Arkeologen personifieras

Sammanfattningsvis från enkäterna kan nu konstateras att arkeologer kommer i kontakt med flest människor under utgrävningarna, och här ställs den notoriska frågan ”Har du hittat något?” till arkeologerna. Den gemensamma åsikten är också att det är utgrävningarna som allmänheten mest förknippar med arkeologi. Arkeologerna tror att allmänheten får sin huvudsakliga kunskap om arkeologi från tidningar och att de är dåligt informerade om kunskapsområdet. De tror ändå att det finns ett stort intresse för arkeologi hos allmänheten, vilket inte är så förvånande när det kommer en fjärde Indiana Jones film efter nästan tjugo års mellanrum, och det märks ständigt genom vår ständiga exploatering i form av böcker,

föreläsningar, tv-program, kurser m.m. Och att den generella kulturvetenskapen dessutom blivit integrerad i samhället i form av en inflytelserik byråkrati, tillsammans med att antalet personer med akademisk arkeologiutbildning växer, har underlättat spridningen (Welinder 2000: 25f). Oron över den massmediala exponeringen finns emellertid kvar hos många arkeologer. Man är rädd för att bli utnyttjade som en attityd- och ideologiskapande kraft i samhälls- och kulturdebatten (Welinder 2000: 26). Arkeologin har, som tidigare känt, råkat ut för detta, så oron är befogad, men förhoppningsvis skulle det uppstå varningssignaler innan det var för sent. Stig Welinder frågar sig själv i sin text ”Arkeologisk yrkesidentitet” om

besökarna, som kommer till de arkeologiska utgrävningarna, eller de som bara ser det på tv eller i tidningar, ser arkeologer som sakletare, hobbyutövare, forskare, kulturmiljövårdare eller bromsklossar i samhällsutvecklingen (Welinder 2000: 48). Enligt min tidigare undersökning skulle jag svara: forskare. Även om utgrävningar tycks vara det överhängande arkeologiska uppdraget, förstår allmänheten mycket väl att arkeologerna förväntas göra någonting med det som de plockar fram. Men det är inte bara allmänheten som ser det arkeologiska fältarbetet som centralt, utan detta är något som sitter djupt inne även hos arkeologerna. Bara en sådan sak som våra särskilda arbetsredskap i fältarbetet gör att arkeologer kan känna sig lite mer exklusiva än övriga humanistiska discipliner och därmed öka känslan av yrkesidentitet

(Welinder 2000: 52). Vi vill helt enkelt vara speciella. Av egen erfarenhet har jag upptäckt en

annan intressant företeelse bland arkeologer, och här kan jag räkna in mig själv. Arkeologen är en av få yrkesgrupper som ofta presenterar sig som arkeolog, vare sig de för tillfället är

anställda som det eller något annat. Det tycks helt klart finnas en viss stolthet bakom yrket men för att skapa en sådan identitet behövs det något att jämföra sig med. Därför finns arkeologer och icke-arkeologer, vilket i stort sätt betyder alla andra, men framförallt

amatörarkeologer utan examensutbildning inom det arkeologiska fältet (Welinder 2000: 85).

När en arkeolog presenterar sig som en sådan är det inte alls ovanligt att de får följdfrågan;

”vad det ska vara bra för?”. Till skillnad från en advokat eller läkare, som både känns som självklara behov i samhället måste arkeologen försvara sin existens. Svaret blir ofta att hänvisa till kulturmiljölagstiftningen. Enligt lagen ska arkeologiska utgrävningar göras, och därmed måste arkeologiskt utbildad sakkunskap finnas.

4.3

Resultatet

Vad har då den här undersökningen lett fram till? I början av denna uppsats ställdes tre frågor.

Dessa frågor var: Vilken föreställning har verksamma arkeologer om allmänheten? Varifrån tror de att allmänheten fått sin kunskap om arkeologi, och stämmer det? På vilket sätt arbetar arkeologerna för att förmedla det arkeologiska materialet till allmänheten? Den rådande föreställningen om allmänheten är att det är en intresserad men dåligt informerad samling av människor. Allmänheten håller med om att de är intresserade och i andra undersökningar syns ett kommunikationsproblem mellan allmänheten och arkeologerna där allmänheten enbart symboliserar arkeologi med forntid, medan arkeologerna pekar på att deras yrke även är nyttigt för såväl nutiden som framtiden. Jag tror personligen inte att allmänheten ska anses vara dåligt informerade, även om den opersonifierade massan är mångsidig och stor. Om vi är, som arkeologerna i min undersökning antyder, av åsikten att flertalet av folket är intresserade av arkeologi bör vi kunna ge förtroendet att de åtminstone har tillräckliga kunskaper om ämnet. De känner trots allt till att vi har utgrävningar, något som varenda person jag frågat vet, så länge de inte förväxlar oss med arkitekter.

