För den stora allmänheten är frågan om attungen ganska främmande Hans Hildebrand (Sveriges medeltid)
Följande kapitel är det längsta i avhandlingen och utgörs av en utredning som syftar till att kartlägga det fastighetssystem där attungen var basenhet.50 Att just attungen och inte marklandet har valts beror på att kunskapen om det förra jordetalet är i större behov av uppdatering än det senare. Att så är fallet sammanhänger med att attungen är betydligt äldre än marklandet, varför källorna till dess ungdomstid till antalet är få och dessutom svårtolkade. Det ligger därför i sakens natur att marklandet måste ha haft attungen som sin närmsta förebild när det tillkom i mitten av 1200-talet. Kännedom om attungssystemets uppbyggnad och funktioner är därför av största vikt för att förklara marklandets uppkomst. Som sagt, historien saknar nollpunkt och den handlar inte om jungfruliga ursprung, utan om transformationer av förefintliga strukturer.
Innan vi ger oss i kast med själva undersökningens olika moment vill jag inledningsvis ge en översiktsbild av attungen och dessutom föregripa några av utredningens viktigaste resultat. Termen attung (fsv. attunger; lat. octonarius) eller attung jord är det äldsta kända namnet på ett fastighetsmått i det gamla svenska riket. Attungen var ett jordetal och har som sådant fyllt olika funktioner i ett fastighetssystem. Man kan säga att attungen är en föregångare till den kamerala räkningen i hemman och mantal. I skriftliga källor kan attungen med säkerhet beläggas kring sekelskiftet 1200. Ordets innebörd
’åttondel’ syftar på en större enhet. Vilken denna helhet skulle kunna vara råder delade meningar om. Forskningen har lämnat flera bud, varav byn och
50 Föreliggande kapitel är en omarbetad version av min licentiatavhandling (Ericsson 2007).
hamnan (ledungens minsta rustningsenhet) är de två huvudkandidaterna. För dem som tycker att historisk forskning handlar om olika fenomens ursprung är frågan avgörande, men en undersökning om attungen måste ta avstamp i de bevarade källorna, och när dessa tillkom var attungen sedan länge basenhet i ett väl fungerande fastighetssystem. Källorna lämnar tyvärr bara indirekta upplysningar om attungens ursprung.
Med avseende på den empiriska förankringen låter sig attungsundersökningens resultat indelas i två skilda grupper. Den ena omfattar föreliggande kapitel och handlar om de funktioner som attungen har fyllt i fastighetssystemet. Om detta system och dessa funktioner – som ur ett agrarhistoriskt perspektiv är de mest intressanta – har vi relativt säker kunskap.
Välgrundade är också undersökningens ekonomiska och bebyggelsehistoriska moment, vilka baseras på att attungen var ett erkänt jord- och fastighetsmått.
Den andra gruppen handlar om attungens ålder och ursprung och redovisas i kapitel 9. Eftersom källäget är som det är kan vi inte förvänta oss något säkert svar på ursprungsfrågan. Däremot är det intressant, inte minst ur den politiska historiens perspektiv, att ta upp frågan till diskussion. Ett förslag till problemets lösning – som arbetar med en sammanjämkning av de konkurrerande hypoteserna – skisseras mot slutet av nämnda kapitel.
Indikationerna pekar dock i en bestämd riktning, nämligen att attungen har fått sitt namn av att vara en åttondel av hamnan. Eftersom jord var den enda solida förmögenheten i ett outvecklat agrarsamhälle, som det vikingatida Skandinavien, är det knappast förvånande att det tycks finnas ett samband mellan krigstjänst och jordegendom.
De flesta attungsbeläggen är från Östergötland. Av naturliga skäl står därför detta landskap i undersökningens centrum. All odlad jord av någon omfattning förefaller ha fått attungstal, även sådan som låg i perifera skogsbygder.
Däremot saknas attungsbelägg från medeltida nyodlings- och kolonisationsområden. Förhållandet pekar på att attungsindelningen tillhör en bestämd period i början av medeltiden. Trots att jorden på Öland också var indelad i attungar är brev med attungsbelägg relativt sällsynta därifrån. Gårdar på Öland omtalas i flera brev utan att attungstalen är specificerade. Därutöver är attungen känd från norra och östra Småland samt Närke. Avradsuppgifter och andra på attungen baserade saker är sällsynta utanför Östergötland och Öland.
