kokningen av valolja från späck, ben, tunga och kött. De ökenförhållanden som rådde i flera om- råden i polartrakterna gjorde det dock svårt för företagen att få tag på tillräckliga mängder, vil- ket de löste med hjälp av att dämma upp bäckar eller att pumpa vatten från sjöar som var belägna på större avstånd. En särskild utmaning hade de företag som bedrev valfångst från flytande koke- rier. Fältundersökningar vid Antarktiska halvön visar att de bunkrade sötvatten från smältvatten- strömmar från de gigantiska ismassorna i områ- det, genom att lägga ankarplatser på strategiskt belägna platser.41
En annan aspekt av den arktiska miljön var isoleringen, som delvis orsakades av de stora avstånden och delvis av den havsis som under stora delar av året täckte havet. Den sistnämnda problematiken var viktig på Spetsbergen, där gruvbolagen bedrev sin produktion året runt men endast kunde skeppa ut sin produktion under det korta tidsfönster som sommarmåna- derna erbjöd. Detta löste de genom att bygga stora lageranläggningar där stenkolen från gru- vorna kunde lagras under de nio månader då
utskeppning inte var möjlig. Därtill utvecklade de effektiva utlastningsanläggningar för att hin- na med att exportera vinterns produktion under den kort tid som stod till buds.42
Med andra ord, fältundersökningarna visar vilka strategier företagen valde i syfte att trans- formera den lokala naturmiljön till att bli en del av sina lokala nätverk, med hjälp av materiella aktanter som järnvägar, tunnlar, linbanor, diken, dammar och kanaler. Naturligtvis var det vanligt att företagens försök att bemästra de polara mil- jöerna med hjälp av tekniska artefakter misslyck- ades. Den kunskap om deras teknikval vi erhållit från fältforskning pekar dock på att de oftast förmådde att hantera det arktiska klimatet, om det fanns tillräckligt med ekonomiska (eller poli- tiska) vinster att göra.43
Att bygga samhällen i Arktis och
Antarktis
Ett tredje problemområde där fältstudier av ar- keologiska lämningar givit viktig information, gäller företagens strategier för att utforma in- dustrisamhällen i polartrakterna. Vilka samhälls- planer, arkitekturer och byggnadstekniker valde de och varför? Varför valde olika aktörer olika lösningar?
De isolerade förhållandena i polartrakterna var naturligtvis inte endast en strikt teknisk ut- maning utan även en social. Företagens kanske största utmaning var att kunna förse gruvsamhäl- len och valfångststationer med den föda (och andra förnödenheter) som krävdes för att hålla de anställda vid liv och förhoppningsvis tillräck- ligt nöjda med tillvaron för att inte vidta strejker och maskningsaktioner. Fältundersökningar och arkivstudier har visat att företagen försökte lösa försörjningsproblematiken på flera sätt. Dels försåg de sina anläggningar med omfattande la- gerbyggnader för att få plats med förnödenheter för en lång tids isolering, dels uppförde de bygg- nader för såväl boskap som växthusodling.44
Isolering kunde dock även vara en psykisk påfrestning. Anställda vid olika gruvanläggning- ar på Spetsbergen har vittnat om nedstämdhet och frustration av att vara fångad i köld och mörker under månaders tid utan möjlighet att lämna platsen.45 Flera gruvbolag försökte mot-
figur 3. (föregående sida) Karta över valfångststa-
tionen Ocean Harbour på Sydgeorgien. A/S Ocean placerade stationen vid en av de få skyddade natur- hamnarna på Sydgeorgien och omformade landska- pet till ett lokalt nätverk för valoljeproduktion med hjälp av ett avancerat system av kanaler för dräne- ring å ena sidan och vattenförsörjning å den andra.
karta: Ulf Gustafsson, Dag Avango, Björn Basberg
verka detta och arkivstudier i kombination med fältundersökningar på Spetsbergen har visat hur. Ett exempel är Sveagruvan. Under tidig vår sän- de gruvbolaget båtar till kanten av istäcket ut- anför Spetsbergens västkust för att leverara för- nödenheter. Samtidigt kunde anställda beredas möjlighet att lämna anläggningen med samma båt. Vägen till iskanten från gruvan var dock lång, 35–50 km, och för att säkra rutten vidmakt- höll bolaget ett antal hus där personal som frak- tade varor eller som skulle lämna anläggningen kunde övernatta eller söka skydd vid behov (fig. 4).46 Annorlunda uttryckt: genom byggnaderna
kunde bolagsledningen länka samman iskanten med gruvanläggningen och därigenom vidmakt- hålla en fungerande relation med de viktigaste aktörerna i det lokala nätverket – arbetarna.
