Oftast försöker jag att inte bry mig om det. Jag låter det bara passera, klapparna på huvudet när jag var liten, de som har flyttat sig till axeln eller armen nu när jag har blivit äldre, de medlidsamma tonfallen och så kommentarerna:
- Har du ingen som hjälper dig?
- Men vad modig du är som vågar gå ut.
- Om jag skulle bli blind skulle jag inte klara nånting.
- Tänk, det syns inte alls att du är blind, du har så vackra ögon.
- Jaha, har du alltid varit blind, men det är ju ändå lite bättre än att ha förlorat synen som vuxen, du vet ju inte vad du saknar.
- Om jag blev blind skulle jag inte vilja leva längre. - Fint ändå att du får komma ut såhär.
Ja, jag låter det passera, försöker låtsas att jag inte hör, stänger av ilskan. Ibland försöker jag svara med något roligt, men det är ju sällan man kommer på de rätta orden. En gång när jag lyckades med det var när en full gubbe ropade efter mig:
- Vad har dina föräldrar gjort för ont för att få dig? - Det skulle du allt bra gärna vilja veta.
Men ibland, när jag ger svar på tal blir det bara fel. Som med den där påtända tjejen som kom fram till mig i tunnelbanan här om dagen.
- Du kan vara glad som slipper se all skit i världen, sa hon, och innan jag hann tänka mig för fräste jag:
- Du kanske vill byta med mig. Och hon blev jätteledsen.
- Förlåt, sa hon, förlåt, jag tänkte mig inte för.
Och där stod vi och ångrade oss båda två. Det var väl helt onödigt att trycka till henne sådär. Förresten skulle jag aldrig vilja byta med henne.
Och alla dessa som ska be för mig. Vilt främmande människor på stan. Men dem hanterar jag bättre ändå.
- Du får gärna be för mig, brukar jag säga, bara jag slipper stå här och lyssna. Men innerst inne retar de mig. Varför tror de att de vet vad jag behöver? Som om det att vara blind är mitt största problem. Lasse, som har två ögonproteser lät en sådan där människa be för honom en gång.
- Ja, nu tycker jag att jag ser lite ljus i alla fall, sa han till förebedjaren. Hjälp vad vi skrattade när han berättade det för oss.
- Nä, sa vi, nu tror han ju att det funkar, då kommer han att kasta sig över varenda blinning han ser.
Det är sånt som gör det så kul att umgås med andra synskadade människor. När jag var yngre ville jag aldrig göra det. Jag blev galen på alla vuxna som tyckte att jag skulle träffa ”andra som jag”. Efter Tomteboda var det så skönt att slippa. Jag brukade säga att jag väl inte behövde ha något gemensamt med folk bara för att vi såg lika dåligt, men nu, när jag har börjat träffa Lasse och Lisbeth, Klas och
Gudmundur och de andra har jag kommit på att det ändå är rätt kul. Det finns saker som man inte kan göra tillsammans med seende personer, lyssna på radioteater till exempel. Hemma hos Lasse och Lisbeth sitter alla tysta och lyssnar på riktigt. Och så den härliga känslan att få vräka ur sig allt dumt seende människor säger och gör, utan att behöva tänka på att förstå dem hela tiden. Det är så skönt. En annan sak som jag gillar med att vara tillsammans med synskadade människor är att jag vet att ingen tittar på mig. Jag blir så stressad när seende personer hela tiden iakttar:
- Ojoj, nu spillde du lite där, lite till höger har du en köttbulle kvar, vad letar du efter nu?
- Ni får säga till när glasen är tomma, brukar Gudmundur säga, jag är ingen tankeläsare. I midsomras käppade vi omkring hela högen och skrålade julvisor i Angereds centrum. Folk kastade sig ner från trottoaren när vi kom. Det är så skönt att äntligen våga ta plats.
Olyckorna
Jag har den röda kjolen på mig och tröjan jag har stickat med restgarner. Jag känner mig så fin i den. Folk tror att jag har stickat efter nåt särskilt mönster. De är
imponerade. Jag brukar inte berätta att jag bara har låtit slumpen avgöra i vilken ordning jag har valt färgerna. När jag står i rulltrappan på väg ner hör jag tåget. Fan också, nu kommer jag att missa det, tänker jag och börjar springa. Först ner för rulltrappan, sen snett åt höger mot perrongen. Jag vill verkligen inte missa det här tåget. Min vita käpp och båda mina fötter tappar kontakten med underlaget exakt samtidigt och jag faller. Jävlar, hinner jag tänka, en gång till.
