Anknytning i förskolan

Brandtæg et al. (2016) menar att barn behöver minst en anknytningsperson på förskolan för att kunna utforska och lära sig. De betonar att barn som inte får en anknytning på förskolan blir otrygga vilket kan resultera i att barnen blir oförmögna till att leka och lära. Anknytningen är en viktig faktor i förskolan för alla barn oavsett ålder (ibid.). I förskolan agerar personalen vårdnadshavarnas ersättare och enligt Hagström (2016) är det viktigt att personalen i förskolan erbjuder en tillräckligt trygg miljö för barnen så de kan vara avslappnade och fokusera på att utforska och leka. Forskning visar på att barn kan knyta an till fler personer än modern, vilket ställer särskilda krav på omsorgens standard (Sommer, 2005). Barn ser inte alla anknytningspersoner som likvärdiga, utan placerar dem i en hierarkisk ordning. Barnet kan ha knutit an till flera pedagoger men i en svår stund där barnet behöver tröst kommer barnet finna en av dessa som den viktigaste, den som är högst upp på anknytningshierarkin i just det tillfället (Hagström, 2016).

Broberg et al. (2012) betonar vikten av att förstå att det är barnet som knyter an till den vuxne, medan den vuxne har ett omvårdnadsband till barnet. De menar att skillnaden ligger i att barnet söker trygghet medan den vuxne ska förse barnet trygghet. Anknytningen inte är det enda viktiga i relationerna mellan barn och vuxna, men ju yngre barnet är eller hur nytt barnet är på förskolan, desto oftare aktiveras anknytningssystemet hos dessa barn och därmed blir barnets

anknytningsperson den viktigaste (ibid.). Forskning visar att förskollärare som anser sig ha en nära relation med majoriteten av barnen på sin avdelning arbetar med barn mellan fyra och fem år. Samtidigt tycker förskollärare som arbetar med barn under fyra år att de har en mindre nära relation med majoriteten av barnen på avdelningen (McNally & Slusky, 2018). Broberg et al.

(2012) menar dock att det är de yngsta barnen i förskolan som är i störst behov av en nära (anknytnings)relation.

Broberg et al. (2012) för även fram att en relation mellan den enskilda förskolläraren och det enskilda barnet är viktig för de yngsta barnen då det är i den relationen som trygghet skapas.

Alvestad et al. (2013) lyfter i sin studie fram att förskolepersonal anser att barngruppens storlek har betydelse för barns känsla av trygghet och välbefinnande, eftersom stora barngrupper påverkar i vilken grad pedagogen kan fokusera på varje enskilt barn. Mindre barngrupper visar på fler interaktionstillfällen mellan barn och pedagog och större möjligheter för pedagoger att medverka i barns lekar. Med stora barngrupper krävs det längre tid för barnen att känna sig trygga och vänja sig vid de andra barnen och personalen. Broberg et al. (2012) betonar att stora barngrupper kan göra så att barnets anknytningssystem överaktiveras, vilket är överväldigande för barnet.

Looping är en metod som innebär att en barngrupp tillhör samma pedagoger under en period som är längre än två år för att stärka barns anknytning. Hegde och Cassidy (2004) påtalar att looping visar vikten av relationsskapande, anknytning och trygghet mellan barn och förskollärare. Niteckis (2017) studie om looping visar att relationen mellan pedagog och barn stärks av långa relationer. Förskolläraren i studien anser att kunskapen om varje barn som skapas i relationerna bidrar till att kunna utmana barnen i olika problemlösningar. Nitecki menar att ju närmare relation förskolläraren har till barnen, desto bättre kan förskolläraren hjälpa barnen i deras lärande. Detta visar på positiva effekter på barnets utveckling och lärande. Horm et al. (2018) lyfter fram i sin studie att långvariga omsorgsrelationer har goda effekter på barns anknytning, däremot ser de inte något samband med barns fortsatta lärande. Ahnert, Pinquart

& Lamb (2006) visar även de i sin studie att långa, varaktiga grupparrangemang har positiva effekter på barns anknytningar, samt att byten av grupper har en motsatt effekt. Erixon et al.

