Andra besöket på avdelningen Blåbäret

Det andra undersökningstillfället på avdelningen Blåbäret utfördes enskilt. En av oss anlände strax före samlingen på förmiddagen och deltog i denna. Den pedagog, Bea, som skulle ha högläsning för barnen, presenterade mig för barnen och berättade för dem varför jag var där. Pedagogen påminde barnen om vilka grupper de tillhörde och vad de skulle göra. Det var samma upplägg som vid det tidigare tillfället, men barnen var inte desamma. Det var en annan pedagog, Bea, som läste för barnen. Vi pratade före högläsningssituationen om att Bea i förväg valt ut två flickor för intervju. Den ena flickan är yngst i gruppen och den andra flickan är äldst i gruppen. Efter mitt önskemål tog Bea med sig papper och färgpennor in i rummet.

4.4.1 Observationen

Fem barn var med i den grupp som skulle ha högläsning, varav tre var pojkar och två var flickor. När jag och Bea kom in i rummet satt barnen på varsin kudde. Bea släckte i taket och satte sig tillsammans med barnen ned på golvet i en halvcirkel, barnen var tysta. Hon började med att tända ett ljus och berätta att de skulle ha en sagostund, hon bad varje barn att lägga ned sagopulver i ljuslyktan. Samtliga barn tog upp låtsaspulver från sina fickor och lade det i lyktan då det var deras tur. Bea pratade om vilken bok hon valt att läsa för dem. Hon skulle läsa en bok som heter Snälle Pelle som handlar om ett vänligt monster. Hon började läsa och efter varje sida visade hon bilderna. Samtliga barn var tysta och tittade på Bea. De skrattade när hon höjde, sänkte och förställde rösten. Bea pratade med barnen om de bilder hon visade och tre av barnen svarade och diskuterade det som fanns på bilderna. En pojke petade och drog i sitt skärp och i slutet av berättelsen petade han på ett tyg som hängde bredvid honom, han tittade hela tiden mot Bea när hon läste. Pojken som satt bredvid sa åt honom att sluta dra i tyget och Bea tog tyget från honom. Vid en episod i berättelsen, är det ett födelsedagskalas

och när Bea sjöng, ”Ja må hon leva”, sjöng barnen med. Sagostunden slutade med att Bea blåste ut ljuset. Sedan sträckte hon fram ljuslyktan till varje barn och sa att de fick ta lite sagorök.

4.4.2 Intervjuerna

Flickorna satt bredvid varandra och jag satte mig mittemot dem. Jag tog fram diktafonen och vi provade den tillsammans. Efter att ha ställt frågan om vad boken de nyss hört hette två gånger, svarade de att den hette Snälle Pelle. De var inte överens om vad det deras fröken nyss gjort heter, en av dem kallade det för sagostund och den andra flickan kallar det att läsa. Jag återgick till berättelsen och frågade om de kom ihåg vad den handlade om. Efter en stund mindes båda en händelse, nämligen kalaset, och redogjorde för detaljer kring denna händelse. De tycker att Snälle Pelle är busig och snäll. Båda flickorna tycker att det främst är roligt men även spännande med sagostund, en av flickorna menade att:

I: Vad tycker ni när det är sagostund? F1: Att det är roligt

I: Du tycker att det är roligt. Varför är det roligt? F1: För att det är spännande.

Jag fortsatte intervjun med att fråga dem varför de tror att deras fröknar läser för dem. Båda flickorna svarade efter en stunds tystnad att de inte vet. Jag frågade dem om det kanske är för att de ska lära sig något. De svarade då ja. Den ena flickan sa att hon tror att fröken läser för dem för att de ska lära sig läsa, hon uttryckte sig:

I: Vad tror du då, F1, att fröknarna vill att du ska lära dig?

F1: Och läsa, för jag kan inte läsa allt, jag kan bara läsa abc, för det förstår jag att jag kan.

Vi fortsatte med att prata om varför de trodde att fröken valt att läsa just den boken. De tror att deras fröken valt boken för att barnen tycker om den och för att de hade läst den förut. Jag pratade med dem om hur de brukar lyssna då de har högläsning. En flicka sa att de brukar sitta, men hon skulle gärna vilja sitta i kojan och lyssna, den andra flickan sa att hon tycker att det är skönare att ligga ned. Det får de göra när de lyssnar på sagoband och det tycker hon är roligare än när fröken läser för henne.

Intervjun med pedagogen Bea skedde strax efter intervjun med flickorna. Denna gång genomfördes intervjun i rummet bredvid det rum där högläsningen skett. Bea informerades om att intervjun skulle spelas in på diktafon och hon gav sitt samtycke till detta. Hon anser att det viktigaste syftet är att barnen ska lära sig att skapa inre bilder och få berätta, få en sammanhängande bild av det som just lästs. Högläsning är för henne något som är språkstimulerande för barnen. Pedagogerna på Blåbäret använder sig av ”dialog, dialog, dialog”, genom samtal och böcker. De har ofta planerad högläsning två gånger i veckan och då utgår de ofta från ett tema, just nu har de tema vänskap. Det kan bli spontana högläsningar flera gånger under en dag, ibland på barnens initiativ, då barnen har valt böcker. Enligt Bea bör den planerade högläsningen ske på förmiddagen. Barnen är då mest alerta och pedagogerna har mer planerad tid för detta. Ibland kan alla barn vara samlade i samling och ibland är det högläsning i små grupper, det varierar. Vi fortsatte med att diskutera miljön. Pedagogen menar att högläsning bör ske ett rum där det inte är så mycket på väggarna som distraherar barnen. Hon menar att barn idag är så ”mångfokuserade”, de kan inte titta på saker och lyssna samtidigt, det är då bättre att ta bort de saker som stör. I rummet ska det gärna finnas en stor mjuk matta och mycket plats för barnen så att de själv kan få välja om de vill sitta eller ligga ned och lyssna. Bea menar:

Bea: Man kan inte tvinga ett barn att sitta stel som en pinne. Man kanske behöver slappna av och då tar man in mer. Därför vill jag ha utrymme, man ska kunna sitta eller ligga ner och slappna av man ska inte ha för mycket som distraherar. Barn är så mångfokuserade idag, så de blir distraherade…

Jag frågade Bea om vad hon trodde att barnen minns från boken hon just läst. Hon menar att det nog är nödvändigt att barnen får höra berättelsen flera gånger och att de hört den två gånger förut. Bea trodde att de skulle komma ihåg hur monstret ser ut och hur han är. Hon tror att budskapet, om att man ska vara snäll och att det är viktigt att vara en bra vän, har gått fram hos barnen. Bea väljer bok utifrån gruppens behov, vad de behöver träna på och lära sig. Hon menar att pedagogen bör tänka noga på urvalet av bok, framförallt då de har barn med svenska som andraspråk med i gruppen. Högläsning kan bli något negativt för de barnen om den inte är genomtänkt. Bea anser att det är viktigt att låta de barnen få träna ord och begrepp och de behöver förstå vad pedagogen läser för dem, för att de ska kunna känna gemenskap med de andra barnen. Det är viktigt för dem och för alla barn att få ut så mycket som möjligt av högläsningen och att det för dem är utvecklande för språket.