Att arbeta inom ett handlingsutrymme

Lipsky (2010) förklarar att gräsrotsbyråkrater arbetar direkt med klienter och kan tillföra medborgarna fördelar men också sanktioner. Sådan beskrivning av gräsrotsbyråkrater stämmer även in på intervjupersonerna då samtliga är socialsekreterare som arbetar direkt med klienter. Alla intervjupersoner beskrev olika typer av insatser som kan erbjudas när barn upplever våld.

Exempelvis beskrev Kerstin att vid behov av stöd till en familj där våld förekommer kan deras familjeteam arbeta tillsammans med flera olika insatser samtidigt, exempelvis stöd till den våldsutsatta föräldern, barngrupper och hjälp till våldsutövaren. Socialsekreterarnas

handlingsutrymme påverkas av vilka insatser som finns tillgängliga där arbetet handlar om att utreda, bedöma och besluta om insats (Ekström 2016). Socialsekreterarna är alltså beroende av vilka tillgängliga tjänster som går att tillhandahålla (ibid.). Även den vårdande makten påverkas av vilka resurser som finns att erbjuda då Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) menar att det är socialarbetaren som förfogar över resurserna och erbjuder vad denne anser vara det bästa för klienten. En problematisk aspekt blir dock att det är svårt att veta vilken allians som finns i relationen mellan klient och

socialsekreterare. I vissa fall kan relationen bygga på reflektion och utbyte medan båda parter anpassar sig till omständigheterna för att inte slösa energi i andra fall. Frågan är då om exempelvis klienten går med på insatser för att det är den enklaste vägen att gå eller om det faktiskt är för klientens bästa. Det är därmed av vikt att socialsekreteraren reflekterar kring relationen för att hantera makten som finns med medvetenheten om deras

tolkningsföreträde samt användningen av det för att gagna klienten (ibid.).

Tillgängligheten av insatser kan dock i den här studien sägas som

otillräckliga då intervjupersonerna endast beskrev fåtal behandlingsmetoder vilket kan minska både handlingsutrymmet och den vårdande makten. Insatser som beskrevs var att föräldrar kan få hjälp att hitta strategier i sitt föräldraskap men också att barn som upplever våld kan få samtalsstöd. Både Hanna och Maria gav ”Trappan” som exempel på specifik behandlingsmetod för barnen. Däremot nämnde ingen av intervjupersonerna KIBB som

behandlingsmetod som enligt Thulin (2019) sedan 2007 är användbar för barns livssituation och hälsa då socialtjänsten innan dess saknat beprövade

insatser för våldsutsatta barn och föräldrar. Hanna beskrev även att behandlingen kan skilja sig mellan olika fall:

Annars är det oftast att man egentligen får skräddarsy sin egna familjebehandling till öppenvården som ska motsvara de behoven vi ser och som ska uppfyllas. (Hanna)

Att skräddarsy efter behov liknar forsknings betoning om att socialarbetare snabbt behöver identifiera vad som kräver omedelbar uppmärksamhet och reflektera kring ärendets komplexitet för att försöka finna en långsiktig lösning för familjen (Gümüscü, Nygren & Khoo 2018). Med hjälp av Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) som menar att

handlingsutrymmet innefattar att ha ett val och ta ställning går det att förstå att Hanna använder handlingsutrymmet för att ta ställning till vilken

behandling som motsvarar behoven. I likhet med Hannas beskrivning förklarade Maria att i deras kommun får behandlare i dagens läge göra egna modeller i behandling och Maria saknar evidensbaserade

behandlingsmetoder för både barn som upplever våld och föräldrar som utövar våld mot barn. Avsaknad av sådana metoder kan utifrån forskning ses som risk att missa behandlingseffekter då Kjellgrens, Svedins och Nilssons (2013) studie visade att behandling ledde till minskat våld samt att barnen gavs större bekräftelse och positiv feedback av sina föräldrar. Att inom ramen för sitt handlingsutrymme göra val och ta ställning (Svensson,

