framställda problem, (och i förekommande fall orsaker och lösningar), där vissa förekom enbart hos en aktör, medan andra förekom hos flera. Redovisningen syftade till att visa att även om det övergripande framställda problemet hos alla aktörer i och för sig skulle kunna beskrivas som ”kvinnor gör abort” så finns en mängd variationer på problemet med att kvinnor gör abort hos varje aktör.
Bacchis metod kan också inkludera en fortsatt analys av materialet, där bland annat frågor om vem som gynnas av ett särskilt förslag kan ställas till materialet. Jag har istället valt att för den fortsatta analysen ta hjälp av analysverktyget inramning och Sven-Eric Liedmans tankar om latenta ideologier för att bland annat identifiera likheter och skillnader mellan de olika aktörernas framställda problem och analysera om dessa kan bero på till exempel en skillnad i vilka kommunikationsramar som är kulturellt tillgängliga, beroende på till exempel skillnader i ”publik”, mottagare. Som jag nämnde i inledningskapitlet förstår och använder jag i min analys ”inramning” som en företeelse som föregår problemframställningen. Jag ser också att samma ram kan rama in och omfatta flera av de framställda problemen.
I detta kapitel återkommer jag också till mina analysfrågor, som utgår från mitt teoretiska ramverk och som jag redogjorde för i inledningskapitlet. Framställs problemen utifrån ett rättighetsperspektiv eller från ett perspektiv med utgångspunkt i nationens intresse? Finns någon skillnad i representation av dessa två perspektiv vad gäller vad som är manifest respektive latent?
Susan Moller Okin argumenterar i sin text, som jag redogjorde för i teoriavsnittet, för individuella rättigheter för alla, snarare än grupprättigheter för minoriteter. Detta är särskilt viktigt för kvinnors möjlighet att få tillgång till sina rättigheter, menar Okin, eftersom grupprättigheter ofta fokuserar på reproduktion och andra frågor där kvinnor är mer berörda. Maud Eduards problematiserar istället rättighetstänkandet och menar att det kan leda till att fosters rättigheter lyfts fram på bekostnad av kvinnans.
Nira Yuval-Davis menar att reproduktiva rättigheter ofta ses som ett slags ”feministiskt grundkrav”, men att kvinnors nationella tillhörighet och vad den innebär för pressen på dem att få eller inte få barn, inte kan lämnas utanför analysen. Lisa Smyth visar hur den irländska
nationella identiteten har påverkat vilka ramar som funnits tillgängliga för de som vill
försvara kvinnors reproduktiva rättigheter. Deras argument har av pragmatiska skäl ramats in på ett sätt som betonar familjers och i förlängningen nationens behov. Det har inte funnits kulturellt tillgängliga ramar för ett budskap om reproduktiva rättigheter.
Aktörerna i Smyths material, som försökte påverka den irländska lagstiftningen, var styrda av vad som var möjligt att kommunicera på Irland just då. Alla aktörer i mitt material agerar ytterst i en svensk kontext och påverkas alltså också av vilka kommunikationsramar som är kulturellt tillgängliga i Sverige just nu för att kommunicera det framställda problemet att kvinnor gör abort. Med utgångspunkt i mitt teoretiska ramverk har jag i mitt material identifierat ett antal i Sverige kulturellt tillgängliga ramar, riktade mot olika mottagare, och möjliga att använda i kommunikation om det framställda problemet att kvinnor gör abort.
Abort som hot mot kvinnors liv och hälsa
Sveriges nationella identitet och projekt är mycket sammankopplat med föreställningar om jämställdhet och mäns och kvinnors lika rättigheter. En stor majoritet av befolkningen stödjer dessa värderingar. I april i år kom SOM-institutets undersökning om värderingar hos den svenska befolkningen fram till och med 2018. I denna framgår bland annat att det 2018 var 85 procent av befolkningen som tyckte att det är ett ganska eller mycket bra förslag att ”satsa på ett samhälle med ökad jämställdhet mellan kvinnor/män”.290 Många feministiska forskare har pekat på att det också verkar finnas en koppling mellan svenskhet och jämställdhet. ”Här finns en offentlig samling kring tanken att Sverige är särskilt bra, om inte bäst i världen, på jämställdhet.”, skriver till exempel Maria Wendt och Maud Eduards i en studie av hur partiet Feministiskt initiativ skildrats av svensk press.291
I denna kontext menar jag att uttryckta ställningstaganden för jämställdhet och kvinnors rättigheter är ett nödvändigt inslag i en kommunikationsram för en aktör som vill framställa problemet att kvinnor gör abort. Detta gäller särskilt om ambitionen är att nå en bredare grupp av befolkningen. I materialet finns också ett flertal exempel på framställda problem som passar in i den här kommunikationsramen.
