• No results found

Atiutn Ilomo

In document 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 (Page 45-71)

A t t lemna e n sammanfattande framställning af detta m ä s t e r v e r k, eller deröfver gifva e t t ledande o m d öm e , g å r utom både v å r t s y f t e

och v å r begränsade f ö r m å g a . E n enkel skildring af d e t intryck d e t gjort pä oss, e n flyktig öfversigt af berättelsens gång, s a mt några få utdrag deraf i öfversättning — s e d e r allt hvad vi våga bjuda.

För dem, som icke känna Adam Homo, torde detta vara något — e t t slags presentation, hvaraf man åtminstone får s ä m y c k e n reda på föremålet, dess namn och »karakter» etc., att man sans gêne k a n fortsätta bekantskapen. F ö r d e m , s o m , m å h ä n d a r e d a n länge, k ä n t och beundrat Paludan Müllers mäste rverk och deröfver gjort egna iakttagelser, långt djupsinnigare, mera s ä k r a och g e n o m t r ä n ­ gande. än vi tilltro o s s — för d e m , och d e ä r o många, i n n e b ä ra våra svaga u t k a s t intet — om ej ett tillfälle att med sin öfverläg-s e n h e t k o m m a den anöfverläg-språköfverläg-slööfverläg-se tecknaren till hjelp, beriktiga h a n öfverläg-s misstag, s k ä r p a k o n t u r e r n a , d e r teckningen b ä r vittne o m e n s v a g och o s ä k e r penna, s a m t öppna djupare och k l a r a r e perspektiver i n åt , der hvarest sådana blott blifvit antydda. Dem hafva vi såle­

des ingenting annat att erbjuda, än ett tillfälle att göra en god ger-ning, hvaraf vi sjelfva skulle draga fördelen, och för hvilken vi skulle vara uppriktigt t a c k s a m m a .

Adam Homo synes oss vara en tidsbild af den me st betydelse­

fulla beskaffenhet. Sjelfva n a m n e t a n t y de r , a t t man h ä r i c k e h a r f ö r sig e n vanlig hjelte, ä m n a d att framställa vissa för fattarens älsk­

lingsdygder eller s y n d e r , och utgörande e t t slags l y r i s k t , m e r eller mindre poetiskt aftryck af honom sjelf, h a n s medfödda k a r a k­

t e r eller ögonblickliga sinnesstämning — någon af d e B y r o n sk a t y ­ p e r n a , uppträdande u n d e r olika n a m n , men röjande s a m m a g r u n d ­ drag. Lika litet v ä n t a r m a n sig u n d e r d e n n a benämning någon hi­

storisk bild, s k a r pt begränsad och individualiserad, s a m t u t r u s t a d med epikens tunga, men klingande rustning. Detta namn Uomo a n t y d er (så mycket latin kunna vi ju alla!,) en allmännelighet i bil­

den, e t t frångående af d e t e n s t a k a, d e t personella, s o m i poesien ä r mindre vanligt. Flere store skalder, såsom en Shakespcar, en Mo­

lière, hafva från scenen framställt enstaka yttringar af sin tids ly­

t e n , sådana d e u p p e n b ar a t sig inom vissa klasser eller sk rån ; vissa af Goethes poetiska skapelser riktade den sesthetiska fraseologien m e d e t t nytt o r d: die Weltschmertz >— Byr ons med det ännu ny­

a r e Verldslyrik. Detta anty der väl a t t den poetiska typen trädt utom d e bestämda g r ä n s e r , hvarinom den dittills vanligen r ö r t s i g ; men man igenkänner dock hvarken hos en Werther eller e n Childe Harold, ja, knappast hos en Wilhelm Meister någonting för hela tidsriktningen k a r a k t e r i s e r a n d e ; d e t förblir alltid h o s d e m någonting exceptionelt, s o m t y c k s visa, a l t d e aldrig varit ä m n a d e till o m f a t tände t y p e r af tidslynnet i d e s s helhet.

M å n n e e j Paludan Müller var den förste, som vågade a t t i e n endoi bild s a m m a n fa t t a och, i berättande form, sjelfgisslande f r a m ­ ställa sin egen tids alla g r u n d d r a g ? a t t liksom i en brännspegel upptaga tidslynnets alla sp ridda s t r å l a r och återkasta dein s a m l a d e på e n enda punkt, för a t t d e r erhålla e n åskådlig bild? O m r e ­ flexionsglaset varit riktigt, o m d e t haft den erforderliga klarheten ocli r e n h e t en , s a m t o m d e t genom frånvaro af all egen ske fhet och missriktning f ö r m å t t r ä t t uppfatta och i bilden fullkomlig t återgifva d e spridda s t r å l a rn e — d e r o m m å A d a m H o m o s läsare sjellva dö­

m a . V i hafva h ö r t e n och annan anmärkning göras e m o t vissa detaljer och synnerligast m o t slutet, men i s t o r t sedd och s å s o m e t t helt betraktad t o r d e denna tidsbild af de flesta erhållit m ä s t e r ­ s t y c k e ts vitsord, s a m t intog också genast e t t e g e t och obestridt r u m i f r ä m s t a ledet af v å r tids poetiska prestationer. O c h oin bildens dimensioner s y n a s s m å och s t y m p ad e , o m dess färg, lika långt skiljd från oskuldens rena s o m från brottets svarta, skiftar i e n dunkel, intet sägande, blott f ö r ögonblick kameleontiskt skiftande färgton — livad m er ! Bör läsaren derför anklaga föremålet sjelft, eller d e t m e d i u m, hvarigenom hon s k å d a r d e t ? — författaren, s o m varit alltlör trogen i sin skildring, eller A d a m H o m o , d e t 1 9 seklets m a n , s o m för menniskokännaren och skalden icke e r b j u d e r några m e r a s t o r a r t a d e dimensioner, några m e r a heroiska e g e n s ka p e r ?