Första gången var en fredagseftermiddag och jag var på väg hem från mitt
sommarjobb på bandkontrollen på tal och punktskriftsbiblioteket. Det var ett roligt sommarjobb. Det gick ut på att kontrollera om talböckerna som kom tillbaka från låntagarna var hela. Man satt vid en maskin med snurrande spolar där varje kassett skulle kontrolleras. Om båda spolarna snurrade var kassetten hel. Så skulle alla punktskriftsetiketter kollas och bytas ut om punkterna hade blivit för svaga. Det var kul att se vad folk lånade och jag kunde läsa hur mycket jag ville under tiden. I magasinet ställde vi tillbaks böckerna på sina platser. Det fanns hur många bokhyllor som helst och man vevade på en stor vev för att öppna och stänga
sektionerna. Om vi var flera personer inne på magasinet samtidigt var det viktigt att vi ropade till varandra så att vi inte vevade in någon. En av mina bästa vänner där på bandkontrollen var Gudmundur. Han var ingen sommarjobbare, utan fast anställd och han var kul och uppfinningsrik. Till exempel var han väldigt bra på att
härma folk. En gång ringde han till köket och lät som en av kontorscheferna och beställde kaffe och mackor till ett möte för trettio personer. De i köket hörde inte att det var Gudmundur utan fixade beställningen till den där chefen, som förstås inte fattade någonting. Vi brukade också roa oss med att skjutsa varandra i de stora postburarna, men det fick vi sluta med en dag när vi nästan körde rakt in i ett studiebesök. Ja, jag gillade verkligen jobbet på bandkontrollen. Det fanns några gamla människor där också, som kunde berätta om hur det var att leva som blind i Stockholm förr i tiden. Det var spännande.
Den här fredagseftermiddagen var jag trött och hungrig när jag hoppade av på Fridhemsplan. Jag skulle gå förbi systemet innan jag gick hem till lägenheten på S:t Göransgatan. Men när jag gick där på perrongen måste ekot av ljudet från
rulltrappan ha lurat mig, för trots att jag visste att jag skulle svänga vänster, så svängde jag höger eftersom jag hörd rulltrappsljudet därifrån. Alltså klev jag rakt över perrongkanten. Eftersom jag landade på rygg trycktes all luft ut ur mina lungor och jag kunde inte röra mig. Det finns ett utrymme under perrongkanten, tänkte jag, jag måste försöka rulla in där, men åt vilket håll är den och var är den där
strömförande skenan som ska finnas här någonstans? Jag var inte rädd. Jag hade fullt upp med att försöka dra ner luft i lungorna. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt hade jag ändå rest mig upp och stod med händerna mot det kalla
perronggolvet. Att det var så högt upp. Perrongkanten var nästan i höjd med min haka. Hur skulle jag kunna ta mig upp där. Då kände jag någons händer runt mina armar och i nästa ögonblick stod jag uppe på perrongen igen.
- Hur är det? Är du skadad?
- Ingen fara, jag behöver bara sitta ner en stund, men du jag tappade min käpp. - Jag hämtar den.
Det fanns ingen plats på bänkarna, så jag satte mig på golvet. Käppen hade jag ihopvikt i mitt knä. Det blev inget vin. Jag tog mig visserligen till systemet, men väl där inne höll jag på att svimma, så jag gick ut och satte mig på trottoaren. Jag var livrädd att någon skulle tro att jag var full, men ingen kom fram till mig och så småningom gick jag hem. Det var en bit att gå, men jag vågade inte gå ner i
tunnelbanan igen, så jag gick längs S:t Göransgatan hela vägen till Stadshagen, fem tvärgator. Det gick fruktansvärt långsamt eftersom det gjorde så ont i ryggen. En gång var det någon som frågade om jag behövde hjälp, men då var jag nästan hemma, så jag tackade nej. Hemma i lägenheten gjorde jag tre stora mackor och drack ett glas fil. Sen ringde jag mamma och berättade att allt var bra innan jag till slut lade mig på tältsängen. Jag skulle få gäster den kvällen och de skulle få sova i min bäddsoffa. Jag tänkte att när jag väl har lagt mig ner kommer jag inte att kunna resa mig upp igen, så jag såg till att jag hade cigaretterna och talboken inom
räckhåll.
Gästerna kom, men till dem sa jag bara att jag mådde lite dåligt och eftersom de inte var mina vänner, utan vänner till en kompis till mig, brydde de sig inte så mycket om hur det var med den saken, utan stack bara iväg på vad det nu var de skulle göra.
På måndagen var jag ändå tvungen att gå ner i tunnelbanan igen för att åka till jobbet. Varenda skakning från tåget skickade en smärtblixt genom ryggen.
- Du måste ringa sjukvårdsupplysningen, sa Gudmundur, som var den enda jag vågade berätta för.
På sjukvårdsupplysningen sa de att man ändå inte gör något åt brutna revben, men om jag fick problem med att andas skulle jag höra av mig.