Bakom de arktiska industriföretagens strate- gier i samhällsbyggandet fanns en enkel rationa- litet som knappast var unik för industriidkare kring sekelskiftet 1900: ambitionen att vidmakt-
hålla arbetsfred och därmed en förutsägbar och potentiellt lönsam produktion. Detta var en tid när arbetarklassen, i synnerhet gruvarbetare, i allt högre grad organiserade sig fackligt och ofta också politiskt inom en groende och alltmer radikal arbetarrörelse.47 I industrisamhällen på
platser som Spetsbergen och Sydgeorgien blev detta en särskilt stor utmaning. Där försökte en arbetsledning bestående av en handfull personer styra över ibland flera hundra stridbara arbetare. Samtidigt: på Sydgeorgien fanns en mycket li- ten polisstyrka och på Spetsbergen ingen alls. På Spetsbergen berodde detta på att ögruppen be- traktades som ett ingenmansland och att ingen stat därför kunde skicka polis eller militär för att slå ner vare sig strejker eller rena revolter.48
Sammantaget gav detta arbetarna en potentiell styrkeposition, som de i flera fall valde att nyttja. Företagsledningarna försökte motverka genom att skapa materiellt drägliga levnadsförhållanden – färska förnödenheter och en infrastruktur som
figur 4. Camp Morton, Van Mijenforden, Spetsbergen — en aktant i Sveagruvans lokala nätverk. AB Spets- bergens Svenska Kolfält använde byggnaderna som mellanstation och tillfälligt skydd för transporter av per- sonal och varor mellan iskanten i Bellsund (vattenytan som syns i bakgrunden) och Sveagruvan. foto: Dag Avango, 2006.
möjliggjorde hemresa — aktanter genom vilka de i förlängningen kunde köpa arbetsfred.
Än viktigare var att skapa anständiga boende- förhållanden. Gruvbolagen på Spetsbergen var mer angelägna om detta än valfångstbolagen i det antarktiska området. Medan arbetarbarack- erna på Sydgeorgiens valfångststationer hade ett enkelt utförande, var arbetarbarackerna på flera av Spetsbergens samtida gruvanläggningar för- hållandevis påkostade. Detta handlade till stor del om att medan valfångstföretagen drev sina stationer endast under sommartid, drev gruv- bolagen sina anläggningar på året-runtbasis. För att arbetarna skulle förbli nöjda behövde bostä- derna därför i än högre grad kunna fungera un- der sträng kyla och hårda vindar. Vid en av de tidigaste kolgruvorna på Spetsbergen, amerikan- ska Longyear City (anlagd 1906), erbjöd bolaget endast mycket enkla och trångbodda baracker till sina arbetare. Gruvanläggningen drabbades av många strejker, bland annat över boendeför- hållandena.49 Andra bolag drog lärdom av ame-
rikanernas erfarenheter och satsade pengar på drägligare levnadsförhållanden för de anställda, som t.ex. vid Sveagruvan (anlagd 1917) och Ba- rentsburg (anlagd från 1920). Fältundersökning- ar på Spetsbergen visar dock att kvalitén på bo- städerna knappast var en garanti för arbetsfred. Bostäderna i Advent City, Spetsbergens första gruvanläggning i året-runtdrift (anlagd 1905), bestod av rejäla timmerhus av en typ som var vanlig i Nordnorge. Trots detta var arbetarna vid anläggningen så pass missnöjda att anlägg- ningens korta drifttid (–1908) kom att präglas av återkommande, långvariga och våldsamma kon- frontationer mellan arbetsledning och arbetare. Gruvbolaget närmade sig såväl det brittiska som det norska utrikesdepartementet med begäran om militär intervention för att återta kontrollen över Advent City, men svaret blev negativt med hänvisning till Spetsbergens folkrättsliga status som ingenmansland. Gruvbolaget valde därför att lägga ner driften, med motiveringen att de ansåg det allt för problematiskt att hantera ar- betskonflikter i ingenmanslandet. Annorlunda uttryckt, företagets försök att kontrollera sitt lokala nätverk med hjälp av å ena sidan aktan- ter som bostäder och å andra sidan utrikesde-