290 Martinsson, Johan och Andersson, Ulrika, (red.) Svenska trender 1986 – 2018. SOM-institutet, Göteborgs universitet, 2019, s 49, tillgänglig på: https://som.gu.se/digitalAssets/1724/1724436_6.-svenska-trender-1986-2018.pdf
291 Wendt, Maria och Eduards, Maud, ”Fienden mitt ibland oss – kön och nation i pressbevakningen av Feministiskt initiativ”, i Den nationella väven (red. Jansson, Maria, Wendt, Maria och Åse, Cecilia). Lund: Studentlitteratur, 2010, s 19.
Såväl Kristdemokraterna som Sverigedemokraterna har motionerat särskilt om ”könsselektiva aborter”, det vill säga aborter av flickfoster. Det finns ingenting som tyder på att detta skulle vara ett särskilt utbrett fenomen i Sverige, men ändå är detta framställda problem ett av de allra vanligaste i båda partiernas motioner inom området abort. Hos Kristdemokraterna finns det också inskrivet i det medicinsk-etiska programmet och det har förekommit i flera
partimotioner.
Att framställa problemet med att flickfoster systematiskt skulle aborteras, också i länder där det inte är ett faktum att detta faktiskt händer, är dock inte unikt för den svenska kontexten. I en artikel publicerad i Feminism & Psychology 2017 redogör Ellie Lee för en debatt som fördes i Storbritannien mellan 2012 och 2015.292 Den brittiska abortdebatten dominerades då, enligt Lee, av påståendet att könsselektiva aborter förekom i Storbritannien och måste
upphöra. Bland annat användes ordet ”gendercide” för att beskriva vad som pågick och en parlamentsledamot försökte introducera ett förbud mot aborter på flickfoster, eftersom dessa aborter utgjorde ”den allra mest grundläggande formen av våld mot kvinnor och flickor”. I Storbritannien blev lagen aldrig verklighet, men i flera delstater i USA finns den här typen av lagar, konstaterar Lee.293
Att använda en ”pro-kvinnor”-inramning av det framställda problemet med aborter har av forskare uppmärksammats som allt vanligare under de senaste 25 åren, menar Lee, som fokuserar på Storbritannien, Kanada och USA. De argument som fått allra mest
uppmärksamhet bland forskare är de som fokuserar på att aborter skadar kvinnors hälsa.294 I Sverige finns detta, som jag redogjorde för i resultatkapitlet, framförallt hos de kristna aktörerna. Här finns bland annat problemframställningar om att kvinnor tvingas till abort och sedan mår dåligt, och om att aborter orsakar ohälsa – både fysisk och psykisk. De exempel som finns på ”stödinsatser” fokuserar också mycket på behovet av stöd efter en abort, vilket framställs som en tid då många mår dåligt. I forskningen finns exempel på hur en ”pro-kvinnor”-inramning har börjat tillämpas av strategiska skäl. Alexa J. Trumpy redogör i en artikel för hur det i USA:s ”pro-life” (anti-abort)-rörelse förs en debatt om att förändra inramningen av budskapet. Den traditionella inramningen har varit ”fostrets rätt till liv”, men nu argumenteras för att förändra detta till ”aborter är skadligt för kvinnor”. Trumpy menar att även om det inte kommer att ske en total förändring av inramningen (”frame transformation”),
292 Lee, Ellie, ”Construcing abortion as a social problem: ’Sex selection’ and the British abortion debate”, Feminism &
Psychology, 2017, Vol. 27(1) 15-33.