(2007b) insisterar på att alla människor är i behov av långvariga relationer för att känna sig trygga.

Erixon et al. (2007a) betonar vikten av att varje barn har en pedagog på förskolan som barnet känner sig trygg med för att de ska vilja utforska och leka. Broberg et al. (2012) menar att det är viktigt för alla barn att ha en anknytningsperson under hela dagen på förskolan men att barn mellan ett och tre år har störst behov av en vuxen som anknytningsperson under dagen på förskolan eftersom de ännu inte har utvecklat förmågan att reglera sina känslor. Förskolläraren behöver hjälpa barnet genom att sätta ord på de känslor som uppkommer för att minska på de negativa och öka på de positiva känslorna (ibid.). Små barn som inte erövrat talet ännu kan enligt Erixon et al. (2007a) tillsammans med sin trygga pedagog ha ett samspel som gör att pedagogen kan förstå barnet. ’Mammiska’ är ordet de använder för att beskriva språket som barnet utövar genom kroppsspråk och ögonkontakt. Pedagogen tolkar barnets uttryck och ställer frågor till barnet för att försäkra sig om att hen förstår barnet rätt. Broberg et al. (2012) lyfter fram att förskolläraren behöver vara närvarande på både ett psykiskt och ett fysiskt plan för

kunna ge barnen pålitlig hjälp och därmed vara en trygg hamn för barnen att falla tillbaka på.

Genom att finnas i närheten och låta barnen tanka sig fulla med trygghet när de behöver kan de återvända till leken och fortsätta utforska. För de yngsta barnen utspelar sig denna trygghetstankning på ett fysiskt sätt, där barnet gärna vill komma upp i famnen eller bli buren.

För äldre barn kan bekräftande ögonkontakt och kommentarer från förskolläraren som berättar att hen finns där eller ser vad barnet gör, räcka för att barnet ska känna sig tryggt (ibid.). På liknande sätt beskriver Erixon et al. (2007a) denna trygghetsträning men de kallar det för

’gummibandet’ eftersom barnet tänjer på sin trygghetsgräns när det utforskar på egen hand men går tillbaka till pedagogen för närhet med jämna mellanrum. Författarna menar att pedagogen kan märka att barnet är trygg med denne när barnet på egen hand kan utforska miljön på förskolan. Broberg et al. (2012) refererar till Howes och Ritchie (2002) och Sylvia et al. (2010) som belyser att en positiv relation har visat sig vara en viktig grund för barns utveckling.

3.5.1 Vikten av anknytning för barns utveckling och lärande

Broberg et al. (2012) och Brandtæg et al. (2016) beskriver trygghetscirkeln som visar hur utforskande och trygghet hos barn hänger ihop. I den nedre delen av cirkeln visas barnets anknytningsbehov, där barnet är i behov av skydd och hjälp. Bredvid finns den säkra hamnen (en trygg vuxen) som tar emot barnet och ger tröst, stöd och närhet. I övre delen av cirkeln är barnet mer självständigt och har ett behov av att utforska. Bredvid finns den trygga basen (en trygg vuxen) som barnet kan känna trygghet i att d en vuxna är i närheten och finns där för barnet. För det minsta barnet är denna cirkel liten, det vill säga att barnet inte rör sig långt bort från den vuxne och är snabbt tillbaka för närhet. Cirkeln blir större ju äldre barnet blir och upptäcktsfärderna blir längre. Broberg et al. (2012) menar att en otrygg relation påverkar barnet negativt i sin förmåga att utforska världen då det inte kan lita på att det finns en trygg bas för barnet att komma till när barnet behöver det.

