• No results found

Angripande av en frivillig avnotering

In document Att avnotera aktier (Page 86-90)

6.2.1 Aktiebolagsrättslig ogiltighet vid frivillig avnotering 6.2.1.1 Klander av bolagsstämmans beslut

I det här avsnittet och i avsnitt 6.2.1.2 nedan ska utredas under vilka förutsättningar som ett beslut från en emittents sida att initiera en frivillig avnotering kan angripas. I förevarande avsnitt behandlas fallet då bolagsstämman fattat beslut om att emittenten ska ansöka om frivillig avnotering, medan fallet då styrelsen beslutat om saken behandlas under 6.2.1.2.

Så vad gäller bolagsstämmans beslut om att en ansökan ska lämnas in till börsen om att bolagets aktier ska avnoteras så regleras inte frågan särskilt i ABL utan de allmänna klander-reglerna blir här av intresse. I enlighet med 7 kap. 50 § ABL kan nämligen talan väckas mot ett beslut som ” … inte har kommit till i behörig ordning eller på annat sätt strider mot denna lag, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen … ”. Enligt samma bestämmelse är de taleberättigade aktieägare, styrelsen, styrelseledamot eller den verkställande direktören. Innan frågan om vilka beslut som kan klandras eller angripas behandlas så behöver något sägas om skillnaden mellan s k nulliteter och angripligheter.344 Skillnaden har att göra med

längden på klanderfristen och framgår av 7 kap. 51 § första och andra styckena ABL. En nullitet utgör således en starkare ogiltighet som inte preskriberas, det är dock en sanning med viss modifikation eftersom det i förarbetena uttalats att en längre tids passivitet bör leda till att det inte går att invända mot felaktigheten.345 De olika klanderfristerna beror i sin tur på vilken typ av beslut som fattats. Typen av beslut beror i sin tur på vilken intressentkrets som är tänkt att erhålla skydd enligt den regel som träds för när.346 Det är således här skillnaden mellan nulliteter och angripligheter ligger.

Nullitetsfallen i 7 kap. 51 § andra stycket 1–3 punkterna ABL lyder som följer:

1. ”beslutet är sådant att det inte kan fattas ens med samtliga aktieägares samtycke,

2. samtycke till beslutet krävs av samtliga eller vissa aktieägare och något sådant samtycke har inte getts, eller

3. kallelse till bolagsstämman har inte skett eller de bestämmelser om kallelse som gäller för bolaget i väsentliga delar inte har följts.”

Vad gäller det första nullitetsfallet (1) så kan konstateras att det rör sig om tredjemans-skyddande regler t ex borgenärsskyddsregler, dessa regler kan inte aktieägarkollektivet ens med samtliga aktieägares samtycke överträda.347 Hit hör knappast ett beslut om att ansöka om avnotering. Det tredje nullitetsfallet (3) om fel i kallelse är inte heller av intresse. Vad gäller det andra nullitetsfallet (2) blir det dock genast mer problematiskt. Lagtexten ger in-tryck av att alla lagens aktieägarskyddsregler skulle kunna omfattas, en uppfattning som dock stött på motstånd i litteraturen.348 För den här uppsatsens vidkommande är frågan av särskild betydelse eftersom det påverkar möjligheten till att klandra ett bolagsstämmobeslut som strider mot generalklausulerna, som är aktieägarskyddsregler.349

Utan att göra anspråk på att återge hela den diskussion som förts i förarbetena och litter-aturen över 7 kap. 51 § andra stycket 2 punkten ABL så ska något kort sägas om saken. I litteraturen är det främst Nerep som varit av åsikten att ett beslut som strider mot likhets-principen eller generalklausulerna utgör en nullitet enligt nyss nämnda bestämmelse.350 Nerep grundar sin slutsats på bestämmelsens ordalydelse. Ett argument mot Nereps tolkning är att den strider mot ändamålet bakom uppdelningen mellan angripligheter och nulliteter. Syftet med klanderpreskriptionen för angripligheter var nämligen att inte alltför många typer av beslut skulle ha nullitetsverkan.351 Om aktieägarskyddsregler omfattas skulle ju nästan alla överträdelser av ABL vara nulliteter och syftet med uppdelningen skulle förfelas.

