Vi anser att systemteorin är den teori som passar bäst för att analysera vårt material eftersom det inom systemteorin är viktigt att se helheten framför delarna. Inom systemteorin är det viktigt att tänka i olika system. Öquist (2010) anser att om tankesystem byts i en situation som
32
är problemfylld, kan saker ses ur ett annat system, i ett vidare perspektiv. Ett exempel på detta är Emanuelssons (2008) relationella perspektiv där blicken lyfts från eleven och fokuseras istället på helheten av miljön runt eleven. Öquist (2010) nämner problemet med sen ankomst, ett problem som även Lärare D tog upp. Författaren förklarar att problemet kan ses ur två perspektiv. Det ena perspektivet på problemet är att eleven som kommer för sent har ett uppförandeproblem och inte kan följa regler. Då ses problemet utifrån ett kategoriskt perspektiv där eleven ska anpassas för sina svårigheter. Öquist (2010) fortsätter att det är viktigt att i skolans värld se bakom det som för blotta ögat verkar vara det primära problemet. Det andra perspektivet kan vara att eleven medvetet kommer för sent för att slippa den hotfulla stämningen han upplever i kapprummet. Då är problemet av en helt annan karaktär och kräver andra insatser. I vår intervju med Lärare D kan vi se att hon inte tänkte i olika system utan för henne var problemet redan definierat som ett uppförandeproblem. Det är positivt att Lärare D sa att hon gärna ville öva sig i att möta eleverna utifrån CPS modellen. Om det arbetet fungerar lösgör det resurser som kan komma till nytta för de andra eleverna. Ser man på skolans resurser som en helhet utifrån ett systemteoretiskt perspektiv kommer speciallärarens tid att kunna användas på ett annat sätt. För Lärare D var det i början svårt att jobba mot sin egen syn på dessa elever och deras problem när hon startade sitt arbete med CPS. I efterhand känner hon att hon har fått en annan inblick i att hennes syn på elevers problem kanske inte alltid stämmer överens med det faktiska problemet.
Det framkom tydligt i intervjun att CPS kan vara ett arbetssätt som fungerar i det dagliga arbetet med barn med problemskapande beteende. Alla fyra informanterna kunde se att de behöver bli bättre på att följa de olika stegen i plan B och att de krävs att alla lärare runt ett barn med problemskapande beteende jobbar på liknande sätt för att ge dessa barn de absolut bästa förutsättningarna för att skapa positiva förändringar. Även om våra informanter hade begränsad tid till sitt förfogande så kunde de se en viss förändring hos de elever som de valt att arbeta med. Naturligtvis är studien för liten för att vi ska kunna dra några generella slutsatser men det kan ändå ge oss en fingervisning om att CPS kan fungera. Som med alla förändringar som sker i skolan så behövs det tid att förbereda sig och sätta sig in i ett nytt arbetssätt och det krävs träning för att känna sig säker på CPS olika steg. Det är viktigt att se helheten i arbetet med människor. Öquist (2010) skriver att tänka systemiskt innebär att se möjligheterna till förändring och utveckling och att i professionen som lärare krävs det att sjäv stå tillbaka och låta systemet arbeta av egen kraft. Lärare A gjorde det när hon lät eleven
33
själv ta ansvar för sin bok om bilar men eleven var inte riktigt redo att klara av det ansvaret än.
För Lärare C blev det uppenbart att när eleven med problemskapande beteende fick en annan placering i klassrummet så påverkade det hela klassrumsklimatet. Lundahl och Öquist (2002) menar att i systemteorin kommer alltid helheten före delarna och de gör en likhet med ett katedralbygge. Varje sten för sig fyller egentligen ingen funktion men i samspel med varandra bildar de en helhet. För Lärare C blev det en förbättring för hela klassen, helheten, när eleven, delen, fick en annan placering. Inom specialpedagogiken tittar man på hur förändringar kan ske på individ-, grupp- och organisationsnivå. För lärare C och hennes elev blev alla dessa nivåer tillgodosedda bara genom en liten förändring som det trots allt var att byta plats i klassrummet. Individen, eleven, fick bättre överblick och fann en annan arbetsro vilket påverkade hela gruppen, klassen. Rent organisatoriskt så behövdes det inte större anpassning än ett ett byte av elevens placering och på lång sikt så kan det möjligtvis ge besparingar i form av personaltätheten i klassen.
