Anjalaförbundet var en händelse som berörde både finländsk och svensk historieskrivning, vilket syns tydligt i läroböckerna. Lite kort kan Anjalaförbundet beskrivas som en politisk kris där bakgrunden var att Gustav III beslöt att anfalla Ryssland på 1780-talet, detta på eget initiativ trots att han enligt grundlagen inte fick starta anfallskrig utan riksdagens godkännande. Flera officerare upprördes av detta och agerade genom att vägra lyda order. Samtidigt förhandlade några av officerarna med den ryska kejsarinnan Katarina om fred, men också om möjligheterna till ett självständigt Finland under ryskt beskydd. Händelsen tolkades och bedömdes mycket olika av läroboksförfattarna i de två länderna.
I de finlandssvenska läroböckerna såg tolkningarna relativt olikartade ut och de agerande förhandlarna beskrevs vara ett självständighetsparti,433 självständighetsmän eller självständighetssträvare,434 men också som förrädare435. Det rådde mer enighet runt att Göran Magnus Sprengtporten sågs som initiativtagaren och det var också han som beskrevs varit ansvarig436. Soininen och Noponen tillade även att agerandet var ett svenskt initiativ, men att finska officerare anslöt sig även om deras agenda var en annan. De svenska officerarnas önskan, skrev Soininen och Noponen, var att få Gustav III att sammankalla riksdagen medan de finska officerarna ville ha ett självständigt Finland.437 Lindeqvist betonade att kriget var olagligt eftersom det skett på kungens eget initiativ.438
Att bilden av anjalaförbundet såg så olika ut i de finlandssvenska läroböckerna beror troligen på den finländska debatten om hur historia skulle tolkas. Det var svårt för svekomanska läroboksförfattare att förhålla sig till denna händelse utan att alltför tydligt lyfta fram det finska, samtidigt
433 Lindeqvist 1932.
434 Hallstén 1874, Soininen & Noponen 1921. 435 Nordmann 1892, 1920, Ottelin 1926.
436 Lindeqvist 1932, Nordmann 1892, 1920, Ottelin 1926. 437 Soininen & Noponen 1922, s. 72-73.
som även de såg vikten av det nationella strävandet som ett led i att vinna självständighet. I de svenska läroböckerna var det egentligen bara Ekelund som kan ses varit undvikande eller relativt neutral, han beskrev händelsen som ”[...] en förlust vid Anjala439. Övriga författare pendlade mellan att beskriva händelsen som att officerarna vägrade fortsätta kriget,440 eller en sammansvärjning,441 till hårdare omdömen som hemligt förbund,442 uppror,443 myteri,444 eller som landsförrädare445. Odhners läroböcker bjuder på olika tolkningar av händelsen då han i de äldre utgåvorna beskrev händelsen orsakat av en irritation över Gustav III:s agerande och hur officerarnas uppror kom sig av en önskan om fred och en sammankallning av riksdagen gällande frågan446. 1919 års upplaga berättade en helt annan historia:
De adliga officerarna trodde, att stunden nu var kommen, då adeln kunde taga makten från konungen. De bildade en sammansvärjning som kallas Anjalaförbundet och deras ledare började att förrädiskt underhandla med fienden. [...] Officerarnas förräderi i Anjala väckte en storm av förbittring i hela landet. De ofrälse stånden slöto sig till konungen.447
Som synes ändrades ståndpunkten radikalt och domen blev hårdare; en transformering är tydlig. Huruvida det kan ha med Finlands inbördeskrig, ålandskris och fennomanernas kritik av Sveriges språkpolitik att göra är svårt att säga, men dessa politiska händelser påverkade relationerna mellan Sverige och Finland vid tiden för utgivningen av 1919 års lärobok och det ses här spegla beskrivningarna av anjalaförbundet och dess orsaker. Även att Odhners lärobok från 1919 hade omarbetats av KG Westman kan ha betydelse för tolkningen. Kanske Westman hade en helt annan uppfattning om anjalaförbundet, vilket orsakat förändringen mellan upplagorna. Svensken Carl Grimberg var hårdast i sin bedömning av officerarnas agerande, men ändrade vissa formuleringar mellan 1923 0ch 1935. I utgåvan från 1923 stod följande:
Men Gustav hade ej fört sina trupper långt in på ryskt område, förrän de adliga officerarnas hätskhet mot konungen bröt ut i ett myteri. Detta officersuppror förstörde med ett slag, vad sexton års
arbete byggt upp. Det gjorde om intet förhoppningarna att äntligen
439 Ekelund 1868, s.148.
440 Åberg 1870, Starbäck 1878, Larsson 1922. 441 Brandell 1921.