F ö r a t t kunna s v a r a på frågan, måste läsaren hafva någon idé o m diktens plan och innehåll, och vi skynda derför att h ä r i möjli-ligast u k o r t he t meddela d e t s e n a r e , på s a m m a gång vi hänvisa till den längre f r a m införda öfversättningen af den ypperliga prologen, deri författaren sjelf på s i t t egendomliga s ätt redogör för planen.

D e t h e t e r d e r :

»Jag väljer mig ett stoff af hvardagssnitl» och författaren h a r hållit o r d : d e t ä r e n simpel hvardagshistori a han b e r ä t t a r och hjelten ä r e n hvardagsmenniska, sådan man dagligen påträffar. L ä ­ s a r e n följer d e n n e hjelte, prestsonen A d a m H o m o, från h a n s fö­

delse till h a n s död. Allt från h a n s tillkomst i denna snöda verld, med d e olika t a n k a r och förhoppningar, s o m då väcktes h o s hans from­

ma m o d e r o c h h a n s fåfänga f a d e r ; ladderskapet i prestgården och den lörsta lyckliga och oskyldiga barndomen, h v a r u u d e r h a n s veka barnasjäl likt vaxet villigt emottog hvarje intryck ä n af l ä d r e n s s o -fismer, ä n af «lille Hannas» barnsliga kärlek, medan d e t af m o d r e n s f r o m m a och älskliga väsende dock ä n n u tyckes vara d e t f ö r h e r r -s k a n d e . Äfven under -skoltiden-s fröjder och b e k ym m e r ä r man med honom och f å r förtroende af 14-åringens uppblossande kärlek

t i l l s i n v ä r d i n n a , d e n » s m u k k e Slinc, » 1 ) vi l k en ö m m a l å g a fic k e t t s å s n ö p l i g t s l u t , s a m t f ö l j e r h o n o m s e d e r m e r a , d å h a n , u t r us t a d m e d d e m e s t o l i k a f ö r m a n i n g a r f r å n f a r o c h m o r , l i v a r a f s l u t s u m m a n å e n a s i d a n k a n r e d u c e r a s t i l l :

»Sök framför allt at t göra lycka i verlden!

o c h . å d e n a n d r a , i n n e f a t t a s i d e n v i g t i g a v a r n i n g e n :

»Ilevnre ditt hjerta, ty derutaf går lifvet!» b e g i f v e r s i g t i l l h u f v u d s t a d e n o c h u n i v e r s i t e t e t . M a n ä r d e r m e d o m a l l a h a n s ä f -v e n t y r , u n d e r d e t h a n ö m s o m f l i t i gt s t u d e r a r , ö m s o m h ä n g i f -v e r s i g å t f ö r s t r ö e l s e r , a n t a r e n l ä r a r p l a t s i e t t f ö r n ä m t h u s , b l i r f ö r ä l s k a d i d o t t r e n , l o c k a d , b o r t s t ö t t , f ö r t v i f l a d o c h d e r e f t e r t r ö s t a r s i g p å v a n l i g a s t e o c h s ä m s t a sä t t . J ) e r p å f ö l j e r e n v e x l a n d e e b b o c h f l o d a f g o d a f ö r e s a t s e r o c h f ö r l e d a n d e e x e m p e l , a f d e n s v a g a k a m p e n m e l ­ l a n h a n s b a r n d o m s t r o o c h f r u k l e n a f y t l i g a , h a l f f ö r s t å d d a f i l o s o f i s k a s t u d i e r , s a m t s l u t l i g e n en a l l v a r s am s j u k d o m , h v ar u n d e r h a n , v å r d ad till s j ä l o c h k r o p p a f s i n f r o m m a m o d e r , t y c k e s å t e r k o m m a till e t t l u g n o c h e n s i n n e s f r i d , s o m h a n a l l t f ö r l ä n g e s a k n a t , l i a n b e s l u t a r d å a t t e g n a s i g å t d e t p r e s t e r l i g a s t å n d e t o c h f ö r u n d e r t r e n n e å r s t i d e t t s t i l l a , a r b e t s a m t o c h b e r ö m l i g t lif. A f v ä n n e n J e n s e n , e n l u s t i g t u r e , ö f v e r t a l a d a t t f ö r e n o c h a n n a n g å n g l e m n a s i t t e r e m i t -lif o c h s e s i g o m p å s t u d e n t b a l e r n a , g ö r h a n b e k a n t s k a p m e d d e n m i l d a o c h ä l s k l i g a A l m a , t r ä d g å r d s m e s t e r S t j e r n e s d o t t e r . E n v a r m k ä r l e k u p p s t å r m e l l a n d e u n g a , s o m l e d e r til l f ö r l o l n i n g ; A l m a f o r t ­ s ä t t e r m o d r e n s k a l l , s å s o m h a n s l i f s g o d a g e n i u s o c h e n t i d a f r e n o c h o b l a n d a d s ä l l h e t f ö l j e r . — M e n d e t v a r b l o t t e n k o r t t i d . H e m -k a l l a d a f u n d e r r ä t t e l s e n o m m o d r e n s d ö d , s a m m a n l r ä l l a r H o m o u n ­ d e r v ä g e n m e d s i n g a m l a d a m m a , d e n k o k e t t a C l a r a , n u g i f t m e d e n g a m m a l f ö r n ä m m a n , f å n g a s i h e n n e s f i n a g a r n , i n d r a g e s i e n hvirfvel af förströelser, inom de förnämsta familjekretsar i Comtesse C l a r a s g r a n n s k a p , l o c k a s s l u t l i g e n , e f t e r e t t s v a g t m o t s t å n d a f d e n r e n a k ä n s l a h a n e n g å n g h y s t e l ö r A l m a , t i l l e n k ä r l e k s f ö r k l a r i n g , m e n s t o r e s a f e t t k o m i s k t a f b r o l t . D e r e f t e r l e m n a r h a n h u f v u d -s t u p a t r a k t e n , k o m m e r i h e m m e t å t e r u n d e r f a d r e n -s i n f l y t a n d e , g l ö m m e r s m å n i n g o m A l m a , b e s v a r a r i c k e e n s h e n n e s b r e f , f u l l a a f e n l j u f o c h r ö r a n d e k ä r l e k , s a m t g i f t e r s i g s l u t l i g e n m e d e n r i k o c h b i z a r r d a m e , e t t s l a g s i n c a r n a t i o n a f B l o o m e r i s m e n s d j e r f v a s t e t h e o r i e r . D e u n g a t u i n f l y t t a t i l l h u f v u d s t a d e n , o c h d å d e i l y s a n ­ d e e k i p a g e s t a n n a v i d s t a d s p o r t e n f ö r a t t u p p g i f v a s i n a n a m n , s t å r d e r o f v a n f ö r p å v a l l e n e n b l e k , h v i t k l ä d d f l i c k a , s o m d a r r a n d e f ö r ­ n i m m e r s v a r e t : » ü o f j u n k e r H o m o m e d f r u G e m a l i n d e . » D e t v a r Alma Sljerne.

