Läraren kan med fördel också avslöja hur han eller hon själv reagerat käns- lomässigt på vissa verk och scener eller i förhållande till vissa karaktärer.50
Detta väcker sannolikt intresse hos studenterna och kan inspirera dem både till att vilja ta del av dessa verk och scener själva, och till att börja tala om sina egna reaktioner på dessa eller andra verk. Denna egna läsarerfaren- het hos läraren kan sedan vara utgångspunkt för en gemensam diskussion av vad det är i texten som framkallar dessa känslor.
Eftersom jag ännu inte använt mig av denna metod själv, kommer jag i det som följer att utgå från exempel ur romaner som berört mig och som jag tänker mig skulle vara lämpliga att diskutera med studenter. Ett sådant textstycke är den mycket omskrivna episoden vid Waterloo i Stendhals Kartusianklostret i Parma. Fabrice del Dongo genomgår här omvälvande känslor som uttrycks på flera plan, genom hjältens tårar och upprörda tankar, liksom genom alla utropstecken, så karakteristiska hos Stendhal. Vad är det som gör att denna scen väcker känslor? För det första har det sannolikt betydelse att Fabrice är i centrum här och att vi har tillgång till hans tankar, delvis ur ett jag-perspektiv. Om en gestalt skildras inifrån, sympatiserar läsaren lättare med denna, enligt bl.a. Wayne Booth.51 För det
andra spelar det roll att berättaren står honom så nära; han uttrycker inte bara det hjälten tänker och känner, utan till och med hur han skulle ha reagerat om andra, hypotetiska händelser inträffat. Han vet exakt vad det är »som krossade hans hjärta«, varifrån han fått sina drömmar, och att »[o]m fienden hade tagit hans fina häst skulle han inte ha grubblat mer på saken«.52 Man kan också misstänka att Fabrices godtrogenhet och labilitet
50 Suzanne Keen påpekar att lärare ofta döljer egna känslomässiga läsupplevelser för studenterna och att de därmed knappast uppmuntrar till känsloreaktioner hos studenter, särskilt inte positiva sådana (kritiska, negativa känslor tycks vara ett mera accepterat sam- talsämne) (Keen, 2007, s. 6). Jag befarar att denna attityd kan verka menande på studen- ternas läslust i allmänhet.
51 Wayne Booth, The Rhetoric of Fiction, New York: The University of Chicago Press 1961, 1983, s. 245–256. Suzanne Keen citerar också Booth på denna punkt och hävdar att hypotesen är utbredd inom litteraturteori (Keen, 2007, s. 21).
väcker sympati. Fel och skavanker hos människor väcker lätt sympati, så länge de inte är för många och av alltför allvarlig karaktär.53 Fabrice är
närmast omedveten om att han travar över blodiga kroppar och är nära att bli träffad av kanonskotten som haglar omkring honom. Kontrasten mel- lan de känslor han visar och de känslor som »normalt« skulle kunna för- väntas i denna situation är förstås slående: »Å, äntligen är jag i skottlinjen! […] Jag har sett eldstriden! upprepade han belåtet för sig själv. Nu är jag en riktig krigare«.54 Även den ofattbara sorg Fabrice senare faller in i är
paradoxal. Det han då fäller bittra tårar över, där han sitter med ryggen mot ett pilträd mitt på slagfältet, är sönderkrossade, »vackra drömmar om den ridderliga och högsinta vänskap som man finner hos hjältarna i Det befriade Jerusalem«.55 Kanske är det för att Fabrice gråter så förtvivlat – och
av så oväntade anledningar – som man känner medömkan, en känsla som förstärks genom de trefaldiga utropstecknen som berättaren använder för att uttrycka sin hjältes upprördhet:
Det var intet att se döden nalkas då man omgavs av hjältemodiga och hjärtevarma själar, av ädla vänner som tryckte ens hand när man utandades sin sista suck! Men att hålla sin hänförelse levande när man var omgiven av simpla skurkar!!!56
Liksom markententerskan han möter, och som kallar honom sin »lille soldat«, är det som läsare lätt att bli »rörd av Fabricios blekhet och vackra ögon«.57 Med sina små veka nävar (som samma kvinna observerar), sin
litenhet och föräldralöshet är han i totalt underläge, och långt ifrån att vara den hjälte han vill vara (och som berättaren ironiserar över, genom att kalla honom »vår hjälte«). Han missar till och med möjligheten att få syn på den man som kan vara hans far, löjtnanten Robert, som befinner sig alldeles i närheten, tillsammans med självaste kejsar Napoleon, så högt
53 Detta visas till exempel i Wayne Booths analys av Jane Austens Emma. För Booth är fenomenet kopplat till det interna berättarperspektivet (Booth, 1961, 1983, s. 245–256).
54 Stendhal, 2014, s. 44–45. 55 Ibid., s. 49.
56 Ibid., s. 49–50. 57 Ibid., s. 37.
aktad av Fabrice. Dimman från kanonelden är alltför tät. Allt är så diffust att han blandar ihop dräkterna på dem som slåss; vilken färg var det nu på hans egna soldater? Han kastar sig över tidningarna dagen därpå för att försöka få klarhet i händelsen. Sådant underläge och sådan otur väcker känslor av sympati. Som Victor Brombert påpekar, inbjuds läsaren att le åt Fabrice, hans klumpighet och hans vackra drömmar om ridderlig och sublim vänskap.58
Men reagerar alla läsare så här när de läser denna scen? Kan upplevel- serna variera beroende på vilken livserfarenhet läsaren har? Det är också en fråga att ta upp med studenterna. De känslor som framkallas hos mig har förmodligen färgats av de briljanta analyser jag läst av denna scen, av bland andra Victor Brombert. Det vore intressant att undersöka vilka känslor scenen väcker hos dem som inte tagit del av några analyser. Vidare kan man fråga sig hur någon som upplevt krig på riktigt uppfattar detta. Kan kanonröken och bristen på engagemang hos Fabrice då väcka känslor av obehag? Och hur upplever den insatte historikern scenen? Kan han eller hon känna irritation över att vissa detaljer saknas eller är felaktiga?
När det gäller Stendhals verk är det också intressant att diskutera de tyglade, återhållna känslorna som uttrycks i romanerna, till exempel käns- lorna av lycka. Hur reagerar läsaren på elliptiska partier, som referensen till de »tre gudomligt lyckliga år« som Fabrice och Clelia upplever, men som berättaren helt avstår från att beskriva.59 Som läsare får vi alltså inte ta del
av denna lycka – hur kan detta »uteslutande« upplevas för oförberedda förstagångsläsare, jämfört med hur explicita beskrivningar uppfattas? Och vad finns att säga om Suzanne Keens hypotes att positiva känslor inte är lika empatiskapande som negativa?60 Kan vi känna empati av att läsa om
den lycka som Stendhals gestalter erfar? Kan deras lycka vara smittande, göra oss lyckliga?
Slutscenen i Rött och Svart, då Julien Sorel befinner sig i fängelset och ska avrättas, är också en intressant scen att diskutera i sammanhanget, ef- tersom den uttrycker så mycket lycka trots det dramatiska ögonblicket.
58 Victor Brombert, Stendhal. Roman et liberté, Paris: Fallois, 1991, s. 124. 59 Stendhal, 2014, s. 465.
60 Keen, 2007, s. 6. (»Empathetic responses to fictional characters and situations occur more readily for negative feeling states, whether or not a match in details of experience exists«.)
Även här kan hjältens känslor sägas vara paradoxala i den meningen att de är oväntade i förhållande till situationen.