293 Ibid, s 15f.
så finns många exempel på en förlängning (”frame extention”) av inramningen, där båda ramarna får plats.295
Anledningen till viljan att förändra inramningen är en upplevelse av att inramningen med fokus på fostrets rätt till liv inte är tillräckligt effektiv, skriver Trumpy. De som företräder ominramningslinjen vill försöka rama in sitt budskap som mer ”pro-kvinnor” än vad motståndarnas är och använder slogans som ”pro-woman, pro-life”. Precis som de svenska kristna aktörerna menar de att kvinnor inte vill göra abort utan pressas till det och att aborter skadar kvinnor.296 Även de som inte helt vill förändra inramningen gör också analysen att ”pro-kvinnor”-inramningen fungerar bra på den delen av den amerikanska allmänheten som inte har en stark uppfattning om abort.297 I en bok av Paul Saurette och Kelly Gordon som jämför utvecklingen av anti-abortrörelserna i USA och Kanada, konstaterar författarna, något överraskade, att denna typ av inramning är den överlägset vanligaste i den kanadensiska anti-abortrörelsen.298
Lee redogör också för forskning som konstaterat att det i USA funnits lagar som förbjudit könsselektiva aborter sedan 80-talet, men att de som introducerats under senare år fokuserar mer på en koppling till förekomsten av denna praktik i andra länder.299 I den svenska
kontexten syns också spår av liknande inramningar. Såväl hos Sverigedemokraterna som hos några av de kristna aktörerna finns exempel på problemframställningar som går ut på att svensk biståndspolitik inte gör tillräckligt för att förhindra aborter av flickfoster.
Lees slutsatser i studien av debatten i Storbritannien är bland annat att den ledde till att det för första gången uttrycktes ”feministiskt” stöd för en viss form av abortmotstånd. Några av dessa feminister var också beredda att ”rasifiera abortproblemet” och uttrycka att denna specifika sorts abort var något som fanns hos vissa grupper i Storbritannien. Lee konstaterar att
kampanjer mot könsselektiva aborter kan leda till att autonomin för vissa grupper av kvinnor kan undermineras, under något slags flagg av ”rättigheter för kvinnor och flickor”.300 I mitt material syns alltså också spår av detta, men med fokus på biståndspolitiken.
295 Trumpy, Alexa J., ”Woman vs Fetus: Frame Transformation and Intramovement Dynamics in the Pro-Life Movement”, i
Sociological Spectrum, 34:163-184, 2014, s 163. Tillgänglig online: DOI: 10.1080/02732173.2014.878624. 296 Ibid, s. 164f.
297 Ibid, s 173.
298 Saurette, Paul och Gordon, Kelly, The Changing Voice of the Anti-abortion Movement. The Rise of ”Pro-Woman Rhetoric
in Canada and the United States. Toronto, Kanada: University of Toronto Press, 2015, s 200ff. 299 Lee, s 18.
Baserat på mitt material kan jag konstatera att budskapet ”aborter skadar kvinnor”, till skillnad från i USA, Storbritannien och Kanada, inte verkar ha bedömts vara en kulturellt tillgänglig ram för en avsändare som riktar sig till den svenska allmänheten. En liknande analys görs av Heli Askola i hennes studie av abortmotståndet i Sverige, Norge och Finland. Askola menar att den relativa frånvaron av detta slags argument är anmärkningsvärt, i en internationell jämförelse.301 I mitt material finns detta exempel endast hos de mindre kristna aktörerna – som inte ingick i Askolas studie, som fokuserar på riksdagspartierna och
aktörerna i rättsprocesserna. Hos de kristna aktörerna finns dock denna ram ganska
genomgående, och uttryckt på ett sätt som är mycket snarlikt det som Trumpy beskriver i sin artikel. I detta sammanhang har alltså denna variant på en ”pro-kvinnor”-ram bedömts vara kulturellt tillgänglig. En variant på denna typ av inramning skulle kanske några
kristdemokratiska motioner om bland annat det ojämlika folkhälsoarbetet kunna sägas vara. Bland annat framförs där ”pro-kvinnor”-argumentet att om det var män som tvingades genomgå aborter så hade ett preventivt folkhälsoarbete funnits på plats för länge sen. Intressant nog har den andra varianten på inramning med ett ”pro-kvinnor”-perspektiv, den om ”könsselektiva aborter”, alltså bedömts vara tillgänglig för kommunikation till en bredare allmänhet i Sverige. Kanske finns en förklaring i den analys som Lee gör i sin artikel, där hon menar att inramningen med ”könsselektiva” aborter är speciell, även i jämförelse med andra argument med ”pro-kvinnor”-inramning. ”Gendercide” är ett slags ”feministiskt” ord och fokus ligger inte bara på den gravida kvinnan utan också hennes ”flickbarn” som skadas av aborten.302 Ramen är alltså kulturellt tillgänglig för att den ger uttryck för vikten av
”jämställdhet” och ”kvinnors rättigheter” trots att den innehåller problemframställningen att kvinnor gör abort.