U n d e r a l l t d e t t a h a r A dam Homo s j e l f b e h a g l i g t i n v a g g a t s i g

i å t s k i l l i g a s o f i s t i s k a d r ö m m e r i e r , s o m l e d t till e t t s l a g s b e -c j v ä m l i g h e t s t r o , e n v i s s f i l o s o f i s k l i f s å s k å d n i n g , u n d e r h v a r s u t v e -c k ­ l i n g l i a n ö m s o m e g n a t s i n d y r k a n å t ö d e t , å t s l u m p e n , å t n ö d v ä n ­ d i g h e t e n o c h s l u t l i g e n å t F ö r s y n e n , e n s j e l f s k a p a d , v ä s e n l ö s a u k t o ­ r i t e t , h v i l k e n h a n t i l l s k r i f v e r a n s v a r e t l ö r a l l t s o m s k e r i v e r l d e n . I d e a l e t , s o m h a n a l l t i d s å i f r i g t s ö k t , t r o r h a n s i g f ö r s t h a f v a f u n ­ n i t , p r ä g l a d t i g u l d , d å l i a n g j o r t e t t r i k t p a r t i . M e n d e t f ö r v a n d ­ l a r s i g , j u s t d å h a n t r o r s i g h a f v a n å t t d e t , o c h l o c k a r h o n om å n yo u n d e r f o r m a f s t o r a v e r l d e n s h y l l n in g , h v i l k e n h a n s o m e l e g a n t o c h f ö r n ä m m a n s n a r t l y c k a s v i n n a , u t a n a t t d o c k k ä n n a s i g t i l l f r e d s ­ s t ä l l d d e r a f . O c h n u d r i f v e s h a n a f s a m m a s t r ä f v a n e f t e r f u l l k o m ­ l i g h e t , a t t f ö r e s ä l t a s i g d e t s t o r a m å l e t a t t b l i f v a e n u t m ä r k t t a ­ l a r e — - e n f o l k e t s m a n . H a n vi ll u p p l y s a , f ö r b ä t t r a , f ö r ä d l a d e n r å a m a s s a n , u t a n a n i n g o m a t t h a n b o r d e g ö r a b ö r j a n m e d s i g s j e l f . M e d d e n g a m l e v ä n n e n , J e n s e n s , t i l l h j e l p l ö r b e r e d e s e n d e ­