Broberg et al. (2012) och Hagström (2016) gör båda en tolkning av Bowlbys teori om olika anknytningsmönster: Trygg anknytning, otrygg undvikande anknytning, otrygg ambivalent anknytning och otrygg desorganiserad anknytning. De menar att det som avgör vilken typ av anknytning som barnet skapar beror på vilken omvårdnad barnet får av omsorgsgivaren.

Broberg et al. (2012) beskriver att en trygg anknytning står för att barnet, när det söker sig till vuxna för tröst och beskydd, får det tillgodosett. En otrygg anknytning innebär att barnet inte känner någon ökad känsla av trygghet och beskydd när det söker sig till den vuxna. Broberg et al. (2012) och Hagström (2016) menar att anknytningssystemet går i viloläge när barnet känner sig tryggt. Barnet kan då lugnt leka, utforska och lära känna omgivningen. Direkt barnet känner sig otrygg, rädd eller ledsen slås anknytningssystemet igång och barnet söker tröst hos anknytningspersonen för att sedan kunna gå tillbaka till sin aktivitet. Ilhan Ildiz och Ahmetoglu (2016) för fram att endast 30,8 procent av barnen i deras turkiska studie har en trygg anknytning i förskolan. Annan forskning (Ahnert et al., 2006; Commodari, 2012) visar på att ungefär 40 procent av barn har en trygg anknytning till sin omsorgspersonal. Ahnert et al. (2006) kommer fram till att barn som tidigt börjat i förskolan och barn som vistats på förskola under en längre tid har större möjligheter att skapa trygga anknytningar till pedagogerna. Commodari (2012) påvisar att barn med trygg anknytning presterar bättre i förskolan och har mindre risk att

utveckla inlärningssvårigheter. Detta visar på att anknytning har en direkt koppling till barns utveckling och lärande.

Broberg et al. (2012) och Hagström (2016) påtalar att det utmärkande beteendet på en undvikande anknytning är att barnet inte på något sätt visar att det har behov av den vuxne som en trygg bas. Barnet har i hög utsträckning upplevt ett avvisande av dess känslor och behov vilket gjort att barnet insett att enda chansen till närhet är att vara nöjd och glad . Barn med otrygg undvikande anknytning verkar utåt sett som mycket självständiga barn, som inte behöver någon hjälp. Detta stämmer dock inte, barnen behöver lika mycket hjälp som andra barn i deras känslohantering. Ilhan Ildiz och Ahmetoglu (2016) påvisar att 53,8 procent av barn har en otrygg undvikande anknytning i turkisk förskola.

Den otrygga ambivalenta anknytningen (Broberg et al., 2012; Hagström, 2016) innebär att barnet i en sådan relation har svårt att beräkna hur den vuxne kommer att reagera på barnets signaler. Relationen sker ofta på den vuxnes villkor och just i de situationerna kan relationen vara bra. På grund av detta blir barnet klängigt och väldigt närgående eftersom det vill vara säker på att den vuxne ska ge skydd om någonting händer (ibid.). Dessa barn verkar ofta som osjälvständiga med dåligt självförtroende som behöver jobba på sin självständighet fast dessa barn egentligen behöver bli bekräftade med närhet (Hagström, 2016).

När anknytningen är desorganiserad bygger relationen på rädsla från barnet sida. Namnet desorganiserad anknytning förklaras av Broberg et al. (2012) och de menar att barnet har svårt att organisera sin anknytning efter att barnet blivit rädd. Däremot är det ofta den vuxne som skrämt barnet och när barnet söker skydd och tröst hos den vuxne blir barnet ännu mer rädd eftersom det var den vuxne som skrämde barnet från första början. Ett exempel kan vara att den vuxne skrämde barnet genom skäll och att barnet därefter söker tröst hos den vuxne men blir påmind om att det var den personen som skrämde barnet. Barn kan ibland råka ut för detta, men det betyder inte att barnet kommer att utveckla en desorganiserad anknytning. Det krävs upprepade gånger för att barnet ska ta skada av det (ibid.).