Abort som hot mot människovärdet och de mänskliga rättigheterna
Maud Eduards delar i Kroppspolitik in den svenska historien gällande kvinnors reproduktiva förmåga i relation till den svenska nationen i tre grundtankar. Den sista grundtanken,
”feministisk/kön”, där kvinnor ska tilldelas rättigheter och slippa föda barn om de inte vill, tolkar jag som att Eduards menar är den idag gällande. ”Idag är rättighetstänkandet brett ideologiskt förankrat”, skriver Eduards, ”men det finns framförallt religiösa krafter som
301 Askola, s 29.
värnar den familjebaserade kroppsordningen”.303 Denna beskrivning av ett brett förankrat rättighetstänkande inom området aborträtt får också stöd i den senaste undersökningen från SOM-institutet. Där framgår att det 2018 endast var 7 procent av befolkningen som ville ”begränsa rätten till fri abort”.304
I mitt material finns många exempel på att de kulturellt tillgängliga kommunikationsramarna i Sverige idag gällande abort förhåller sig till det ”brett förankrade rättighetstänkandet”, som Eduards beskriver. Det är också mycket tydligt att Eduards fick rätt i sina farhågor om att ”rättighetsteorin” är problematisk eftersom den kan utnyttjas då ”rätten till liv” framstår som mer ”rättfärdigt” än ”rätten att välja”. Detta har sammantaget möjliggjort
kommunikationsramar där abort kan framställas som ett hot mot fostrets/barnets rätt till liv; ett hot mot människovärdet, i allmänhet, eller mot människovärdet för människor med funktionsnedsättningar i synnerhet; och som ett hot mot rätten till religions- och
samvetsfrihet. Några av dessa ramar förekommer hos flera av aktörerna i mitt material, andra endast hos någon.
En kommunikationsram som har bred representation i mitt material är den som kommunicerar hotet mot människovärdet vid aborter av foster med funktionsnedsättningar. Det finns, som jag redogjorde för i resultatkapitlet, ett mycket stort antal motioner från både
Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna om detta. Här finns både exempel på
problemframställningar som har sitt ursprung i en verklig situation (allt färre barn föds med Downs syndrom) och sådana som baseras mer på teoretiska antaganden, som att det skulle kunna hända att någon fick tillstånd att abortera ett långt gånget foster med läpp- och gomspalt. Också hos de kristna och högerextrema aktörerna finns flera exempel på
framställningar av problemet med att foster med skador eller sjukdomar aborteras. Här skiljer sig mitt resultat från Askolas. Hon menar att det finns få exempel på en diskurs med
utgångspunkt i rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.305 Mitt resultat visar att detta är en av de vanligaste kommunikationsramarna.
Det finns också från båda partierna ett stort antal motioner med en problemframställning om sena aborter – här märks effekter av en medial rapportering under vissa år, där vårdpersonal rapporterat om att foster som fötts fram visat livstecken under en kort tid efter aborten. (Det är
303 Eduards, s 116.
304 Martinsson och Andersson, s 50.
dessa rapporteringar som lett fram till de dokument från svenska myndigheter jag beskrev i bakgrundsavsnittet.) Kommunikationsramen kan beskrivas som abort som ett hot mot
människovärdet i allmänhet, eller som ett hot mot fostrets rätt till liv. Hos de kristna aktörerna läggs inte lika mycket vikt vid att framställa problem med specifika sorters aborter, eftersom det överordnade framställda problemet är att aborter alls görs. Här finns exempel på
problemframställningar som ifrågasätter hela argumentationen kring livsduglighet. Askola har i sin studie identifierat argument som handlar om medicinska framsteg och möjlighet för foster att överleva tidigare som en av två ”trender”, som hon ser finns i alla de tre studerade länderna. Askola kopplar ihop denna typ av argument med en strategi som identifierats i till exempel Kanada: det ”fostercentrerade argumentet” har ”ominramats” så att det inte längre baseras på religiösa anspråk, utan istället försvarar fostrets rätt till liv baserat på att det är en ”vetenskapligt bevisat, medicinskt livsduglig människa”. Ominramningen är en del av en strategi som försöker flytta förståelse av abort från en hälsofråga till en
”omtvistad och moralisk, politisk fråga”. 306 Även Ellie Lee konstaterar i sin artikel att argument mot abort ”kontinuerligt modifieras”, det vill säga ramas in på nya sätt. Det är vanligt att motståndarna fokuserar på ”sena aborter”, för att ”provocera fram avsky”.307 Även om Askolas exempel från de nordiska länderna rör de sena aborterna, kopplar hon ihop argumenten med en mer generell ominramning gällande alla aborter, även om hon själv inte har några sådana i exempel i sitt material. I mitt material finns dock spår av detta, hos de utomparlamentariska aktörerna, som Askola inte studerat. Flera av de kristna aktörerna framställer problemet med abort i allmänhet med stöd av ”naturvetenskapliga” bevis för att livet börjar vid befruktningen. Denna typ av argument finns också hos de högerextrema aktörerna. Några av de kristna aktörerna kombinerar argumentet med att abort är emot Guds vilja, men inte alla. Några lägger större vikt vid ”människovärdesprincipen” än vetenskapen när de betonar att deras ställningstagande inte är religiöst.