442 Rosenborg 1920, Rydfors 1931. 443 Odhner 1875, 1891.
444 Wiberg 1867, Höjer 1897, Selander 1922, Morén 1937. 445 Grimberg 1911, 1923, 1935.
446 Odhner 1891, s. 186. 447 Odhner/Westman 1919, s.108.
göra slut på faran från öster. Det var ett uppror så skamlöst, att det
saknar motstycke i historien. Nu tyckte sig dessa maktlystna
adelsmän ha fått ett utmärkt tillfälle att hämnas på den, som berövat deras stånd dess politiska makt. Att de därigenom tillfogade sitt fosterland obotlig skada, det tycktes de vara blinda för. [...] I stället för att göra sin plikt och följa konungen mot rikets fiender började officerarna klandra allt vad han företog sig. De talade med ringaktning om honom, ja visade honom öppen vanvördnad. En mängd officerare ingingo på Anjala gård vid Kymmene älv en formlig sammansvärjning. De kommo överens om att arbeta för att få en riksdag sammankallad. Meningen var, att ständerna sedan skulle tvinga konungen till att sluta fred och ställa honom till ansvar, därför att han börjat krig. Några finska officerare visade sig som rena
landsförrädare. De ville skilja Finland från Sverige och skaffa det
självständighet – under ryskt beskydd! Denna sammansvärjning har blivit kallad anjalaförbundet.448
1935 var andemeningen är densamma, att förräderiet skadat fosterlandet och visat på värsta graden av svek. De formuleringar som ändrats från 1923 till 1935 är kursiverade i ovanstående text. Den första kursiveringen ändrades istället till:
De gjorde gällande, att konungen egenmäktigt hade börjat krig, och därför behövde de inte lyda honom. Frågan, om kriget var berättigat eller inte, var dock en sak, som riksdagen hade att avgöra, men inte
konungens underbefälhavare.449
Den andra kursiveringen togs bort helt och den tredje lydde i 1935 års upplaga ”Upprorets ledare drevo landsförrädiska underhandlingar med ryska kejsarinnan”450. Skymfen över att vilja ha ryskt beskydd, betonad med utropstecken kvarstod och fanns även med i 1911 års upplaga. Kanske anjalaförbundet hade setts med andra glasögon av eftervärlden om inte Ryssland trettio år senare berövat Finland från Sverige för gott. Kanske det istället setts som en parantes i den långa gemensamma historien, liksom hur de många gränsförflyttningarna mellan Sverige och Ryssland behandlades före 1809. Det får vi dock aldrig veta, liksom vi aldrig får veta hur Finlands utveckling sett ut utan Rysslands övertagande efter freden i Fredrikshamn.
I läroböckerna togs anjalaförbundet upp genomgående och händelsen gavs olika betydelser i de två länderna. I Sverige beskrevs det som ett förräderi, ett svek, förklarat via officerares och adels hämndbegär och maktsträvan. I Finland förklarades händelsen som ett tecken på tidig finskhetssträvan. De finlandssvenska läroböckerna hade en svår balansakt att genomföra vid beskrivningen av händelsen. Att självständigheten sågs
448 Grimberg 1923 s. 250-252. Kursiveringarna är gjorda av licentiatavhandlingens författare och finns således inte i originalet. De har kursiverats för att illustrera kommande resonemang.
449 Grimberg 1935, s.227-228. 450 Grimberg 1935, s.228.
som viktig var genomgående för de finlandssvenska läroböckernas beskrivningar, men ordet förrädare undveks av alla utom Nordmann och Ottelin. De inkluderar också i den skara som utmålade Sprengtporten som ledaren. Mycket vikt lades vid att beskriva att de andra officerarna var vänner till honom, och att de följde hans direktiv.
Det är tydligt att händelserna vid Anjala 1788 var känsliga och att berättelsen om förbundet krävde förhandling vid författandet gällande innehållet och tolkningarna av händelsen. Skildringarna om vad som hände i Anjala 1788 skiljer sig åt, både mellan författare, länder och över tid. Bland de svenskspråkiga i Finland balanserade beskrivningarna mellan tillfredsställandet av en svensk etnicitet som ville visa sig trogen det svenska genom seklen och en finsk nationalistisk strävan av finskhetsideal och självständighet. Gällande skillnaderna mellan upplagor i Odhners och Grimbergs läroböcker ses att en förhandling har skett, vad som skulle stå om händelsen var inte ett resultat av slump eller godtycklighet. Finlands inbördeskrig, ålandskris och fennomaners kritik av Sveriges språkpolitik inverkade till att skärpa tonen i läroböckerna runt 1920-talet, för att senare i och med skandinavism, samarbete och den svenska självbilden som fredliga dämpa beskrivningarna något under 1930-talet. Förändringen i läroböckerna efter 1920 kan också ha orsaker i pressens behandling av den nationella identiteten. Ainur Elmgren har studerat pressen under mellankrigstiden och beskriver att svensk press uppvisade en oförmåga att se Finlands behov av patriotism och nationell hederskänsla i den nybildade nationen. Den svenska pressen behandlade Finlands kränkta identitet som inbillad och meningslös och klagomålen Finland framförde förklarades med mindervärdskomplex. Överhuvudtaget behandlades Finland i pressen som en inrikespolitisk motståndare som skulle slås ned, vilket påverkade och förstörde relationerna mellan Sverige och Finland.451 Med bakgrund i pressens skildringar av ländernas motsättningar gällande nationell identitet kan läroböckernas förändrade beskrivningar av anjalaförbundet under 1920- talet ses.