Det gjorde ont både när jag andades, skrattade och hostade, men jag gick ändå aldrig till akuten. Jag ville inte berätta för dem vad som hade hänt. Jag kunde precis föreställa mig hur det skulle låta:
- Men herregud! Du måste ju ha någon med dig när du åker tunnelbana! Det där är ju farligt!
När jag vaknar ligger jag på den kalla perrongen. Jag känner hur det rinner något ur mitt vänstra öra, men jag har inte ont någonstans.
- Jag har ringt efter en ambulans, jag är läkare, vad heter du?
Jag säger mitt namn och personnummer och så ger jag henne numret till mitt jobb. Hon måste ringa och säga till dem att jag blir sen, hon lovar att göra det.
Människor står runt mig, nära. Det är som en mur av varma kroppar. Det känns bra, men någon skriker åt dem att flytta på sig.
Jag ligger på en bår med huvudet neråt i rulltrappan. Det är obehagligt. Varför tar vi inte hissen. Jag har fått en filt, men det räcker inte. Jag fryser.
Det snöar på mitt ansikte när vi kommer ut på gatan. Jag får fler filtar inne på akuten, men jag blir inte varm.
- Du ska få åka ambulans igen, säger någon, jag följer med dig.
Mer snö mot mitt ansikte. När vi åker iväg hör jag sirener. Någon annan åker också ambulans, tänker jag, någon som har bråttom, någon som är allvarligt skadad. Men sirenerna blir inte svagare. Efter ett tag förstår jag att det är vi som tutar. Har vi bråttom?
De väcker mig hela tiden och frågar vad jag heter, om jag vet vad det är för dag och om jag vet var jag är. Jag är så trött, vill bara sova. Jag är rädd också, för vad händer om jag svarar fel? Kommer de att låtsas att det var rätt och så skriva att jag har blivit knäpp i journalen och vad gör de då?
De vill veta vem de ska ringa. Har jag någon nära anhörig som de kan kontakta? Det har jag inte. Pappa skulle bli så rädd och mamma jobbar nere i Antwerpen. Det är ju ingen idé att ringa till henne. Men de tjatar och tjatar. Till slut får de P-O:s nummer. Vi har visserligen gjort slut, men jag orkar inte förklara hur allt hänger ihop. Jag vill sova och jag vill åka hem.
- Allt det här ståhejet är överdrivet, säger jag till P-O. Det är ingen fara med mig. Om jag bara får komma hem och vila kommer allt att bli bra. Han säger att han har ringt till mina föräldrar. Jag blir arg. Vi hade inte behövt oroa dem. Jag är ju snart hemma igen. Men jag blir kvar där på neurokirurgen.
- Det är bra med er rökare, säger sjuksköterskan Susanne några dagar senare, ni är alltid snabbast upp ur sängen, men du får åka rullstol till rökrummet, eftersom du har brutit foten.
Jag tror henne inte. Jag har ju inte ont i den. - Försök stå på den då, säger hon.
Jag sätter ner foten i golvet och den viker sig direkt. Det är rätt otäckt att åka rullstol. Den som kör förvarnar inte när den tänker svänga och jag känner mig lätt sjösjuk, men cigaretten smakar ljuvligt.
Efter en vecka får jag åka hem och då har både mamma och pappa varit där och hälsat på mig. Pappa kom över dagen och jag tyckte synd om honom hela tiden. Han verkade så tafatt där på sjukhuset. När mamma kom från Antwerpen åkte han hem och jag vet inte vem av oss som var mest lättad. Mamma är kvar när jag
kommer hem och det är riktigt skönt. Hon lagar mat och pratar strunt. Både hon och pappa har tagit det förvånansvärt bra faktiskt. Jag var så rädd för att deras oro skulle bli svår att hantera.
Men det där med att gå med kryckor och vit käpp samtidigt, det är omöjligt. Jag får ta en krycka i den ena handen och käppen i den andra. Som tur är ska jag bara vara gipsad i sex veckor. När mamma har åkt tillbaka till Belgien följer P-O med mig ner i tunnelbanan. Det är dumt att vänta för länge. Om jag gör det kommer jag aldrig att våga åka tunnelbana igen.
Kungsholmsstrand
Camillas lägenhet ligger på Kungsholmsstrand. Egentligen är den inte hennes, utan Toms, men han ska vara i Japan i flera månader, så nu bor hon ensam här. Det är en etta på femte våningen med gasspis och en pytteliten balkong, som man knappt kan vara på eftersom den bara består av en liten smal remsa. Dessutom bullrar det för mycket från trafiken där nere på gatan. Lägenheten är mysig. Den har ett riktigt kök och en hall, så den känns mycket större än en etta brukar göra. Det tog lång tid innan jag vågade börja använda gasspisen, men nu har jag vant mig. När jag har sovit över sitter vi ofta i köket i flera timmar och äter frukost. Camilla har en FASS där vi brukar kolla dödliga doser av sådant som vi har hemma. Inte för att vi vill ta livet av oss, men ändå. Så brukar vi kolla kontaktannonserna. Planen är att hitta nån rik gubbe som vill träffa oss då och då när han är i Stockholm, men någon sådan har
vi inte hittat än. En kväll provgår vi på Malmskillnadsgatan bara för att se vad som händer, men vi blir skiträdda när en man saktar in med sin bil och frågar om vi vill ha sällskap. När vi säger nej, blir han förbannad.