but inför ett talrikt publikum. Han börjar inspirerad: »Idéen,idécn

m i n e h e r r e r ! » m e n s o m i d é e n i c k e f i n n e s til l i n o m h a n s e g e t b rö s t , s ö k e r h a n f ö r g ä f v e s g i f v a d e n e n f o r m o c h f r a m s t ä l l a d e n f ö r a n ­ d r a . H a n g ö r f i a s c o ; f ö r s j u n k e r d e r e f t e r i d y s t e r o c h h o p p l ö s f ö r -t v i f l a n ; r r ian b ö r j a r f r u k -t a e n a l l v a r s a m s i n n e s s j u k d o m , d å i d e n f ö r t r ä f f l i g e J e n s e n s h j e r n a d e n l y s a n d e i d é e n u p p g å r t i l l f i n n a n d e a f ett osvikligt botemedel — en underkur. En kammarherren yckel — o c h f l u x ä r o t u n g s i n t h e t e n s m o l n f ö r j a g a d e ! O c h o m ä n n u d e n g a m l a t r å n a d e n e f t e r f u l l k o m l i g h e t , d e n f o r d n a l ä n g t a n e f t e r i d e a ­ l e t n å g o n g å n g g ö r s i g g ä l l a n d e , s å ä r d e t b l o t t t i l l d e s s E x c e l l e n s ­ t i t e l n o c h u t n ä m n i n g e n til l T h e a t e r d i r e k t ö r r å g a r m å t t e t a f h a n s l y c k a o c h g i f v e r h o n o m d e n l y s a n d e u p p l ö s n i n g e n p å h a n s l i f s d u n k l a g å t a . M e n i d e t s a m m a ä r t i m g l a s e t u t r u n n e t , E x c e l l e n s e n f ö r k y l e r s i g , s o m e n v a n l i g s i m p e l m e n n i s k a , o c h d ö r p å h o s p i t a l e t , i s j u k v a k t e r s k a n s , d e n g a m l e J o m f r u e S t j e r n e s a r m a r . T y d e t ä r A l m a , s o m v å r d a t h o n o m , s o m v a k a t o c h b e d t v i d h a n s d ö d s l ä g e r , d å h a n s j e lf e j v i s s t e till h v e m a f l i f v e t s o c h d ö d e n s o k ä n d a m a k ­ t e r l i a n s k u l l e s t ä l l a s i n b ö n . A l m a s d ö d , k o r t d e r p å , d å ho n s l um ­ r a r i n i s i n H e r r a s g l ä d j e , u t g ö r e t t h e r r l i g t m o t s t y c k e til l d e n f ö ­ r e g å e n d e t r ö s t l ö s a o c h d j u p t s k a k a n d e d ö d s - s c e n e n .

D e t ä r h ä r , h e r r a r i E s t h e t i c i f ö r k l a r a t , a t t f ö r f a t t a r e n b o r d t s t a n n a . M e n P a l u d a n M u l l e r t ä n k t e a n n o r l u n d a o c h e f t e r m å n g a å r s m e l l a n t i d u t k o m e n t r e d j e d e l , d e r i h a n f o r t s ä t t e r b e r ä t t e l s e n

älven utöfver dödens och grafvens gräns. Denna del börjar med Al­

m a s d a g b o k s b l a d , e n s a m l i d g l y r i s k a d i k t e r a f u t o m o r d e n t l i g s k ö n h e t , d e r i h o n p å d e t m e s t r ö r a n d e s ä t t g e r l u l t å t s i n s o r g , s ö k e r o c h s l u t l i g e n f i n n e r d e n e n d a o c h b ä s t a t r ö s t e n , m e n ä n n u k ä m p a r f ö r

a t t i Skriften, i »Böckernas Bok» k u n n a s p å r a någon s k y m t af hopp, nå­

gon möjlighet till räddning för d e n hon älskat. D e r e f t e r förflyttas läsa­

ren till e n lika bizarr s o m motbjudande scen, d e r A d a m H o m o, ställd till r ä t t a för sitt jordiska lif, ö m s o m anklagas och försvaras af tvenne advokater. H a ns s a k hänskjutes slutligen till e n högsta domstol, h a n s ö d e väges på Bättfärdighetens vigtskål o c h , tillintetgjord af hopplöshetens qval, s e r han vigtskålen m e d sitt n a m n plötsligen sjunka längst ned i den nattsvarta afgrund, hvarifrån ingen någonsin å t e r k o m m e r . Men i s a m m a ögonblick s e r han älven i e t t omätligt fjerran, långt, långt uppöfver honom, e n stjerna f r a m t i n d r a ; den klarnar, den n ä r m a r sig, den bär A l m a s milda drag, hon flyger ho­

nom till m ö t e s , öfvergifvande för e n tid himlens salighet, för a t t med vigten af sitt nådebref å t e r bringa vâgskâlarne i jemvigt, dä l l o m u s öde, s å s o m f ö r u t , sväfvar oafgjordt mellan himmel och helf-vete. H o m o , lycksali g, t r o r sig vara frälst, m e n hon s v a r a r ho­

nom

»— — — på en gång sträng och mild:

»Hur föga kärlekens natur du känner,

»Hur foga nådevalet ock — och mig.

»Jag utvald är — men till en hjelp för dig.»

och h ä r på föres han vid hennes hand genom d e ö p p n a d e p o r t a r n e till S m e r t e ns och L u t t ri n g e n s H j e m , d e r dunkla s k e p n a d er glida d e m förbi, o c h d e helsas af en sång, e t t Skœrsilds-chor, h v a r m e d dikten s l u t a r . — — — — — — — — — — —

V å r a l ä s a r e hafva nu en s v a g föreställning o m d e t väsentliga­

s t e af d e t t a diktverks innehåll. O m d e t enkla ä m n e t s ypperliga behandling, d e n utomordentliga analytiska s k ä r p an i k a r ak t e r s t e c k-ningarne, den artistiska grupperingen, den spelande h u mo r n och den sällsporda makten öfver s p r å k e t och versen — 0111 allt detta m å s t e m a n sjelf öfve rtyga sig. O s s å t e r s t å r endast a t t y t t r a något o m d e t i n t r y c k läsningen af A d a m H o m o gjort på oss.

