Analys - Pedagogers tankar om den fria leken

Under arbetets gång har vi utgått från frågeställningarna, Vilken betydelse har den fria leken

för barns lärande enligt pedagoger? Vad gör pedagoger för att inspirera till fri lek? Syftet

med forskningen har handlat om vad pedagoger anser om den fria leken och hur de arbetar för att inspirera till fri lek. Fokus har legat på pedagogerna och som en fördjupning av

intervjuerna har vi observerat barn i fri lek.

I kapitlet redogörs för resultatet, med en jämförelse av empirin samt med en koppling med tidigare forskning. Vår analys kommer att delas in i följande rubriker: De vuxnas roll samt miljön och materialets betydelse.

7.1 De vuxnas roll

Enligt Läroplanen (1998/2005) för förskolan har pedagogerna i uppgift att vägleda och stimulera barnen. De ska ge även ge barnen en trygg miljö som lockar och utmanar till lek.

Vi börjar med att redogöra för intervjun med Mia och sedan Karin och vad de anser om den fria leken, dess betydelse för lärandet och hur de arbetar för att inspirera barnen till fri lek.

Mia, som arbetar på Sandstenens förskola, lägger stor vikt vid betydelsen av hennes närvaro i barnens fria lek, dels för att det är viktigt att barnen är medvetna om hennes närvaro och dels för att hon tycker att det är viktigt att barnen känner trygghet med henne. Att Mia är

närvarande i barnens lek betyder inte att hon är med i leken, utan att hon iakttar. Att vara iakttagande/närvarande betyder för Mia att hon är ett stöd i leken. Om hon ser att något barn t.ex. inte får lov att vara med i leken hjälper hon till. Och om det t.ex. finns något barn som inte kan leka finns hon som stöd genom att hjälpa dem att komma in i de sociala relationerna, hon är en handledare i leken. Mia anser även att hon har i uppgift att utmana och ge barn idéer till lek. Idéerna kan exempelvis handla om val av material och hur de kan användas. Mias syn på leken förefaller därmed formad av centrala tankar i lekforskningen. Løkken, Haugen & Röthle (2006) menar t.ex. att det är pedagogens ansvar att utmana och locka barnen till att leka, det är den vuxnes ansvar att visa vad lek är, hur man leker och vad man leker.

Författarna menar även att de vuxna inte ska styra barnens lek utan hjälpa dem att utveckla deras tankar (Løkken, Haugen & Röthle, 2006). Mias åsikt om att hjälpa barnen att utveckla sin lek stämmer väl överens med forskarna, hon menar att det är hennes ansvar som pedagog att stötta och vägleda de barn som fastnar i leken och inte kan komma vidare, då är det hennes uppgift att hjälpa barnen tillbaks på banan igen och ge idéer för att komma vidare. Att lärande sker genom vägledning av andra med större erfarenhet är något som även Vygotskij visar tydligt i den proximala utvecklingszonen. Den proximala utvecklingszonen betyder att man lär och utvecklas med hjälp att vägledning och uppmuntran från andra. Vygotskij betonar att pedagoger ska agera inom denna zon, eftersom lärande är beroende av undervisning och inlärning (Evenshaug & Hallen, 2001).

Vidare relevant för undersökningen är Mias svar angående lekens betydelse för barnen och dess lärande, att den fria leken är av stor betydelse för barns lärande. I leken får barnen möjligheten att bearbeta olika händelser som de varit med om. Även här knyter Mia an till en vanligt förekommande tanke. Lillemyr (2006) tar upp att barnen bearbetar sina erfarenheter och utforskar omvärlden på ett sätt att de utvecklar självtillit i leken.

För att inspirera och locka barnen till lek försöker Mia anpassa miljön på avdelningen så att den blir lockande och ser spännande ut. Hon menar att det är viktigt att våga möblera om för att slutligen upptäcka vilken miljö som är mest spännande för barnen. Mias syn på miljön stämmer väl överens med Läroplanen för förskolan som belyser att det är viktigt att verksamheten erbjuder en miljö som utmanar och lockar till lek (Lärarförbundet, 2005).

Pedagogen Karin som arbetar på Ängens förskola anser även hon att leken har betydelse för barns lärande. Hon tror att de små barnen, barn mellan ett och tre år, har störst nytta av leken, då hon tror att det är i dessa åldrar som barn utvecklas mest under leken. Hon anser att man under leken tränar sig på att exempelvis bli bättre på saker, samt att man bearbetar händelser som man varit med om. Hennes syn är densamma som Niss och Söderströms (1996), att barnen utforskar sina behov och intressen i leken och att den kan fungera som en

problemlösning.