- Vadå nej, skriker han efter oss.
En natt ligger vi på golvet och lyssnar på Rumours hela natten. Camilla har ett kassettdäck som vänder bandet automatiskt och det är bra, för ingen av oss orkar resa på sig för att vända själva. Efter några timmar skulle jag egentligen vilja gå upp och stänga av, men det orkar jag inte. Dessutom är jag för full. Jag tror inte att jag skulle kunna resa mig, så jag ligger kvar. Varje gång någon av oss tänder en cigarett blir jag bländad.
” Well it’s all over now, do you know how to pick up the pieces and go home” Men oftast går jag hem och sover. Det tar bara 10 minuter att gå till min lägenhet på S:t Göransgatan. Det var det jag hade tänkt göra den där kvällen när det konstiga hände.
Jag stod i hallen och knöt skorna när jag plötsligt kände en stark rädsla, eller snarare, när jag blev skräckslagen. Jag sa inget till Camilla, för vanligtvis är hon mycket mer mörkrädd än jag. Jag ville inte skrämma henne nu när jag skulle gå. Men hon måste ändå ha känt min känsla för plötsligt sa hon:
- Jag tror inte du ska gå riktigt än.
- Det tror inte jag heller, sa jag, och tog av mig skorna som jag precis hade knutit. Vi gick in i köket och satte oss. Camilla hämtade Baileys från kylskåpet och så satt vi där och pratade tills känslan hade gått över.
- Nu kan du nog gå, sa hon, precis samtidigt som jag tänkte det.
Camilla och jag har aldrig pratat om det, men jag tänker mycket på vad det var som hände. Varför blev jag så skräckslagen och vad skulle ha hänt om jag hade gått ändå?
Inbrottet
Det ringer på dörren. Utanför står en ung tjej som låter osäker på rösten. Hon undrar om hon får låna telefonen och ringa till sin pappa. Jag släpper in henne och ger henne telefonen. Hon sätter sig i min bäddsoffa, men stänger inte dörren efter sig. Hon får inte tag på sin pappa. Det verkar som om hon bara fastnar i
telefonväxeln på hans kontor. När hon har pratat klart säger hon: - Det där är bara min bror.
Jag fattar ingenting. Vad då bror? Men så hör jag något vid den öppna dörren. När jag reser mig gör hon det också och går mot den.
- Ja, det är nog bäst att du går nu, säger jag.
När hon går ut hör jag hur kroken som min jacka hänger på gnisslar till. Jag känner efter. Den är tom. Jackan är borta. Jag springer efter henne och ropar samtidigt som jag kommer på att mina nycklar ligger i jackan som hon tog. Om dörren slår igen nu, så kommer jag inte in. Jag stannar. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Gå tillbaka och ställa upp dörren, men då hinner hon kanske undan, så jag följer efter henne. Vid hissarna står hon och väntar.
- Jag vill ha tillbaks min jacka, säger jag.
- Jag har ingen jacka, svarar hon och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte bli handgriplig och känna på henne. Jag vänder och går tillbaka in i min lägenhet, men innan jag hinner stänga min dörr kommer en granne.
- Har du också haft påhälsning, säger han, vi har ringt polisen. De är nog här snart.
Jag går in till mig och väntar. Efter ett tag ringer det på dörren. Det är polisen och inte vilken polis som helst heller, utan Roger. Roger som var sommarbarn hos Körvolle när vi var små. Jag blir så glad och förvånad över att se honom att jag nästan glömmer varför han är där. Men det gör inte han.
- Ok, så den här tjejen har varit hos dig också, hur såg hon ut? - Hon var liten och hade en mockajacka.
Jag hör hur han rapporterar det jag har sagt i sin walkie-talkie och tänker att det är så skönt att han inte ifrågasätter mig.
Nu är alla grannar ute i den långa korridoren och pratar med varandra.
Stämningen är mer upprymd än upprörd. Det är nästan som om vi är glada över att något oväntat har hänt oss. Efter ett tag kommer Roger och säger att de har hittat henne. Hon var i tvättstugan. Han har med sig saker som han tror är mina. Hon har tagit fler grejer än vad jag hade upptäckt, bland annat en talande klocka.
- Men cigaretterna och tändaren kan hon väl få behålla, säger han. Jag vill