I Lärare Bs klass ansågs det tidigare vara elevens fel att det var bråk på rasten. Eleven ansåg att det var alla andras fel att han blev arg. Enligt det relationella perspektivet skall
pedagogiken runt eleven förändras men ibland behöver de olika perspektiven mötas för att det skall bli ett hållbart resultat. Både det kompensatoriska, enligt Nilholm (2007), och
kategoriska, enligt Emanuelsson (2008) kan användas och fungera tillsamman med Nilholms (2007) kritiska perspektiv och Emanuelssons (2008) relationella perspektiv. På så sätt ses situationer ur ett systemiskt perspektiv där fokus ligger på helheten och inte bara på de olika delarna. Pojken i Lärare Bs klass har fortfarande svårigheter att kontrollera sin aggressivitet men kan idag söka upp en vuxen ute på rasten och be denna om hjälp när det uppstår en situation som han inte förstår. Oftast är det regler som han inte har förstått tidigare och han har känt sig dum inför de andra. Lärare B och hennes kollegor kan nu hjälpa till att förklara och eleven vet vem han ska vända sig till när han är ute på rast. Eleven får nu med hjälp av de andra lärarna som är ute på rasten en större kunskapsbank gällande regler och sociala samspel och hans spiralformade trappa blir vidare och vidare och han får en stabilare grund att stå på. Detta är något som Kinge (2000) belyser när hon skriver att barn med problemskapande beteende ofta har svårt att kommunicera med andra barn och förstå deras lekar.
I vår intervju framkom det också att lärarna ofta hamnar i ett dilemma när de kan se vilka förändringar som behövs göras men de inte vet hur. De ställs ibland inför olika val som
34
påverkar eleverna oavsett hur de väljer. Exempelvis så hamnade Lärare A i ett sådant
dilemma när hon lät eleven läsa i sin bok. Eleven missade då 10 minuter av skolarbetet genom att sitta och läsa om bilar men och andra sidan så resulterade det i att klassen fick en lugnare arbetssituation just då.
Lärare B valde medvetet att involvera föräldrarna i sitt arbete med CPS något som de andra tre lärarna inte gjorde. Enligt CPS planen så tittar man även på olösta problem i hemmet men de tre lärarna valde att fokusera på skolrelaterade problem.
Som vi tidigare nämnde så finns det tre viktiga områden inom specialpedagogiken. Dessa är individ-, grupp- och organisationsnivå som tillsammans hjälper till att skapa en helhetsbild av eleven. Om vi jämför det med det tidigare nämnda katedralbygget så kan dessa tre områden symbolisera stenarna och att de alla är viktiga för helheten. De fyra lärarna har alla jobbat på olika sätt med CPS och sett sina elevers problem ur olika perspektiv. De kompensatoriska och kategoriska perspektiven där det är eleven som skall förändra sitt beteende och de kritiska och relationella där det är pedagigken runt eleven som skall förändras. Då CPS likt systemteorin ser till helheten med hjälp av de olika delarna krävs olika perspektiv för att helhetsbilden skall träda fram. Detta i samarbete med CPS-modellens ALSUP (se bilaga 1) som är jämförbart med individ-, grupp, och organisationsnivåer leder oss fram till en helhetbild av eleven som vi sen kan jobba utifrån. Genom arbetet med CPS kan man skapa en lärandesituation som
fungerar på individnivå vilket blev tydligt för Lärare A när pojken så småningom själv kan ansvara för sin bok utan att förlora viktig undervisning. Det kommer också att i längden ge honom en bättre självbild. Alla våra fyra informanter var överens om att de hade fått ökad insyn i hur viktigt samtalet mellan eleven och läraren är vilket går under gruppnivå- relationer mellan lärare och elev.
35
5 Diskussion
Syftet med vår undersökning var att undersöka ett alternativt arbetssätt för att kunna möta barn med ett problemskapande beteende i skolan. Vi ville ta reda på hur pedagoger ser på dessa barn före och efter arbetet med CPS och om CPS kan vara ett arbetssätt för att ge dessa barn verktyg att hantera sitt beteende.