Karin berättar även att hon tror att det är under den fria leken som barn lär sig att samarbeta med andra. Vad hon tror, stämmer överens med vad Niss och Söderström (1996) skriver, att det är i leken tillsammans med andra barn som barnet utvecklar sin sociala förmåga. Karin

försöker att, observera barnen under dess fria lek för att se vad som behöver utvecklas i

verksamheten, detta för att miljön ska vara lockande och utmanande. Genom att observera kan Karin se vilket behov som är störst hos barnen och vad de behöver i den fria leken. Hon anser att det är viktigt att man har en inspirerande miljö som är spännande och att man t.ex. skapar vrår på avdelningen, att man delar upp de stora ytorna och bildar mindre rum, för att öka chanserna till att något ska passa för alla. Det är inspirerande och lockande för barnen att använda sig av olika vrår enligt Knutsdotter Olofsson (2006). Även Norén-Björn (1990) menar att barn inte behöver speciellt stor yta för att leka. Barn kan leka avancerade lekar på liten yta.

Enligt Lillemyr (2006) är det pedagogens roll att bl.a. stödja och möta barnen. Detta anser även Karin viktigt. Om hon märker att något barn fastnat i leken och inte kan komma vidare, hjälper hon till genom att ge nya idéer. Karin anser att det är viktigt att barnen är medvetna om att hon finns vid barnens sida och är ett stöd för dem. Att vara ett stöd betyder för Karin att vägleda och ge idéer. Vygotskij menar att barns lärande sker genom vägledning. Det är viktigt att pedagogerna finns till som stöd och hjälper barnen (Evenshaug & Hallen, 2001). Vygotskij menar att lärande är sociokulturellt och att lärande sker genom vägledning av andra som har större erfarenhet. Han kallar detta lärande för den proximala utvecklingszonen

(Evenshaug & Hallen, 2001).

Pedagogerna, Mia och Karin, agerar utifrån den proximala utvecklingszonen. De anser att lärandet är viktigt, att den delvis sker genom den fria leken och att de vuxna har en betydande roll inom leken. Denna roll är att de hjälper, vägleder, uppmuntrar och inspirerar till lek. Pedagogerna menar att deras uppgift bl.a. är att ge idéer, få igång nytänkande och stödja barnens egna idéer så att dessa utvecklas på ett roligt sätt.

7.2 Miljöns och materialets betydelse

I detta avsnitt kommer en sammanställning av våra intervjuer och observationer, om hur miljön och materialet spelar roll i verksamheten. Vi kommer att göra en redogörelse för vad barnen på Sandstenens respektive Ängens förskola lekte och lekte med för material. Detta är

av betydelse för vad pedagogerna ansåg om den fria leken samt vad tidigare forskning säger om detta.

Enligt Läroplanen ska verksamheten erbjuda en miljö som är utmanande och lockande för barnen. Båda pedagogerna styrker detta resonemang om leken, då de menar att miljön ska se spännande och rolig ut så att den väcker nyfikenhet hos barnen. De anser att det är viktigt att ta tillvara på barnens behov och möblera verksamheten efter dessa. Knutsdotter Olofsson (2006) ser gärna att man inreder små vrår, t.ex. affär och dockhörna, detta för att öka chanserna att fler barn blir tillfredsställda.

På Sandstenen syns en mängd olika materialval hos barnen. Det som är av betydelse för vår undersökning är bl.a. när Jesper byggde med lego för att skapa en tårta. I denna lek använder Jesper sin fantasi. Han var inne i den s.k. symbolleken/låtsasleken. Med detta menas som Evenshaug & Hallen (2001) skriver att i symbolleken är barnen kreativa och använder mycket av sin fantasi. Föremålen som barnen använder sig av är till för att stödja dem i leken, i detta fall handlar det om ett föremål som kan omvandlas till något annat i barnets fantasi.

Knutsdotter Olofsson (2006) menar att det behövs leksaker som det kan finnas flera lösningar på, d.v.s. leksaker med mångsidig användning.