345 Se SOU 1971:15 s 245 och prop 1975:103 s 412.

346 Eklund & Stattin, 2016 s 198.

347 Se prop 1975:103 s 415 f och Eklund & Stattin, 2016 s 198 f.

348 Stattin, 2008 s 174 ff. Se även Eklund & Stattin, 2016 s 214 f.

349 Se avsnitt 4.2.5 ovan om att ett beslut om att ansöka om avnotering kan vara ogiltigt på den grunden.

350 Nerep, 2003 s 334 ff.

Klart är i vilket fall att ett bolagsstämmobeslut om att initiera en avnotering som strider mot generalklausulen i 7 kap. 47 § ABL kan klandras. Troligen ska det ses som en angriplighet och talefristen i 7 kap. 51 § första stycket ABL gäller. Hur framgångsrik talan blir torde bero på situationen i det enskilda fallet. I litteraturen har uttalats, vilket nämnts under avsnitt 4.2.5, att det endast är flagranta utpressningssituationer som bör göra att 7 kap. 47 § ABL blir tillämplig.352 Till exempel i anslutning till ett offentligt uppköpserbjudande där budgivaren eller styrelsen har kallat till stämma för att behandla frågan om avnotering för att på så sätt pressa övriga aktieägare till att acceptera budet.

Vid sidan av ett beslut som strider mot 7 kap. 47 § ABL finns ett annat klanderfall. Det är om stämman fattat ett beslut som strider mot en bolagsordningsbestämmelse om att bolagets aktier ska vara upptagna till handel på en reglerad marknad eller annan liknande handelsplats och inget beslut om ändring av bolagsordningen har fattats i behörig ordning.353

6.2.1.2 Angripande av bolagsstyrelsens beslut

Grundförutsättningen för en klandertalan enligt 7 kap. 50 § ABL är att det föreligger ett beslut fattat av bolagsstämman. När det gäller ett styrelsebeslut som fattats i strid med generalklausulen i 8 kap. 41 § första stycket ABL finns således ingen motsvarande klander-möjlighet.354 I litteraturen har dock Stattin anfört att det kan finnas en möjlighet till att analogisera klanderreglerna även då det är bolagsstyrelsen som fattat visst beslut.355 Ett första fall då detta skulle kunna vara aktuellt är då styrelsen fattat ett beslut med delegation från bolagsstämman.356 I detta fall menar Stattin med hänvisning till NJA 1987 s 394 att ett sådant beslut som fattats med stöd av en delegation från ett högre stående bolagsorgan bör kunna klandras genom en analogvis tillämpning av 7 kap. 50 § ABL.357

Ett annat tänkbart fall är att styrelsen fattat ett beslut som egentligen borde fattats av stämman sett till funktionsfördelningsreglerna i ABL. I en sådan situation menar Stattin att det inte finns något beslut att klandra och att det som återstår är att väcka en skadestånds-talan. Om styrelsen vidtagit en rättshandling i anslutning till sitt beslut så kan den dock vara oförbindande för bolaget enligt 8 kap. 42 § första stycket första meningen ABL.358

352 Se Kristiansson, 2006 s 35.

353 Jfr situationen i AMN 2020:27, sådana bestämmelser torde dock inte vara vanligt förekommande.

354 Jfr prop 2004/05:85 s 613 och SOU 2001:1 s 322. Se även Andersson & Pehrson, 2008 s 143.

355 Se Stattin, 2008 s 162 ff.

356 Se Stattin, 2008 s 162 f med vidare hänvisning till NJA 1987 s 394.

357 Se Stattin, 2008 s 164.

Slutligen lyfter Stattin situationen att styrelsen fattat ett beslut som enligt teorin kring den s k oreglerade exklusiva bolagsstämmokompetensen borde ha fattats av stämman.359 I detta fall torde situationen vara likartad med det fall som beskrivits ovan om att styrelsen fattat ett beslut trots avsaknaden av erforderlig kompetens. Stattin påpekar dock vad gäller en eventuell rättshandling i anslutning till detta beslut så bör den i regel vara bindande för bolaget i enlighet med 8 kap. 42 § andra stycket ABL.360