Flera av de kristna aktörerna har också en särskild problemframställning som fokuserar på att med ”vetenskapliga” argument argumentera emot ”kvinnans rätt till sin egen kropp”. Det finns också inslag av detta i sverigedemokratiska motioner där bland annat problemet med att det är för ensidigt fokus på kvinnans rättigheter och för lite fostrets, framställs. Detta är kanske det tydligaste exemplet på Eduards farhåga om att ”rättighetsteorin” är problematisk
306 Ibid.
och kan utnyttjas då ”rätten till liv” framstår som mer ”rättfärdigt” än ”rätten att välja”. Okins modell med ett underförstått antagande att ett starkt fokus på individuella rättigheter är en bra modell för att upprätthålla kvinnors rättigheter, har alltså sina svagheter – även om tesen med att ett fokus på grupprättigheter sannolikt inte förbättrar kvinnors chanser att få tillgång till sina rättigheter stämmer. Lisa Smyths påpekande att feministiska perspektiv på abort som endast förhåller sig till kvinnors rätt att välja inte tillför något när det gäller att utmana abortmotståndares konstruktion av kvinnor som personer med bristande moralisk kapacitet är också mycket relevant i sammanhanget.
Saurette och Gordon överraskades i sin studie där de närstuderade argument i den
kanadensiska anti-abortrörelsen också av att de religiösa argumenten, till skillnad från i USA, var mycket ovanliga och förekom i färre än två procent av de studerade fallen. Detta betyder inte, understryker Saurette och Gordon, att religion inte är en motiverande faktor för de som engagerar sig i anti-abortrörelsen. Det betyder helt enkelt att aktörerna gjort analysen att religiösa argument inte är en ”vinnande strategi” och därför har valt andra typer av
argument.308 Det ligger nära till hands att anta att liknande analysera har gjorts i Sverige, som ju är ett mycket sekulärt land där ”vetenskapliga” argument väger tyngre än ”religiösa”. Här finns dock också en annan aspekt som är relevant för min analys. Genusvetaren Andrea Petö skriver i en epilog i antologin Gender as symbolic glue om hur just ”vetenskap” har gjorts till anti-genusrörelsens huvudsakliga slagfält. Diskursen har sekulariserats i syfte att göra samhället mer religiöst, skriver Petö, som exemplifierar med bland annat ett citat från en före detta EU-kommissionär som sagt att ”genusideologin ignorerar existerande vetenskaplig kunskap”.309
Lee visar också hon hur antiabort-debattörer har sekulariserat sina argument genom att hänvisa till forskning. I Lees material bland annat genom att konstruera fostret som ett ”ofött barn” istället för att använda sig av religiösa argument.310 Också detta ordval förekommer i mitt material, både hos de kristna och högerextrema aktörerna och de båda riksdagspartierna. Intressant nog var användningen av detta ord också något som Eduards pekade på redan 2007.
308 Saurette och Gordon, s 193ff.
309 Petö, Andrea, ”Epilogue: ’Anti-gender’ mobilisational discourse of conservative and far right parties as a challenge for progressive politics”, i Kováts, Eszter och Poim, Maari (red.), Gender as symbolic glue. The position and role of conservative
and far right parties in the anti-gender mobilizations in Europe. Budapest: FEPS – Foundation for European Progressive
Studies och Friedrich-Ebert-Stiftung, 2015, s 126, 129.
I Gender as symbolic glue, framhålls också att just termen ”unborn” har använts av flera av aktörerna inom anti-genusrörelsen.311
Såväl de båda riksdagspartierna som de kristna aktörerna, de högerextrema aktörerna och