Johnsson & Laanemets 2008) till vilken behandling som passar behoven kan därmed ses som svårt om specifika behandlingsmetoder saknas. Samtidigt som handlingsutrymmet kan utnyttjas på olika sätt beroende på erfarenhet och interaktion visar Hanna och Kerstins beskrivningar att

handlingsutrymmet påverkas av organisationens och professionens samspel (ibid.). Att handlingsutrymmet används olika kan ses genom att både Maja och Sara belyste att de arbetade mycket med hela familjen och Maja beskrev att de ändrat sitt arbetssätt till att gå in med intensiva samtal i

familjebehandling redan under utredningstiden. Maja beskrev att det nya arbetssättet var ett sätt att minska tiden på att vänta på en insats:

Då förhoppningsvis behöver det då inte ta fyra månader innan man tar ett beslut och kommer till insats utan att man börjar jobba redan när man inleder utredningen. (Maja)

I kontrast med tidigare forskning av Tham (2018) som belyser att

direktkontakten med klienter minskat och att största delen av arbetet läggs på utredningsarbete kan Majas beskrivning av deras nya arbetssätt ses som ett sätt att öka direktkontakten. Däremot beskrev inte Maja att det var

socialsekreterares direktkontakt med klienterna som ökar utan det kan istället förstås vara behandlarna som träffar klienterna tidigare än innan. Samtidigt kan svårigheter enligt Ekström (2016) vara om olika avdelningar gör olika bedömningar och därmed kan samarbetet försvåras. Det skulle därmed bli problematiskt om socialsekreteraren som utreder och behandlaren ser klienternas behov på olika sätt. Samtidigt som Lipsky (2010) beskriver socialarbetares handlingsutrymme som relativt stort och att Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) menar att socialarbetarens yrkesroll präglas av att utföra handlingar, går det att förstå utifrån intervjupersonerna att det också finns ett val att inte utföra handlingar. Vid frågan om hur insatser följs upp som avslutats beskrev flera av intervjupersonerna att de inte följer upp sådana situationer. Maja, Sara och Maria beskrev alla tre att sådan

uppföljning sällan görs. Maja beskrev att de inte gör en uppföljning om en insats har avslutats utan en riskbedömning görs utifrån risken att barnet ska fara illa om de kliver ur. Sedan avslutas kontakten och återupptas endast vid ny anmälan eller ansökan. Även Sara menade att de var dåliga på att följa upp avslutade insatser och att när insatsen är avslutad innebär det också att familjen inte längre kvarstår i systemen. Maria förklarade att under insatsens gång följs den upp regelbundet men när föräldrarna inte längre vill ha insatsen avslutas den:

Vi kan ju inte tvinga någon till öppenvård, det finns inte, den möjligheten har vi ju inte utan där är vi ganska begränsade. Socialtjänsten har ju, nu vet jag inte procent men alltså den allra största delen vi jobbar med är ju frivillighet, så är det ju. Så frivilligheten är väldigt långtgående, så vill inte föräldrarna… jag säger föräldrarna för det är ofta föräldrarna, sedan kan det såklart vara en ungdom också som vägrar komma på samtal och sådär men då kan vi oftast inte göra något. (Maria)

Intervjupersonernas beskrivningar av vad de gör under olika delar av utredningsprocessen visar också att handlingsutrymmet är olika under utredningsprocessen. Maja exemplifierade utifrån sin syn på

handlingsutrymme:

Ja, men jag tänker att just under utredningstid har vi mycket handlingsutrymme och mycket såhär tyglar att dra i… så då kan man i en säkerhetsplanering till exempel säga att minimikravet för att dina barn inte ska bli placerade är att vi ska få prata med ditt nätverk, du måste… ja men till exempel om det är sexuella övergrepp mot barn… säga att du inte får vara själv med barnet och kommer det till vår kännedom att det är så, så kommer vi överväga att placera. Så det blir ju lite sorts mellantvång då kan man ju säga. Men annars om vi inte har fog för att göra något sånt då är det oftast att vi får ju backa ur om det inte finns några tillräckliga grunder att ta ett LVU. (Maja)

Majas beskrivning visar att det största handlingsutrymmet finns under utredningstiden. Även Hanna påpekar vikten av att försöka få föräldrarna att gå med på en öppenvårdsinsats under utredningstiden och förklarar att även om föräldrarna skulle backa finns socialsekreterarna kvar.

