Att nå ett inre tillfredsställt tillstånd genom konsten att leva gott är den grekiska filosofins centrala idemotiv, om än de olika tanketraditionernas svar är olika. Hos Platon uppstår lycka i dis-tansen till omvärlden, som en koncentration på en hinsides lycksa-lighet i det Godas ide, oberoendet från böjelser och affekter, käns-lor, från yttre och relativa "lyckoskapande" ting och rikedom, men även oberoendet från den politiska gemenskapen i statsstaten. Då den politiska gemenskapen, "polis", inte kan skilja mellan rättvisa och orättvisa människor (något som enligt Platon visade sig genom dödsdomen mot Sokrates), förmår den inte skapa lycka åt den en-skilde. Enbart i gemenskapen filosoferna emellan kan lycka upp-stå, filosofen är alienerad i "polis", vi skulle kanske säga: han är asocial men lycklig. Alla övriga människor blir enligt Platon lyck-liga genom att leva det förutbestämda konceptet av sig själv, en idefigur som går igenom ända till de populärpsykologiska rådgivarna för ett lyckligt liv i våra dagar.
Det delfiska budskapet "Gnothi se auton", "känn dig själv"
blir således tankefiguren för att skomakaren skall upptäcka sin pre-destination som skomakare . Därigenom att han blir skomakare lever han ett lyckligt liv. Här ser vi också hur lycka som förutbe-stämd "tur" och inre själstillstånd interagerar: lycka som uppfyllelsen av gynnsamma omständigheter är i detta fall människans
överens-stämmelse med den förutbestämda planen. Det är i detta spelrum, upptäckten, igenkännandet och överensstämmelsen den fria viljan i den platonska traditionen f°ar sin mening. Modernt uttryckt skulle man kunna säga att upptäckten, överensstämmelsen och igenkän-nandet är tre kännetecken för en personlig identitet och identifika-tion i ordens ursprungliga bemärkelse: fastställandet av likheten med sig själv.
Den aristoteliska tanketraditionen förenar lyckoföreställningen med ett rikt koncept av dygd, vilken utövas på ett aktivt sätt. Den dygdige medborgaren som förverkligar sig själv just i "polis" rår mer över sitt öde än gudarna. På så sätt är lycka någonting männis-kan männis-kan skapa dynamiskt åt sig själv, någonting som är tillgängligt för alla. Trots ödets föränderlighet besitter människan genom sin medborgerliga frihet och sin dygd, det vill säga förmåga att leva ett förnuftsbaserat liv, autarki. För Aristoteles är lycka ett mål i sig, i den praktiska livsföringen skapas lyckan genom att förverkliga na-turliga anlag och möjligheter, människan blir sig själv. Dygden är här också färdigheten att utöva sitt kall och därmed förenad med lyckan. I denna livshållning är människan bemyndigad att bemäst-ra ödets föränderlighet.
Stoan kan sägas följa Platons ideer därför att den accentuerar lyckans mål att överensstämma med sig själv och "naturen'', det vill säga det gudomliga förnuftet. I behärskningen av känslorna går stoikern däremot ännu längre: idealtillståndet är "apatheia", den totala distansen till känslorörelserna, att tygla dem genom att ba-lansera ut känslornas ytterligheter. I det apatiska tillståndet förmår människan att se det gudomliga förnuftet och dygden. För den extremt ödestroende stoan kan enbart den vise uppnå privat lycka genom att tygla sina känslor och visa "ödmjukhet i lycka och stånd-aktighet i motgång''. Här har vi ytterligare ett exempel på samspe-let mellan den själsliga lyckan och ödets "lycka'', de gynnsamma omständigheterna. Själslig lycka kan enbart uppnås om den objek-tiva lyckan, den gynnsamma händelseutvecklingen, (eller för den delen motgången) inte kastar den vise ur balans. För stoikern äger
individen ingen möjlighet att påverka sin lycka (sitt öde) och han måste därför moraliskt förbereda sig åt båda håll. I denna förbere-delse ligger också en livsföring som bygger på dygder och här an-knyts till Aristoteles starka betoning av dygdernas aktiva utövande.
Det är dygder som är tillgängliga genom filosofiska och vetenskap-liga studier som slipar individens förmåga att balansera gudarnas i princip oförutsägbara vilja. Individens dygd står alltså mot gudar-nas makt och är människans enda medel till motvikt.
Också för
Epikuros
är lyckan ett mål i livet, förverkligad i"ataraxeia'', själens från lidelser befriade, men glada och upprymda lugn. Precis som stoikerna vill han ta ifrån människorna rädsla, smärta och förutfattade meningar. Men hos
Epikuros
är inte män-niskan på samma sätt utsatt för det gudomliga ödets nyck som i stoan. Gudarna finns i det epikureiska konceptet, men bara i en avlägsen olympisk värld som inte berör människoliven. Citatet "Där jag är, är inte döden, och där döden är, är inte jag" talar om Epiku-ros intention att frigöra människan från dödsångesten, en inten-tion som leder till befrielsen från rädslan för framtiden genom ett filosoferande, helhetligt tänkande och efterforskande intellekt. I en balanserad livshållning mellan njutning och avsaknad ligger den epikureiska lärans kärna. Idealen "lathe biosas'' ("lev i det dolda''), att "frigöra sig från det politiskas fängslande kedjor" och att upp-söka den privata och filosoferande gemenskapen vännerna emellan (då det inte är värt att bry sig om sina fiender) förkroppsligar epikureismen. Den ser lusten ("hedon'', därav "hedonism") som utgångspunkten i den mänskliga driften till lycka.Lusten ligger bakom alla val, alla avståndstaganden, men dyg-den är obrottsligt förknippad med dyg-den. Lusten kommer aldrig att skapa smärta eller grumla den förnuftiges syn, menar
Epikuros.
I den
kristna
lärans utveckling återupptas den platonska synen på lycka som enbart kan nås i en hinsides salighet efter döden.Människan lever ett liv i synd och först när själen befrias från krop-pen och återförenas med Gud är lyckan uppnådd. Lycka som etisk handlingsprincip är därmed förkastad. Skapandet av lycka som ödets
gynnsamma omständighet förläggs därför helt i Guds gottfinnande.
Däremot är den kristnes livsföring på jorden konstitutiv för uppnåendet av lyckan