7.1 Vad lägger du in i begreppet barn i behov av särskilt stöd?
För bara några år sedan talade pedagoger enligt min uppfattning om ”barn med särskilda behov”. I dag använder vi oss av begreppet ”barn i behov av särskilt stöd”. Denna ändring markerar att vi inte ska se svårigheter endast hos barnet, utan ge varje individ chans till utveckling utifrån sina förutsättningar och miljö. Denna syn på barnen tycker jag framkommer hos alla mina respondenter. Att respondenterna svarar som de gör kan möjligen handla om att man är lyhörd för vidareutbildning, och vad som är aktuellt inom pedagogik och forskning. De som visat sig villiga till att bli intervjuade är förmodligen de som är positiva och framåt. Det finns även de som inte har denna positiva inställning till barnen och pedagogyrket, men den inställningen är svår att fånga på papper eller genom intervjuer eftersom intresset då inte finns att lämna ut sina åsikter. Kan detta ha med rädsla och att man själv inte mår riktigt bra att göra? Är man osäker i sin roll är min åsikt att det är lättare att följa det ”gamla vanliga” mönstret, än att vara nytänkande.
Vad som behöver utvecklas och vad som är god kvalitet skiljer sig mellan olika verksamheter och pedagoger. Detta kan jag utläsa av sammanfattningen i kap.6.2, vad som kan utvecklas. Det finns uttalanden som: ”argumentera för mer resurser till våra politiker, en tidig insats förhindrar merkostnad i framtiden”
Detta anser jag tyder på god kvalitet, eftersom vilja och engagemang att verkligen göra något åt problemet finns. Viljan till kvalitet finns på alla förskolor jag besökt, men tyvärr fastnar en del i uttalanden som detta: ”planeringstid och tid för att utföra det vi planerat”
Det som händer i den senare situationen är att man ser de yttre ramarna som ett totalt stopp, och därför blir mer passiv. Detta enligt min uppfattning, men det kan ändå vara en verklighet för denna person som uttrycker det. Fler uttalanden som visar att kvaliteten skiljer sig menar jag är att det finns förskolor som tycker: ”alla i gruppen behöver viss specialpedagogisk utbildning”
Detta tyder på att man vill försöka hjälpa barnet i den stora barngruppen så långt det är möjligt.
På en annan förskola anser man att vad som behöver utvecklas är att: ”få fler assistenter”
Då menar jag att man mer ser individen som ett problem. En annan tolkning kan vara att fler vuxna gör att pedagoger kan ”frigöras” och vara ”steget före” barnets handlingar och förutse och vara behjälplig. Dels kan det alltså betyda: lyft ut barnet, men det kan lika gärna betyda: vi behöver fler vuxna i gruppen.
Att det finns sådan skillnad i uppfattning hos personalen tror jag många gånger beror på utbildning och erfarenhet. Det beror förmodligen även till stor del på hur personen själv mår, och om den trivs med sitt jobb. Min åsikt är ändå att grunderna bör vara de samma, barn jorden runt har i grunden samma behov. Därmed bör pedagoger försöka ha ett gemensamt synsätt.
Faktorer som de flesta respondenter nämnt i intervjuer jag haft med pedagoger när det gäller kriterier för kvalitet är personalens utbildning och barntätheten. Många barn i behov av särskilt stöd som inte har funktionshinder utan psykosociala problem, blir helt utan stöd, anser personalen. Tyvärr verkar det vara så att det fortfarande ligger diagnoser till grund för att få ökade resurser, trots att det i dag ska tas hänsyn till barnets egna behov och förutsättningar.
7.2 Kvalitetsindikatorer, hur ser vi att vi är på väg mot målet?
Ett målmedvetet arbete för att ständigt bli bättre är ett utmärkande drag för kvalitetsmedvetna förskolor. Men för att veta hur man ska kunna utvecklas måste man ha kunskap om nuläget. Detta var precis vad vi gjorde tillsammans hela arbetslaget, vi inventerade på arbetsplatserna och inne i verksamheten, vad är bra i dag, respektive vad kan vi utveckla.
Ett av de viktigaste resultaten från min undersökning/kartläggning visar att personalen i våra förskolor anser sig vara mycket professionella vid bemötande av barn i behov av särskilt stöd. Enligt min åsikt kan jag utläsa detta av resultatet också, eftersom stödbehovet ses i relation till miljön. Detta tyder på mycket god kvalitet. Förvånande svar i dessa sammanställningar var för mig att så många uttalanden hamnade under rubriken 6.1 Vad personalen redan är bra på i dag, i stället för under rubriken 6.2 Vad kan vi utveckla? Kan det vara så att pedagogerna vet hur det ska vara och så gärna vill, så ibland är det svårt att själv se skillnad på vad jag gör och vad jag borde göra?
Utvärdering är viktig på många sätt; dels för den enskilda individen men också för verksamheten. Vi måste se och observera individen i gruppen, annars är det lätt att alla individer i gruppen tillskrivs de egenskaper som präglar gruppen i stort. Genom att kritiskt granska verksamheten och se vilka möjligheter som finns kan det visa att det finns större handlingsutrymme än vad som faktiskt utnyttjas, det är då viktigt att pedagogen vet vad som ska utvärderas och fokuseras på. Respondenterna ser till helheten av barnet, vilket jag anser vara en stor fördel. Dagens samhälle bygger på tolerans och samarbetsförmåga. Föräldrar är naturligtvis intresserade av utvärdering och att följa utvecklingen på sitt eget barn. Betydelsen av utvärdering blir större om den är välplanerad, och pedagogen vet exakt vad som efterfrågas. Personalen som jag intervjuade såg en
stor fördel i att gemensamt i arbetslaget komma fram till kriterier, att man har en gemensam syn på vad som ska utvärderas och vara uppnått för att sträva mot målet.