Man finner lätt a t t d e t icke ä r stolthet eller ä r e l y s t n a d , girighet eller s k r y m t er i , s o m i denna bild persiffleras: a t t d e t icke ä r kärlek eller h a t , dygd eller brott, s o m h ä r skildras. Civilisationen, s o m nivellerar allt, eller åtminstone öfver o j e m n h e t e r n a , s o m trotsa hen­

nes förmedlingar, u t b r e d e r sitt enfärgade, skylande täckelse, tillåter icke mera dessa skarpa dagrar och skuggor i karaktererna. Adam H o m o s y n es v a r a en p r o d u k t af d e t 19:de s e k l e t s öfvercivilisat ion, s o m f r å n d e t bildade samhället förvisat d e grofva b r o t t e n, m e n gjort lasten s å m y c k e t m e r a h e m m a st a d d ; u n d e r h v a r s inflytande d e i 'ögonen slående karakterslelen, s å s o m g r y m h e t , s v a r t s j u k a ,

hämdgi-righet, herrsklystnad, hvilka vanställde fordna tiders hero er, hafva lemnat plats för millioner svagheter, och de stora dygder, som for­

dom ofta spårades jemte stora fel, öfverg ått till en och annan god impuls, alltför vanm äktig att kämpa mot y t t r e frestelser och inre slapphet. Hvem kan väl undgå att i Ada m Homo igen­

känn a alla grunddragen af vår tids bildade lif i all dess ytlighet, med dess små böjelser, dess små sträfvanden, dess lumpna och blott i viss mån oskadliga fåfänga; med dessa tallösa små intressen , hvilka slitas om menniskan, så a t t hon aldrig hinner egna si n tid grundligt å t ett, utan förskingrar den under tusen sträfvanden, och som göra att hon icke vinner något mål, af pur åtrå att nå alla. Hvem kan undgå att under detta lumpna, småaktiga , stagnerande verldslif spåra det strida strömdraget af tidens rastlösa, aldrig tillfredsställda oro, som till och med griper en Ada m Homo mäktigt nog, för att al­

stra tvifvel och misstro i hans själ, men icke tillräckligt för att för­

må honom att drifva forskningen på djupet och d er u r upphemta sanningens oskat tbara perla, nog att till en tid göra honom till grubblare, men icke nog att föra honom u r grubbleriets dunkel till klar dag! En stor moralisk förtjenst synes oss Adam Homo hafva framför många stora skalders likartade diktverk: der skil­

dras icke verldens onda under lockande färger. En Childe Harold, en Max, en Werther, en Faust, en Pelham, för att icke nämna den fransyska litteraturens oräkneliga Don Juans kunna, ja, hafva bevisligen lockat till efterföljd. Men säkerligen skall ingen ung lä­

sare frestas att efterlikna en Adam Homo — mer än han kanske redan omedvetet gör det. Det går ett drag af gisslande ironi, af på en gång fin och skarp, men godmodig persifflage g enom hela skildrin­

gen, som afkläder den all möjlig illusorisk gloria, och, långt ifrån a t t locka till efterföljd, synes böra kom ma hvarje, icke redan fulländad Adam Homo, a t t gräm as öfver den likhet han redan omedve tet kan hafva förvärfvat med detta slags tvetydiga ideal.

Och så omedelbart u r verkligheten ä r bilden gripen, s ä skarpt, s å obarmhertigt klart genomskådar författaren hvarje den mest undangöm­

da vrå, den mörkaste skrymsla i menniskohjertat, »de hemmeli-geste Afkroge i e t t menneskeligt Bryst,» såso m en ung författare yttrat, att (vi hafva från flere håll hört det, såsom personligt e r ­ kännande) ingen af Adam Homos otaliga medbröder i lifvet kan undgå att, i mer och mindre grad, i honom igenkänna sig sjelf, a t t i hans lif s e sitt eget i viss mån återspeglad t, om ock ej alltid, låtom oss hoppas blott sällan, drifvet till en sådan ytterlighet af fåfänga, småaktighet och lumpenhet. Det demoniske ved Digtet

Tidskrift för Hemmet. Arg. HL 9

130

er, att det helt og höidet er grebet ud af hver Enkelts Liv og Levnet, liar någon s a g t , och d e t ä r s å . Författaren h a r m e d s t r än g o c h oblidkelig följdriktighet visat h v a r t h ä n v å r t förbilda de, öfverför-finade, m e n på i n r e grund t o m m a verldslif ytterst m å s t e föra ; m e n l å t o m o s s hoppas, a t t e t t dylikt lif i verkligheten blott sällan blir med en så förfärlig konseqvens genomfördt; att, om ock den unge, d e n tvifvelsjuke, fåfänge, ytlige, lättsinnig e A d a m H o m o ä r e n , d r a g f ö r d r a g , e f t e r verkligheten tecknad typ, den oförbätterlige, i sina s y n de r åldrande o c h slutligen döende A d a m H o m o dock blott ä r e t t v a r n a n d e u n d a n t ag . Det ä r denna varnande grundton, s o m , dold ä n under s a t i r e n s fina småleende, ä n under menniskoföraktets h å n s k r a t t , ä n u n d e r h u m o r n s halft vemodiga, halft begabbande löje, genomklingar d e t hela, som u t g ö r d e t moraliska elementet i dikten, och som gifvit den namn af didaktisk; ehuru, i sanning, Paludan M ü l l e r icke h a r m e r a likhet med lärodikternes gamla m ö n s t e r , ä n hans Adam Homo liknar t. ex. Télémaque. Men Paludan Müller k ä n n e r sin t i d : han vet a t t den skulle s o m n a vid predikningar, m e n a t t den ä r fullt vaken för s a t i r och persifflage.