Så allmänheten vet att arkeologer gräver, och det är arkeologerna i allra högsta grad medvetna om. Var tror de då att allmänheten fått sin kunskap om arkeologin? Kan det vara från

utgrävningar? Nej, arkeologerna i enkätundersökningen svarade tidningsartiklar,

dokumentärfilmer och museer. Alla dessa alternativ är institutioner där arkeologen själv inte direkt kan påverka allmänhetens kunskap. Man kan bli felciterad i en artikel, vinklad i en

dokumentär eller helt enkelt falla offer för en publikorienterad museiutställning. Kanske är det därför som arkeologerna i enkätundersökningen tycker att allmänheten är dåligt informerad, eftersom de inte får chansen att vara den stora förmedlingsfaktorn själva? Allmänhetens egna svar på samma fråga visade samma kategorier i toppen, men allmänheten placerade

dokumentärfilmerna främst i sin kunskapsbank, och till skillnad från arkeologernas

föreställning hade allmänheten liten tilltro till att skaffa information om ämnet från internet.

Det kan förstås vara så att individerna inte har något intresse i att söka efter ny information själva utan är nöjda med det de får serverat i form av underhållande tv-program eller

dagstidningar, eller kanske även specialtidningar som ”Populär arkeologi”. Överlag kan dock sägas att de svarande arkeologerna har en ganska god uppfattning om varifrån allmänheten får sin kunskap, och var de inte får den från.

Förmedlingsarbetet enligt arkeologerna är ett sätt att bemöta en intresserad allmänhet och få respons på sitt arbete, vilket förstås upplevs som roligt. Samtidigt anses det oerhört viktigt att förmedla, främst eftersom den intresserade allmänheten kräver det och för att den arkeologiska forskningen inte enbart är till för oss. Arkeologerna har chansen att träffa och nå ut till

allmänheten främst vid utgrävningar, men även vid offentliga föredrag eller liknande undervisningstillfällen. Arkeologerna i denna undersökning kom även i kontakt med allmänheten genom att arbeta som kontaktpersonal eller guide, och alla dessa kategorier är utmärkta tillfällen för dem att förmedla yrkets syfte. Förmedling har allt mer gått från att enbart vara en sidouppgift till att bli något framträdande och centralt viktigt. I museivärldens rekonstruktionsarbeten är det ofta själva arbetsprocessen som ska visas upp. Allmänheten får chansen att komma förbi och titta på medan ett långhus, eller liknande konstruktioner, blir uppfört. Arkeologin arbetar mycket för att släppa in allmänheten till yrket i hopp om att skapa mer förståelse och underlätta vår kommunikation, så att alla pratar samma språk. Det är först när detta uppnås som det riktigt intressanta teoriutbytandet kan ske. Det jag vill få ut av det här är möjligheten till att skapa många olika förslag på en forntida händelse som sedan kan testas för att se hur nära vi kan komma sanningen. I dagens situation är allmänheten fortfarande mest intresserad av de lättgripbara artefakterna. Det syns i den karakteristiska frågan; ”Har ni hittat något?”, och i museiundersökningar där människor är mer intresserade av att titta i montrarna än att läsa skyltarna intill. Detta lär inte försvinna inom en snar framtid, men vi är trots allt arkeologer, och vi är fullt kapabla till att skapa en historia utifrån ett föremål.

Vad är nu det viktiga med detta resultat? Jo, det visar att arkeologerna har en god uppfattning om vad allmänheten är för en samling människor. Det är viktigt att kontrollera emellanåt att arkeologer klarar av att ta kontakt med allmänheten. Om den förmågan går förlorad kommer vi snart gå miste om allt som gör vårt yrke möjligt. Det är detta jag hoppas att jag lyckats

förmedla och lyfta fram i denna uppsats. Att bedriva förmedling vid schaktkanten är ett utmärkt tillfälle att komma i direkt kontakt med människorna och slippa mellanhänderna, såsom journalister eller museipedagoger. Vi måste själva bli pedagoger i vårt eget ämne och hitta de linjer som gör historien spännande för just den publik, som vi har där och då. Vi ska inte vara rädda för att våra egna erfarenheter och teorier gör oss partiska, utan detta ska vi använda oss av i förmedlandet. På så sätt kanske vi kan få fram hur allmänheten i sin tur tolkar och ställer sig till en historisk plats. Ser de hur vi brinner för en teori kommer det att smitta av sig och de kommer att gå hem med samma engagemang och värme i hjärtat.