Det blir ju det här man talar om frivillighet under tvång. Skulle du gå med på en insats… gör du inte det blir det såhär och man hoppas ändå någonstans att de blir lite rädda, får en tankeställare och vet att socialtjänsten kollar på dem. Man får ofta släppa hem barn om det inte finns tydlig grund för LVU men då har men förhoppningsvis försökt lirka in en öppenvårdsinsats, sedan vet man inte hur länge den håller, de kanske tackar ja i två samtal och sedan nu är det bra. (Hanna)

Utifrån Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) går det att se

lagstiftningens och reglers stora påverkan på handlingsutrymmet och den vårdande makten när det inte finns grunder för LVU. Samtliga

intervjupersoner förklarade däremot att det finns möjlighet att använda handlingsutrymmet till att besluta om uppföljning när utredningar avslutas utan insats men oro kvarstår. Dock beskrevs det att sådan uppföljning inte görs ofta och det krävs en stor oro för att fatta ett beslut om uppföljning. Bland annat beskrev Maria att en uppföljning nästan innebär att en insats beviljas mot familjens vilja fast det inte är en insats utan bara uppföljning. Maja menade dessutom att ett sådant beslut ofta tas när de nästan skulle vilja ta ett LVU. Dessutom lyfte Sara att det är problematiskt om föräldrarna fortfarande inte vill prata med socialtjänsten vid en uppföljning och förklarade att de inte kan göra mycket mer än att exempelvis kolla hur det fungerar i skolan. Att avstå uppföljning blir dock problematiskt eftersom forskning visar att socialtjänstens ansökningar om skydd för barn sker i lägre utsträckning när barn själva inte söker skydd (Linell 2017b). Om det då uppstår en situation där utredningen avslutas utan beslut om uppföljning och barnet själv inte berättar om sin fortsatta utsatthet är frågan vem som

tillgodoser barnets skydd. Bland socialsekreterarna i den här studien visar det sig alltså vara sällan som uppföljning görs överlag vilket både relaterar till hur de använder handlingsutrymmet och vårdande makt. Att inte besluta om

uppföljning innefattar att ta ställning som ingår i handlingsutrymmet

(Svensson, Johnsson & Laanemets 2008) vilket innefattar socialsekreterarnas bedömning av hur pass stor deras oro för barnet är. Enligt Svensson,

Johnsson och Laanemets (2008) handlar vårdande makt i socialt arbete om att tillfredsställa både samhällets och individers behov. Socialsekreterarnas beskrivningar av att det sällan görs uppföljningar kan sägas spara på

samhällets resurser men samtidigt öka risken för att inte tillfredsställa barns behov av skydd.

Det går att säga att socialsekreterarna upplever stort handlingsutrymme under utredningstiden där en del beskrev att insatser sätts in redan under

utredningstiden. Andra lyfte specifika behandlingsmetoder för barn som upplever våld. I enlighet med Dunér och Nordström (2006) som beskriver att handlingsutrymme används begränsat till följd av organisatoriska och

administrativa riktlinjer går det att se att även socialsekreterarnas

handlingsutrymme påverkas av sådana aspekter. De beskrev olika former av arbetssätt vilket också påverkar hur stort handlingsutrymmet blir i varje enskild organisation. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) samt Lispky (2010) ger oss förståelsen att socialarbetaren ställs inför dilemman i att möta människorna framför sig och samtidigt förhålla sig till organisationens ramar för uppdraget. Att ställas inför dilemmat att möta människor framför sig kan likna Hannas beskrivning av att möta de behov som klienterna har. Även om handlingsutrymmet påverkas av exempelvis Socialstyrelsens föreskrifter (Ekström 2016) samt hur tolkning av lagar och riktlinjer sker (Dunér & Nordström 2006) blir det tydligt i den här studien att föräldrarna till barn som upplever våld har stor påverkan på handlingsutrymmet. Om föräldrarna inte samtycker till insatser, begränsas socialsekreterarnas handlingsutrymme och de kan inte göra särskilt mycket.