Man h a r s a g t a t t Paludan Müller ä r D a n m a r k s Byron. Vi b e k ä n na dock, a t t vi e j r ä t t kunna fatta denna jemförelse och skulle s n a r ar e , o m m a n nödvändigt vill söka honom e n brittisk motbild, i Thackeray finna e n s å d a n , hvilken han dock i mänga af seenden öfver-t r ä f f a r ; k a n s k e f r ä m s öfver-t deruöfver-ti, a öfver-t öfver-t han icke helöfver-t och hålleöfver-t förbiser d e öfver-t godas tillvaro i verkligheten, för att, s å s o m Thackeray , i »Fåfängans marknad» uteslutande, par préférence, man kan nästan säga con amore, t e c k n a d e t låga, l u m p n a , stygga, vidriga — och teckna det öfverdrifvet, just genom a t t g ö r a d e t allenaherrskande. P a l u d a n Müller låter m o d r e n s och A l m a s bilder försona och återköpa d e t usla, ömkliga o c h l u m p n a i diktens öfriga k a r a k t e r e r och neutraliserar s å till s ä -g a n d e s d e t förfärli-ga intrycket af d e t ondas s e -g e r -genom den i dessa ljusbilder inlagda förs äkran, a t t d e t goda dock e j ä r utdödt i verl-d e n , o m verl-d e t ä n e j ulltiverl-d f ö r m år segra. O c h läsaren ä r h o n o m i s a n ­ ning t a c k skyldig för detta slags godtgörelse. D e t ä r äfven d e n n a känsla s o m s y n e s oss förklara och till visss g r a d u r s ä k t a diktens temligen bizarra upplösning, hvilken eljest klandras s å s o m ett b r o t t m o t b å d e œsthetikens och orthodoxiens lagar. A l m a s bref och e f -t e r l e m n a d e s å n g e r ä r o i sanning »en s k ö n själs bekännelser,» och h e n ­ nes ständiga bemödande a t t finna e n s k y m t af h o p p f ö r den obot-färdige, s o m hon älskar, s y n e s oss böra r ö r a äfven vedergäll nings­

r ä t t e n s m e s t orthodoxe försvarare. F ö r s va r e t drifves måhända för långt, hvilket h a r gifvit anledning till a n m ä r k n i n g e n , a t t »dessa D a g ­ boksblad b ä t t r e skulle a n s t å e n gammal poetiserande filosof, ä n den

f r o m m a jomfruelige Alma,» s a m t a t t d e slå 13ngt efter d e herrliga brefven i första delen, e n a n m ä r k ni n g , s o m enligt v å r ås'gt dock e j kan tillämpas på m e r ä n k a n s ke e n fjerdedel af d e o m n ä m n d a Dag­

boksbladen. Men v å r a l ä s a r e k u n n a sjelf va d ö m a h ä r o m , då vi l ä n g r e f r a m införa e t t urval d e r a f . Slutet m å nu klandras h u r m y ck e t som helst — och vi medge, a t t den i g ä c k a n d e ton hållna rättegången ä r b å d e s t ö t a n d e och motbjudande — s å ä r dock s y n d a re n s räddning g e n o m A l m a s mellan,komst e j s å fullkomligt om otiverad, s o m m a n velat p å s t å , utan a n t y de s redan 1" e t t af A l ma s första bref ( l : s t a del. p. 3 1 2 ) hvilket u t g ö r ett svagt, men dock g a n s k a påtagligt band mellan sjelfva berättelsens l:sta och sista d e l ; dess­

u t o m misstager m a n sig då m a n säger, a t t författaren l å t e r den d ö m d e s y n d a r e n frälsas genom A l m a , utan bättring och u t a n straff.

Så vore det verkligen, om han låtit Alma föra Homo omedelbar-l i g e n från d o m s b o r d e t och in i himmeomedelbar-lriket tiomedelbar-lomedelbar-l e n evig s a omedelbar-l i g h e t ; m e n H o m o b e d r ar sig, då han e t t ögonblick hoppas d e t t a : han ä r icke r e d a n frälst, d e t ä r blott ännu e t t medel till frälsning, s o m e r b j u d e s h o n o m g e n o m A l m a s uppoffring, i d e t hon försakar den himmelska glädjen, för a t t följa honom till L u t t r i n g e n s och S m e r t e n s h j e m , genom skärseldens »blussende» flammor, d e r äfven han skall straffas, luttras, renas för att slutligen »gaa op till sitt h i m m e l s k e hjem.» Denna idée ä r icke orthodox, icke protestantisk

— m e n den g e r dikten d e t försonande slut, hvarförutan d en blefve allt för tröstlös. O s s s y n e s d e t derföre, s o m skulle man v a r a f r e ­ stad a t t tacka m e n n i s k a n för skaldens misstag. Men m å läsaren sjelf d ö m a o c h h v a r k e n obetingadt t r o eller förhasta v å r a p å s t å ­ e n d e n .