partement och militär, misslyckades. Såväl deras lokala som deras globala nätverk var för svaga för att kunna vidmakthålla en fungerande verk- samhet i Arktis.50
De polara industriföretagen använde inte endast bostäder för att hålla arbetarna på gott humör. Ett annat sätt att motverka frustrationer till följd av mörker, isolering och primitiva lev- nadsförhållanden, var att organisera fritidsaktivi- teter. Fältundersökningar vid både Sydgeorgiens valfångststationer och Spetsbergens kolgruvor visar att bolagen satsade betydande resurser på det. Vid Sveagruvan på Spetsbergen lät bolaget anlägga en samlingslokal för arbetarna som innehöll bl.a. bibliotek och scen där musikanter och arbetarteatergrupper kunde framträda. Där organiserades också dans och fackliga möten.51
Vid valfångststationerna på Sydgeorgien anlade valfångstföretagen fotbollsplaner. Fältundersök- ningar vid Prince Olav Harbour visar att detta inte rörde sig om någon obetydlig investering. De bergiga topografiska förhållandena vid an- läggningen erbjöd inga som helst plana ytor för en fotbollsplan. Trots detta tog sig bolaget an mödan att inte endast plana ut ett kuperat om- råde med fyllnadsmassor, utan även anlägga ett grustag för att generera dessa fyllnadsmassor och med hjälp av en för ändamålet konstruerad linbana flytta gruset.52 Investeringar av denna typ
kan väcka munterhet hos en nutida betraktare, men var baserade på en enkel ekonomisk ratio- nalitet i samtiden. Nöjda arbetare strejkar inte utan producerar, vilket leder till högre avkast- ning för företaget och utdelning på investerat kapital. Företeelser som fotbollsplaner kunde därigenom fungera som aktanter som bidrog till att uppnå detta mål.
Fältundersökningarna visar samtidigt att bo- lagen också använde den fysiska miljön för att framtvinga arbetsfred. De utformade de Spets- bergska gruvsamhällena på ett sådant sätt att bebyggelsen manifesterade sociala hierarkier. Ett exempel är Sveagruvans bebyggelseplan, där arbetarnas bostäder var åtskilda från arbetsled- ningsbostäderna och direktionshusen genom placering på olika sidor av anläggningens trans- portsystem för stenkol — linbanan. Mönstret är bekant från svenska brukssamhällen och detta
var också syftet. Bebyggelseplanen var avsedd att vara igenkänningsbar. Den skulle bidra till att normalisera hierarkier och utgöra en ma- teriell referenspunkt för en önskad social ord- ning vid anläggningen. Mönstret bröts endast av bostäderna för gifta manliga arbetare och manliga arbetare med familj, som placerades bland direktionsbyggnaderna. Denna arbetar- kategori premierades eftersom bolagsledningen ansåg att manliga gifta arbetare var lättare att kontrollera p.g.a. deras försörjningsplikt gente- mot familjen.53 Vid valfångststationerna på Syd-
georgien gick bolagen tillväga på liknande sätt (fig 5). På detta sätt ville bolagsledningarna med hjälp av materiell kultur inte endast återskapa hierarkier mellan direktion och arbetare, utan även skapa sociala skiktningar och därigenom motstridiga intressen inom arbetarkollektivet. De använde bostäderna och bebyggelseplaner- na som aktanter för att framtvinga arbetsfred. Tillvägagångssättet var vanligt förekommande i company towns i samtiden.54 De polara industri-
anläggningarna är såtillvida exempel på en vida spridd internationell företeelse. Det mesta talar dock för att isolationen och den svaga statliga närvaron i polartrakterna gjorde det särskilt an- geläget för de bolag som var verksamma där att med varje tillbuds stående medel försöka upp- rätthålla arbetsfred och kontroll – inklusive med hjälp av en bebyggelse som oftast endast bestod av simpla prefabricerade hus.