• No results found

6. Resultat och analys

6.3 Barnets bästa

6.3.5 Analys av temat barnets bästa

Enlig 2a § FB ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Som Eriksson (2001) framhåller är vad som är barnets bästa varken givet eller tydligt definierat, utan kräver individuella bedömningar. Det blir tydligt i våra intervjupersoners resonemang då alla på något vis resonerar och problematiserar kring begreppet och hur det ska tolkas, men också om själva tillämpning av begreppet i sina bedömningar och beslut. De beskriver bedömningar av barnets bästa som komplext och svårt, och att de ibland skulle önska sig ett standardiserat arbetssätt för att bedöma barnets bästa och veta vad som är bäst för det enskilda barnet. En reflektion från en av intervjupersonerna är att barnets bästa befinner sig någonstans mellan den professionellas åsikt, barnets åsikt och evidens. Att bedöma och avgöra vad som är barnets bästa beskrivs av intervjupersonerna som något som grundas i

socialsekreterarens egen tolkning om vad som är barnets bästa. Det betyder också att socialsekreterarna får ett väldigt stort handlingsutrymme i dessa svåra och komplexa fall. Utifrån intervjuerna tycks socialsekreterarna anstränga sig för att göra adekvata bedömningar av barnets bästa, men det vi ser i resultatet är att dessa bedömningar är baserade på respektive socialsekreterares eget perspektiv och uttolkning av vad barnets bästa är. Det blir en slags ”egen” bedömning, vilket inte ska förväxlas med att göra en individuell bedömning.

Flera intervjupersoner resonerar kring att de måste “skydda barn från att behöva ta ställning i en fråga”. Detta kan självklart tolkas på flera sätt. En tolkning utifrån ett omsorgsperspektiv (Eriksson, 2001)

kan vara att socialsekreterarna vill skydda barnet från att behöva ta ställning i beslut som anses vara utanför barnets förmåga att ha en åsikt om, utifrån barnets ålder och mognad, eller förhindra att barnet hamnar i en lojalitetskonflikt gentemot föräldrarna. Utifrån ett delaktighetsperspektiv (ibid.) får det som konsekvens att barnets rätt att komma till tals och få sina åsikter beaktade uteblir. Barnets åsikter lämnas således utanför i beslut som kommer påverka dennes situation. Detta strider inte bara mot

Barnkonventionen (artikel 12) utan också forskning (Holt, 2001) som visar på vikten av att barn får uttrycka sina åsikter och vara delaktiga i de beslut som rör deras liv. Eriksson (2001) menar dessutom att en förutsättning för att säkerhetsställa barns skydd är att de får vara delaktiga i processen.

I resultatet framgår att det hos intervjupersonerna finns en tydlig idé om att den generella målsättningen med LVU-placeringar är en framtida återförening mellan barn och föräldrar. När intervjupersonerna diskuterar detta hänvisar de både till själva återföreningsprincipen men också till forskning, som inte preciseras, som visar att barn gynnas av kontakt med sina föräldrar.

Återföreningsprincipen uttrycks också i 6 kap. 2a § FB, där det betonas att det i beslut om vårdnad, boende och umgänge ska fästas särskild vikt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Som vi beskrivit tidigare verkar normen om barns återförening med sina föräldrar av socialsekreterarna uppfattas som någon form av yttre tryck. I teorin finns det, på det sättet som en intervjupersonerna beskriver det, inte någon motsättning mellan barnets rätt till sina föräldrar och rätt till skydd, om man bara ser till att umgänget sker på ett säkert sätt. Men svårigheten uppkommer när

socialsekreterarna ska göra bedömningar om hur umgänget ska ske på ett säkert sätt. Här uppstår en konflikt mellan två olika principer, å ena sidan återföreningsprincipen som stöds av både lagstiftning och forskning om att barnets bästa generellt är att ha kontakt med sina föräldrar och att på sikt få återförenas med sina föräldrar. Å andra sidan principen om att göra bedömningar utifrån barnets bästa som i varje enskilt ärende ju är en individuell bedömning där barnets egna upplevelser och vad barnet ger uttryck för ska ges betydelse. Detta kompliceras ytterligare genom att det för socialsekreterarna är väldigt svårt att faktiskt veta vad som är barnets bästa i det enskilda fallet. Det kan ju exempelvis bero på vilket

tidsperspektiv man har eller hur mycket barnets åsikter ska väga i beslutet. Svårigheten består också i att de två principerna inte helt går att separera från varandra, utan till viss del också bygger på varandra. Detta skulle kunna statuera som exempel på en av svårigheterna med gräsrotsbyråkratens

handlingsutrymme, där ett politisk och organisatoriskt krav på generell nivå krockar med professionens krav om att omvandla detta till att passa ihop med klientens behov på individnivå (Johansson, 2007).

När det gäller bedömningar av barns bästa skulle man kunna hävda att det är ett starkt

föräldraperspektiv som skildras genom intervjuerna. I materialet som presenteras under avsnitten barnets bästa och alliansen med föräldrar och vad är ett lämpligt umgänge? framträder en bild av att föräldrarnas åsikter och reaktioner får ett stort utrymme i socialsekreterarnas bedömningar av barnets bästa.Barnet får

genom detta en svagare position än föräldrarna som blir hörda oavsett hur de beter sig eller uttrycker sig. Johansson (2007) menar att gräsrotsbyråkraten i sin relation till sin klient har “de allra flesta trumf på hand”, eftersom denne har kunskap om sin organisation, förfogar över resurserna och innehar makten. Maktförhållandet blir väldigt tydligt här eftersom barnets röst på det här sättet i stort sett kan osynliggöras i bedömningarna. Samtidigt är det just den här problematiken som socialsekreterarna själva lyfter, det vill säga att det inte går att bedöma vad som är barnets bästa utan att ta hänsyn till föräldrarna och deras reaktioner eftersom det kommer att påverka utvecklingen som sker framåt och således också barnet. Vår tolkning är att socialsekreterare måste försöka förutse och samtidigt parera händelseutvecklingen som kommer påverka barnet och samtidigt som denne ska göra en bedömning av vad som är barnets bästa, både på kort och lång sikt. Vi tycker att resultaten från intervjuerna i denna del visar att bedömningar av barnets bästa är en dimension av socialsekreterarnas handlingsutrymme som både är komplex och problematiskt.

Related documents