Vi afsluta denna uppsats, s o m redan blifvit läng re ä n vi b e r ä k ­ nat, med de nämnda utdragen af den märkliga dikten; Prologen oafkortad, s a mt e n del af A l ma s efterlemnade dagboksblad i öfver-sättning.

P l l O L O G E N T I L L A D A M H O M O . D e gamla tider ä r o nu försvunna,

D å b a r d e n s s å n g bland sköldklang höjde sig A t t elda s e g r a r e n p å blodstänkt stig O c h trösta klagande d e n öfvervunna.

D e gamla k ä m p a - a n d a r ligga b u n d n a O c h väckas aldrig m e r a o p p; t r o migl Den, s o m e n hjeltedikt till v å r tid ställer N y t t vin p å gamla läderflaskor häller.

Försvunna äro ock de gyllne tider, Då till hvar riddarfest man skalden bad, Der, medan blicken rundt bland damer glider, Han gyllne harpan strängade, och glad Om riddar' Lançelot en visa qvad, Som bifall skörda de från alla sidor.

Men riddartiden — Ack! den var poetisk;

Var deremot, är på sin höjd — sesthetisk.

En hvar sig närmast är — ett ordspråk lyder, Som man på tiden äfven lämpa kan;

Ty starkast dock de toner slå oss an, Hvars återklang vårt eget hjerta tyder.

Ja, sjelfva Så ngmön tidens tygel lyder Och lätt i diktens obegränsta land

Sig bryter nya, obeträdda banor

Och lämpar smidigt sig till verldens vanor.

På denna sats hvar skald får snart bevis:

Se'n först han svärmat för det illusoriska, *) Och märker hur det blott och bart historiska, Förlorar som poetiskt stoff i pris,

Han ser, ur skaldekonstens paradis, De nakna fakta, — om än så notoriska — De blotta k ämpar med de strupar bara, Förjagas af kritikens cherubskara.

Från Scylla i Charybdis dock vi falla — Från bolstern ned i halmen ock man plär Slik otur här i norden stundom kalla — Och satsen gammal sanning innebär,

En sanning, som helt visst står klar för alla Vid åsyn' af en tid, som stämpeln bär Af rama prosan, men som, när det gäller, Författar'n narrar i oss som noveller.

Men yrket lycka gör och tycks sig löna, Ty hopen älskar att i tryck få stå, Och chikaneras föga om också För Junos påfogel — en simpel höna,

*) Å tskilliga friheter i meterns och språkets behandfing, som förekomma i originalet, har öfversättaren ansett sig opåtaldt kunna bibehålla, der de ej ntan att skada innehållet kunnat undvikas.

För Aphrodites svanor — gäss de få.

Hvad är att göra dä? Hvad bud, hvad lagar Bör man väl ge en skald i våra dagar.

Till Judarne från ökenbergets klyfta Gafs tio bud, s om ständigt de försmå.

Vi Christna tvenne fått, som blott åsyfta Att hjertat i vårt bröst ej kallna må:

Men än, som barn, vi vid den lexan snyfta Och hur vi sträfva, vill den aldrig gä.

Vi derför sökt att oss ur spelet draga Med blott e tt enda bud: »sök att behaga 1»

Det budet af all verlden åtlydt blifver, Det står med gyllne skrift på hvar mans port Den kloke fadren till sitt barn det gifver Att utaf barnet må bli något s tort:

»Behaga blott, och du har lycka gjort!»

Djupt i sitt hjerta sonen ordet skrifver;

Han växer upp, ger skägget flitig aga, Och går se'n ut i verlden — att behaga.

Han går, men många steg ej hinner taga Förr'n regelns vigt han insett länge se'n Och derutaf mång' slutsats kunnat draga Till egen fromma och rivalers mehn.

Ja, ingen finns, som icke vill behaga — Pultron och hjelte, engel och sirén,

Aktören, som på scenen deklamerar, Och presten, som med salfvelse orerar.

Behaga vilja alla — gamla — unga — Behaga, hur allt annat också går, Och dertill intet medel man försmår;

A. vill behaga med sin skarpa tunga, B. med sitt ömma hjertas öppna sår, C. med sin sjuka lefver eller lunga, Då, blek om kinden och med sorgset sinn', Han hostar sig i qvinnohjertan in.

Med ordet: »sök behaga,» är då svaradt På frågan, som har brytt mig dagen lång;

Ty hvad för hela verlden är ett tvång Blef säkert ej poeterna besparadt.

Men hvem behaga? hu r fä det lorklaradt!

Sig sjelf, sin nästa, eller månne Gud?

Att lösa frågan nu jag är besluten, 1 det jag icke hugger sönder knuten.

Jag väljer mig ett stoff af hvardagssnitt, Hvars färger skifta i det nationella;

Ty äkta dansk sig hjelten skall framställa Och röra sig i hvardagslifvet fritt.

Han fjerran hålles från det idéella Och oromantisk går i prosa-skridt,

Han pröfvar allt, men väljer ej det bästa — Den hjelten ju behaga bör min nästa.

Dock medan fritt jag låter honom segla Pä eget haf, och gammal bli o ch grå.

Skall dock till slut en tankebild sig spegla Uti hans lif o ch fram ur dikten gå.