5 Sammanfattning

Avslutningsvis ska jag nu gå igenom kort vad jag har kommit fram till i den här uppsatsens undersökning. I början ställde jag tre frågor:

1, Vilken föreställning har verksamma arkeologer om allmänheten?

2, Varifrån tror de att allmänheten fått sin kunskap om arkeologi, och stämmer det?

3, På vilket sätt arbetar arkeologerna för att förmedla det arkeologiska materialet till allmänheten?

Svaren ska här granskas. Enligt bilden som min enkätundersökning skapat, föreställer sig de svarande arkeologerna den opersonifierade allmänheten som intresserade men dåligt

informerade, emellertid ska de vara väldigt medvetna om att arkeologer gräver.

När det kommer till frågan varifrån allmänhetens kunskap kommer fyllde arkeologerna i tidningsartiklar, dokumentärfilmer och museer. Allmänhetens egna svar på samma fråga visade samma kategorier i toppen, vilket betyder att arkeologerna har en god uppfattning om varifrån allmänheten får sin information, men samtidigt har jag sett tydliga tendenser genom undersökningen att de inte är nöjda med den kunskap allmänheten får.

Arkeologin arbetar mycket för att släppa in allmänheten och skapa förståelse för yrket och dess vikt i samhället. Arkeologerna har goda förutsättningar till att träffa och nå ut till allmänheten under utgrävningar, men även vid offentliga föredrag eller liknande

undervisningstillfällen. Förmedling har blivit ett huvudord inom yrkesverksamheten och det är genom detta arkeologerna tänker nå ut till sin publik. Om arkeologerna får chansen att själv föra sin talan ansikte mot ansikte, med personen de förmedlar till, så minskar risken för att informationen blir vinklad eller på annat sätt manipulerad för att passa ett medium, som är mer intresserad av tittarsiffror eller sålda tidningsexemplar.

Litteratur:

Ejlertsson, G (1996) Enkäten i praktiken: en handbok i enkätmetodik. Studentlitteratur. Lund

Fält, P (2007) Arkeologer, vad är det? – En inblick i hur arkeologen porträtteras på tv och i film. Institutionen för arkeologi och antikens historia. Lunds universitet

Grönberg, E. (2007) ”You call THIS archeology?” – Om uppfattning och fördomar av det arkeologiska yrket med film som ingångspunkt. Institutionen för arkeologi och antikens historia. Lunds universitet

Holtorf, C (2007) Archaeology is a brand! – The meaning of archaeology in contemporary popular culture. Archaeopress Oxford

Jennbert, K. (1995) Arkeologi och förmedling - Rapport från arkeologidagarna 18-19 januari 1994. red. Andersson, E. Dahlgren, M & Jennbert, K. Institutionen för arkeologi och antikens historia. Lunds universitet

Lundström Nilsson, B (2007) Når budskapet fram – en analys av utställningen Metropolis på Kulturen i Lund 2007 Institutionen för arkeologi och antikens historia. Lunds universitet

Nordström, N (2007) De odödliga – förhistoriska individer i vetenskap och media. Nordic Academic press. Lund

Petersson, B (2009) Arkeologi och samhälle. I: Arkeologi och samhälle (red.) Bodil Petersson, Kristina Jennbert och Cornelius Holtorf. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8° No 58.

Lund. S. 7-12. 5 s

Petersson, B (2003) Föreställningar om det förflutna – Arkeologi och rekonstruktion. Nordic Academic press. Lund

Snäll, A & Welinder, S (2008) Uppgrävt och nedskrivet – om arkeologi och kulturmiljövård i massmedierna. Riksantikvarieämbetet. Stockholm

Trost, J (2001) Enkätboken. Studentlitteratur. Lund

Welinder, S. (2000) Arkeologisk yrkesidentitet. Institutt for arkeologi. Tromsø Universitet

Werbart, B (1995) Arkeologi och förmedling - Rapport från arkeologidagarna 18-19 januari 1994. red. Andersson, E. Dahlgren, M & Jennbert, K. Institutionen för arkeologi och antikens historia. Lunds universitet

Wienberg, J (2009) Agenda arkeologi - upplysning, terapi eller moral. I: Arkeologi och samhälle, (red) Bodil Petersson, Kristina Jennbert & Cornelius Holtorf, Acta Archaeologica Lundensia Series in 8° No 58, Lund 2009, s 53-64