Vid sidan av det EU-rättsliga samarbetet finns också ett flertal inter- nationella överenskommelser om straffrättsligt samarbete, såväl på global som regional och bilateral nivå. Nedan redovisas de mest centrala svenska reglerna när det gäller internationellt straffrättsligt samarbete avseende frysning och förverkande.
5.4.1
Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål
Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (lagen om internationell rättslig hjälp) gäller generellt vid rättslig hjälp till eller från en annan stat, oavsett om Sverige har ett avtal med den staten eller inte. När det gäller rättslig hjälp i Sverige bygger lagen på grundtanken att samtliga åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång också ska kunna vidtas av svenska åklagare och domstolar för att bistå utländska myndigheter. Rättslig hjälp kan således omfatta en rad olika åtgärder, bl.a. kvarstad, beslag och husrannsakan (1 kap. 2 § första stycket). Rättslig hjälp lämnas i första hand av åklagare eller domstol (1 kap. 4 §).Utgångspunkten är att rättslig hjälp ska lämnas under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång (2 kap. 1 § första stycket), men det finns också regler som avviker från vad som skulle gälla i ett svenskt förfarande. Det finns inte något generellt krav på dubbel straffbarhet för att rättslig hjälp ska lämnas, men som huvudregel ställs ett sådant krav upp vid användande av tvångsåtgärder (2 kap. 2 §).
Bestämmelserna i 2 kap. 3–13 §§ innehåller i huvudsak regler om an- sökan, förfarandet och rätten till juridiskt biträde. Av 2 kap. 14 § framgår att det finns såväl obligatoriska som fakultativa hinder mot att lämna rätt- slig hjälp. Beslut om avslag på någon av grunderna som anges i 14 § ska
43 alltid fattas av regeringen (2 kap. 15 § första stycket). I övrigt prövas an-
sökan av den instans som handlägger ärendet (2 kap. 15 § andra stycket). I 3 kap. finns bestämmelser om rättslig hjälp utomlands. En svensk framställning om rättslig hjälp ska enligt huvudregeln skickas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den andra staten, men en direktkommunikation mellan behöriga myndigheter är möjlig i vissa fall (3 kap. 2 §).
I 4 kap. finns vissa särskilda bestämmelser om de olika åtgärder som en ansökan om rättslig hjälp kan avse. Regler om bl.a. beslag och kvarstad finns i 14–24 §§. Enligt 23 § kan Sverige bistå en annan stat genom att ta egendom i beslag eller besluta om kvarstad för att säkerställa verkställighet av ett beslut om förverkande som har meddelats eller kommer att meddelas i den andra staten. En förutsättning är bl.a. att beslutet om förverkande i ett senare skede också kommer att kunna verkställas i Sverige. I 5 kap. finns vissa övriga bestämmelser, bl.a. regler om villkor och användnings- begränsningar, immunitet, sekretess, uppgiftsskyldighet samt fördelning av förverkad egendom mellan stater.
5.4.2
Internationell verkställighet av domar och beslut
Nordiska verkställighetslagen
Inom Norden finns sedan en lång tid tillbaka ett välutvecklat samarbete som möjliggör verkställande av domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt land än domslandet. Enligt 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) kan ett förverkandebeslut som har meddelats i ett annat nordiskt land verkställas i Sverige. Detsamma gäller bl.a. beslut om kvarstad eller beslag som syftar till att säkra framtida förverkandebeslut. På motsvarande sätt kan dessa typer av beslut som har meddelats i Sverige verkställas i andra nordiska länder (3 §).
En begäran om verkställighet av nämnda beslut görs av Kronofogde- myndigheten (4 a § förordningen [1963:194] om samarbete med Dan- mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., nordiska verkställighetsförordningen). Det är också Kronofogdemyndig- heten som tar emot framställningar från de andra nordiska länderna om verkställighet i Sverige. Utgångspunkten är att en framställan om verk- ställighet ska bifallas, om det inte finns särskilda hinder mot det. Verk- ställigheten i Sverige sker enligt svensk lag (2 § nordiska verkställighets- lagen).
Internationella verkställighetslagen
Enligt 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) kan regering- en, på grundval av en överenskommelse med främmande stat, förordna dels att ett utländskt beslut om förverkande får verkställas i Sverige, dels att ett svenskt beslut om förverkande får verkställas i en annan stat. Som exempel på sådana överenskommelser kan nämnas europeiska konvent- ionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), FN:s konvention den 20 december 1988
44
mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotika- brottskonventionen), FN:s konvention den 15 november 2000 mot gräns- överskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen) och FN:s konvention den 31 oktober 2003 mot korruption (korruptions- konventionen). Bestämmelserna i internationella verkställighetslagen gäller för både sak- och värdeförverkanden.
En ansökan om att verkställa ett utländskt förverkandebeslut i Sverige ska göras hos Justitiedepartementet (8 §). Regeringen kan under vissa förhållanden avslå en ansökan direkt. Om det inte sker ska ärendet över- lämnas till riksåklagaren för handläggning. Riksåklagaren ska ansöka hos rätten om prövning av framställningen (9 §). För att verkställighet ska få ske krävs bl.a. att den gärning som föranlett beslutet motsvarar ett brott i Sverige (dubbel straffbarhet) (5 § andra stycket 2). Har en framställning om verkställighet gjorts, kan egendom som genom domen förklarats för- verkad tas i beslag, om beslag hade kunnat ske enligt svensk lag vid en rättegång i Sverige (18 §). Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller domstol. I ett sådant fall blir 27 kap. rättegångsbalken tillämplig. Svenska regler om verkställighet ska tillämpas vid verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande (24 §). Egendom som har förverkats med stöd av lagen eller dess värde tillfaller den svenska staten. Regeringen får dock på begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet förordna att egendomen eller dess värde helt eller delvis skall överlämnas till den staten (36 §).
I 26 § finns allmänna bestämmelser om verkställighet i en annan stat. Frågan om verkställighet utomlands av ett svenskt beslut om förverkande prövas av Kronofogdemyndigheten (12 § [1977:178] förordningen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Myndighetens beslut enligt lagen kan överklagas till regeringen. Om Kronofogdemyndigheten anser att det finns förutsätt- ningar för verkställighet utomlands ska en framställning, tillsammans med beslutet om förverkande och övriga handlingar i ärendet, överlämnas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till behörig myndighet i den andra staten (28 § internationella verkställighetslagen).