Må bilden blott jag troget kunna prägla, Att tankens sanning kan sitt prof bestå, Då hoppas jag — "fast mig ej lagrar räckas — Med ver kets afsigt dock att Himlen täckas.

Till slut kanske ni vill fö r gifvet taga, Mitt eget bifall vinnes inom kort;

Men att det vinna och mig sjelf behaga Jag äm net — af nature n något torrt — Vill i min dikt alltmer på bredden draga, I hopp att så dess längd må glömmas bort, Och allt som pennan fram med hjelten skrider En smula se mig om åt alla sidor.

Prologen här jag gerna kunde sluta, T y planens fattigdom ju ligger klar, Så ingen klaga kan att Iofvadt var Mer än af dikten se'n man kunnat njuta.

För planens armod dock må en och hvar På tiden och på Auctorn skulden skjuta;

Men om man ensamt sig till Auctorn håller Han svarar kort och godt: »min tid det vålleri»

Jag sluta bör, men när man börjat bara, Att ända faller sig ej se'n så lätt.

T ä n k blott p å y n g l i n g e n , s o m i l a r l ä t t S i n b a n a f r a m b l a n d m u n t r a b r ö d e r s s k a r a , O c h s e o m s t r a x t p å lifvet h a n blir m ä t t . J a t ä n k e t t ögonblick p å s y n d a r ' n b a r a , ' . Till h v i l k e n s a m v e ts r ö s t e n r o p a r : » S t o p p ! » O c h m ä r k o m s t r a x t d e n g u n s t i g h e r r n h ö r o p p ! H v a r b ö r j a n , a c k ! j u ä r s å r i k , s å full,

S o m h a de h e r rl i g h e t e n ingen ä n d a : S e blott p å m o r g o nr o d n a ' n s haf af g u l d , S o m ville h i m l e n o s s s i n r i k d o m s ä n d a ; S e v å r e n s b l o m s te r p r a k t i j o r de n s m u l l . S e b a r n e t s b l i c k a r , e m o t h i m l en v ä nd a , S e n y f ö d d k ä r l e ks f ö r s t a ö g o n k a s t , S o m vid s e ku n d e n b i n d er e v i g h e t e n f a s t ! O c h m å e j s e d a n s k a l d e n h å r d t d u d ö ma , S o m , i d e t d i k te n k n o p p a s i h a n s b r ö s t . F ö r n im m e r r e d a n k l a r t h v a r f r a mt i d s r ö s t , S o m e n g å ng s k a l l h a ns s å ng e r g e n o m s t r ö m ma . F r ö j d , v e m o d , h å n o c h k ä r l e k , s o r g o c h t r ö s t ,

M e d b i t t r a t a n k a r , k ä n s l o r , v e ka , ö m m a , F r a m ö f v e r h j e r t a t s s t r ä n ga r s a k t a s v ä fv a A t t h ö g t d e l j u d a , m e n o c k l ä n g e b ä f v a .

Såsom inledning till de följande utdrageu ur de lyriska sångerna torde böra nämnas hum Alma, öfvergifven af sin trolofvade, under kampen mot egen sorg och förtviflan dock städse med varmt deltagande följt han9 öden, men närmat sig honom först vid hans dödssäng. Kort derefter dör hon sjelf, då Nabokonen, sedan hon nedbäddat henne i den enkla kistan, företager sig att putsa den lilla kammaren, på det att allt måtte bli så pyntet som möjligt till begrafniugen.

D å g r a n m o r k a m ma r ' n p u t s a t , o c h e j m e r a A t t o r d n a v a r , h o n f r am till f ö n st r e t d r og E n pall ocli b ö r j a r r u t o r na p o le r a ; M e n s o m e j a v i s pa p p e r e t f ö r s l o g F i c k b y r å l å d an stoffet l e f v e r e r a ;

D e r h a n d f u ll e f t e r h a n d f u l l b r åd t h o n t o g O c h ö d d e p a p p e r m e r a ä n h o n b o r d e ; M e n S a r a visste i c ke h v a d h o n g j o r d e .

Och drömde icke om att hvarje minne Af Almas tanke-Iif och fromma sinne I lådan gömdes, som hon töm t i hast;

Att känslor än förvarades derinne, Som tillhört hjertat, som i döden brast.

Om Sara anat något sådant bara Hon gerna kunnat mer pä papper spara.

Nu grep med händerna hon vildt d eri.

Och minnen, dem ej år förmått förjaga, Afbrutna bref, som vekt och sorgset klaga, Mång', suck, som, löst af lyrans klang, blef fri, Förklaringar af lifvets dunkla saga —

Med ett ord: tanke, känsla, fantasi, — Allt offrade åt propretéen Sara,

Men så blef fönstren ock som solen klara.

Men du, min läsare, som önskar att Du på den lådan kunde nu få fatt, Som nyss vår Almas minnen gömde Och som i brådskan ej man riktigt tömde, Följ med mig du och emottag den skatt

Jag samlat; men — jag må så gerna nämna't — Det ä r ej stort, som gamla Sara lemnat.

UK ALMAS DAGBOKSBLAD.

I.

Dårande hopp, som så gerna

Fastän förvist smyger in i mitt hjerta, Efter den bittraste sm ärta

Dyker du opp, som en glänsande stjerna.

Dyker du opp, som en glänsande stjerna.

In document 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 (Page 45-71)

Related documents