilda näringsidkare inte längre får dra av räntekostnader i inkomstslaget näringsverksamhet. Sådana kostnader ska då i stället dras av i inkomstslaget kapital. När det gäller fastigheter ska kapitalvinster och kapitalförluster räknas till inkomstslaget kapital för enskilda näringsidkare. Eftersom realiserade värdeförändringar beskattas i kapital är det inte orimligt att kostnaden för att finansiera investeringen också dras av i kapital. En parallell kan dras till delägarrätter. Sådana tillgångar räknas inte som tillgångar i verksamheten för enskilda näringsidkare och skulder som är hänförliga till sådana tillgångar får inte heller räknas till verksamheten. Jämförelsen haltar emellertid något eftersom delägar- rätterna är helt undantagna från beskattning i näringsverksamhet.

Det gäller även den löpande avkastningen i form av utdelningar. För fastigheter gäller dock att den löpande avkastningen ska tas upp i näringsverksamhet. Här kan det hävdas att anskaffningen av en fastig- het görs med antagandet att det blir ett driftsöverskott, dvs. finansi- eringskostnaden sätts i relation till den beräknade löpande avkast- ningen. Det skulle i så fall innebära att den löpande avkastningen från fastigheter också bör hänföras till inkomstslaget kapital. Med hänsyn till att fastighetsinnehav ofta är passiva investeringar skulle en sådan ordning inte vara helt långsökt. Det skulle emellertid medföra en omotiverat stor skattefördel för fysiska personers fastig- hetsinnehav jämfört med sådan verksamhet som bedrivs i bolag, samt delvis innebära en återgång till beskattning av fastigheter i sär- skild förvärvskälla. Att flytta ränteavdragen till inkomstslaget kapital skulle också vara svårt att motivera avseende räntor hänförliga till skulder som finansierar andra kapitaltillgångar än fastigheter. En tänkbar lösning är att medge en omvänd räntefördelning för kost- nadsräntor. Utgångspunkten är då att alla räntor dras av i inkomst- slaget kapital, men beroende på hur tillgångsmassan ser ut i den enskilda näringsverksamheten, kan en schabloniserad del av räntorna få flyttas till inkomstslaget näringsverksamhet.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att utforma särskilda bestäm- melser om beskattning i de fall privata skulder hänförs till enskild näringsverksamhet. En sådan reglering kan motverka de effekter som Skatteverket befarar i sitt tidigare redovisade remissvar, samtidigt som kapitalunderskott som uppkommit i verksamheten av andra skäl inte blir föremål för tillkommande beskattning. Regeln kan utformas så att innebörden blir att den eftersträvade effekten av transaktionen undanröjs. Den eftersträvade effekten är att flytta ränteavdragen från inkomstslaget kapital till inkomstslaget närings- verksamhet. För att motverka detta skulle då rättsföljden vara att räntan på den privata skulden inte får dras av i näringsverksamheten utan i stället i inkomstslaget kapital. Räntebetalningen bör bokföras som eget uttag. Den privata skulden skulle då inte få ingå i beräk- ningen av kapitalunderlaget för räntefördelning.

Jag har dock stannat för att det inte är nödvändigt att föreslå ytterligare skatteregler för att motverka att privata skulder hänförs till enskild näringsverksamhet. Det är enligt redovisningslagstiftnin- gen inte tillåtet att hänföra privata skulder till verksamheten. Om så ändå sker är bokslutet inte korrekt och kan därför inte utan ändring

ligga till grund för beskattning. Det bör därför följa av gällande rätt att den privata skulden inte ska påverka beskattningen i inkomst- slaget näringsverksamhet, varken genom ränteavdrag eller som skuld i kapitalunderlagsberäkningen. I stället följer likaså av gällande rätt att räntan på den privata skulden ska dras av i inkomstslaget kapital. Således bör tillämpningen enligt nu gällande regelverk medföra samma resultat som den ovan skisserade tillkommande bestämmel- sen. Det bör också beaktas att tillkommande lagstiftning medför att systemet i sin helhet blir mer komplicerat. Jag avstår därför från att föreslå några bestämmelser som ska ersätta den negativa räntefördel- ningen.