Vidare i vår undersökning är leken med kapplastavarna relevant för oss. Treåriga Vilgot var ”lärare” och visade ettåriga Paulina hur man skulle bygga. Till en början gjorde Paulina några försök genom att göra som Vilgot sa och lägga kapplastavarna på golvet. Men ju högre tornet blev desto svårare blev det för Paulina att nå upp och därför slog hon sig istället ner på golvet för att iaktta hur Vilgot gjorde. Vad som precis har skett här är den s.k. proximala

utvecklingszonen. Den proximala utvecklingszonen är en förklaring till hur Vygotskij ser på lärande. Den sker genom samarbete, vägledning och uppmuntran från andra med större erfarenhet (Evenshaug & Hallen, 2001). Barnen fortsatte att bygga med kapplastavarna tills de tog slut, då de automatiskt tvingades att avsluta leken p.g.a. av att materialet tog slut. Treåringarnas lek på Sandstenens förskola skiftar mellan ensamlek och samarbetslek. Ensamlek uppstod då Vilgot satt ensam och lekte med bondgården och då Jesper lekte med sin ”tårta”. Samarbetslek lekte de när de byggde torn av kapplastavarna och då Vilgot hjälpte Jesper att bygga en högre tårta.

Pedagogen Mia på Sandstenen tycker att det är viktigt att ha leksaker, som hon kallar verkliga. Det vill säga sådant som finns i den verkliga vardagen. Detta kan vara bl.a. köket som ettåringarna leker med. I leken i köket tränas samspelet med andra barn, vilket är viktigt för den sociala utvecklingen (Evenshaug & Hallen, 2001). Här skapas en rollek och barnen har kanske tidigare observerat mamma eller pappa, som i sin tur har gett dem kunskapen att veta hur ett kök fungerar.

Nästa skede som är relevant i vår undersökning är när Lina och Paulina bläddrade i böcker. Detta är som pedagogen Mia säger, ensamlek och bredvidlek, d.v.s. de båda ettåringarna är ensamma med varsin bok, medan de sitter bredvid varandra. Under lekens gång växlar Paulina position, under ett par tillfällen har hon boken i munnen. Detta är den s.k. funktionsleken. Detta menas att man undersöker ett specifikt föremål genom att ta det i munnen (Evenshaug & Hallen, 2001). På Sandstenens förskola lekte ettåringarna delvis ensamlek och delvis samarbetslek. Ettåriga Lina lekte ensam med en kulbana. Sedan lekte Paulina och Lina ensamma med böckerna, men de båda lekte samarbetslek när de lekte i köket. Ett tydligt samarbete sågs när Paulina sade ”mat”, och de båda började äta. Här förekommer en förenklad variant av rollek, barnen kanske har sett mamma eller pappa laga mat i köket, i denna rollek bearbetar barnen även en händelse. Rolleken kan ha uppstått genom observation av t.ex. mamma eller pappa. Genom att observera lär sig barn mycket av det verkliga livet och hur samhället fungerar (Knutsdotter Olofsson, 2006).

Pedagogen Karin på Ängens förskola anser att det är viktigt att ha spännande och givande leksaker som barnen kan utforska och leka med. Från observationen på Ängens förskola har vi sett att materialvalet i de två treåringarnas lek var kartonger. Detta material har pedagogerna valt att ha i verksamheten för att barnen ska få möjlighet att använda sin fantasi och göra vad de vill. Leken kan kallas för symbolleken/låtsasleken. Här använder barnen olika föremål som de genom sin fantasi skapar till något som är relevant för dem (Evenshaug & Hallen, 2001). Genom fantasin har barnen möjlighet att transformera, att skapa, som vid detta tillfälle, en kartong till en båt. Ett samarbete sågs mellan de två treåringarna på Ängens förskola. Emma och Sara är överens om vad de ska konstruera när de bygger en båt av kartongerna.

Evenshaug & Hallen (2001) skriver att samspel med andra barn är mycket viktigt fö r utveckling och lärande. Även Lillemyr (2006) menar att leken förbereder barnen för socialisation, kommunikation och att förhålla sig till andra.

Även ettåringarna har samarbetslek då de leker med dockorna. Barnen har lärt sig vad man använder dockorna till, men inte hur man leker med dem. Erik vet att en baby äter med nappflaska och matar därmed dockan med denna, även Johan gör detta. De båda vet även vad/hur man använder kläderna på en docka/baby då de visar det genom att klä av dem

kläderna. Detta talar emot vad Knutsdotter Olofsson (2006) skriver om att barn inte leker med leksaker som inte stämmer överens med kulturen, d.v.s. att hon sett genom sin forskning att pojkar inte leker med dockor, detta för att vi vuxna har brist på fantasi om hur leksaker kan användas. Ettåringarna på Ängens förskola lekte mestadels samarbetslek. De samarbetade i vattenleken då de tydligt visade vems tur det var att klättra upp på pallen och leka med vattnet, de samarbetade även i leken med dockorna då de hjälptes åt att klä av och ge dockorna mat.

In document Pedagogers tankar om den fria leken (Page 31-37)