Slutsatsen av det ovan anförda är att det finns mycket små möjligheter att framgångsrikt försöka klandra ett beslut av en bolagsstyrelse om att ansöka om avnotering av bolagets aktier. Störst möjlighet tycks aktieägarna ha i ett bolag då stämman har delegerat bolags-styrelsen att vidta åtgärder för att bolagets aktier ska avnoteras. Situationen är ju i ett sådant fall inte särskilt långt ifrån fallet då bolagsstämman beslutat om avnoteringen. I övrigt återstår möjligheten att väcka en fastställelsetalan om att bolagsstyrelsens beslut strider mot general-klausulen i 8 kap. 41 § första stycket ABL,361 alternativt att väcka en skadeståndstalan.

6.2.2 Angripande av beslut som fattats i strid med god sed

Under avsnitt 4.2.3 ovan fördes ett resonemang angående om vilka aktiemarknadsrättsliga aspekter som kan inverka på om ett bolag på eget initiativ kan ansöka om avnotering. Det var i realiteten främst AMN:s avgöranden om vad som utgör god sed på aktiemarknaden i förhållande till en frivillig avnotering som i det sammanhanget var av intresse. I det här avsnittet så ska något sägas om möjligheterna till att angripa en avnotering som är oförenlig med god sed på aktiemarknaden. Utgångspunkten är att AMN i ett konkret fall uttalat att en viss ansökan strider mot god sed.

Inledningsvis kan konstateras att det inte finns några i ABL reglerade möjligheter till att invända mot ett beslut som strider mot god sed på aktiemarknaden. Det framgår bland annat av att de i 7 kap. 50 § ABL uppräknade normerna inte omfattar AMN:s avgöranden eller god sed på aktiemarknaden. Det går givetvis att argumentera för att en ansökan om avnotering också kan strida mot generalklausulerna i de fall då AMN uttalat att ansökan strider mot god sed på aktiemarknaden. I sådana fall utgör dock inte AMN:s avgöranden någon självständig grund utan får snarare utgöra tolkningsdata.

Det torde inte heller finnas någon annan möjlighet att vända sig till en domstol i en fastställelsetalan med grund i ett av AMN:s avgöranden. Detta då dessa avgöranden utgör

359 Se diskussionen under avsnitt 4.2.2 ovan angående institutets eventuella existens i svensk rätt.

360 Stattin, 2008s 164.

361 Se Kristiansson, 2006 s 36 och prop 1975:103 s 413, se även Ekelöf m fl, 2014s 124 ff och Lindell, 2017 s 280 ff om funktionen av en fastställelsetalan.

soft law.362 Istället bör vi konsultera de aktiemarknadsrättsliga sanktionerna som kan bli aktuella. En börs är, som framgått ovan under 4.1, förhindrad att avslå en begäran om avnotering, trots att ett beslut skulle strida med god sed. Ett beslut i strid med god sed kan dock bli föremål för exempelvis DN:s prövning.

För Nasdaq Stockholms vidkommande framgår av Regelverket Supplement D Part I punkten 34 bland annat att om en emittent bryter mot god sed på värdepappersmarknaden363 så kan DN, i enlighet med punkten 35, besluta om antingen avnotering eller om ett börsvite uppgående till maximalt 15 årsavgifter. DN kan således inte få till ett ogiltigförklarande av avnoteringsbeslutet eller ansökan om avnotering. Paradoxalt nog kan således, i vilket fall i teorin, ett brott mot god sed vid en frivillig avnotering leda till just avnotering. Slutsatsen blir således att det inte går att få till ett ogiltigförklarande av beslutet att ansöka om avnotering trots att ett sådant beslut i det enskilda fallet strider mot god sed på aktiemarknaden.

In document Att avnotera aktier (Page 86-90)