En viktig egenskap hos attungen var att den möjliggjorde ett jordägande som baserades på andelsprincipen (eng. shareholding). Det är här tegskiftet kommer in i bilden, dvs. det system som reglerade hur jorden fördelades inom byn. Varje delägare eller granne hade rätt till en teg av proportionell bredd i varje teglag i förhållande till hur stor andel han hade i byamålet. För att
underlätta jordmätningen har fasta stång- och alntal knutits till attungen. Byns alla ägor kunde omfattas av tegskiftet, även om en utskiftning i fysisk mening oftast var begränsad till åker och äng. Utmarken förvaltades i regel som en gemensam resurs. Efter samma delningsgrund reglerades delägarnas eller grannarnas skyldigheter i byggande och underhåll av hägnader och vägar.
Förutom byamål har attungen varit norm för beräkning av avrad (arrende), skatter, fattigtionden och ersättning för trädesärjning. Till attungen har också servitut kunnat knytas. Vid jordtransaktioner och pantsättningar, men också i testamenten, har attungstalen använts för att värdera den aktuella egendomen i pengar.
Den här undersökningen driver en tes, nämligen att attungens multifunktionalitet inte var något från början planerat, utan något som växte fram efter hand. Detsamma gäller det på attungen baserade tegskiftessystemet, som kännetecknas av geometrisk regelbundenhet. Från början behöver inget annat än själva jordmåttet ha funnits med.
En slutsats som har stöd i flera observationer är att attungen var ett mått på en kärnfamiljs normala brukningsenhet, som också motsvarade den vanligast förekommande gårdsstorleken. Att så var fallet på Öland är sedan tidigare bekant, men i och med den här undersökningen kan det också göras troligt för Östergötland och Småland. Slutsatsen är logisk med tanke på att attungen är ett besuttenhetsmått med motsvarigheter i Västeuropas mansusenheter. Eftersom ett helt hemman i Östergötland ofta var närmare två attungar vid medeltidens slut måste antalet gådar kraftigt ha reducerats i detta landskap under senmedeltiden. Det kan ha handlat om så mycket som en halvering.
Undersökningens syfte är som sagt att göra en kartläggning av attungens fastighetssystem och på så sätt precisera attungens egenskaper och funktioner.
Med ökad kunskap om attungen blir den mer användbar för forskningen och därtill en för den medeltidsintresserade allmänheten mindre främmande sak.
Av naturliga skäl intar också Östergötland en framskjuten plats i Dovrings avhandling om attungen och marklandet (1947), vars resultat den här undersökningen både testar och tar sats ifrån. Någon samlad utvärdering av Dovrings resultat kommer däremot inte att göras. Målsättningen med undersökningen är, som sagt, att öka kunskapen om attungen – inte om Dovring som forskare. Mitt intryck är dock att Dovring mestadels såg längre än samtida forskare, och att man står ganska stadigt på hans axlar. Utsikten därifrån är inte oäven. Öland behandlades däremot mer översiktligt av Dovring, men har senare studerats ingående av kulturgeografen Sölve Göransson, som presenterat sina resultat i ett flertal arbeten, där attungens betydelse för utvecklingen av det öländska kulturlandskapet understryks (t.ex.
Göransson 1971, 1983). Göranssons skrifter är både ett viktigt referensmaterial och en stor inspirationskälla för min undersökning.
3.1 Forskningshistorik
Tidigt fångade attungen historikernas intresse. Särskilt diskuterades vilka sakförhållanden som jordetalet ursprungligen kan ha åsyftat. Oenigheten gällde främst om byamålet eller jordmåttet var det primära. Den tidens historiker var ofta fixerade vid ursprungsfrågan. Men attungens olika funktioner och användningsområden kan inte förklaras enbart utifrån dess uppkomst. Att förklara ett historiskt fenomen är något mer än att redogöra för dess ursprung. Räckvidden av attungens betydelse framgår först när hela dess historia uppdagas.
Någon kanske finner det konstigt att jag hänvisar till forskning som är så gammal som från 1800-talet. Särskilt naturvetare kan finna detta märkligt.
Beträffande attungen finns det emellertid fortfarande relevanta presentationer av källmaterial och diskussioner som är så pass gamla, och inte minst två konkurrerande hypoteser om uppkomsten, som ännu inte prövats på ett avgörande sätt. Som Janken Myrdal mycket riktigt påpekar slår den humanvetenskapliga diskussionen med mycket långsamma pulsslag jämfört med den naturvetenskapliga (Myrdal 2009, s. 58).
Carl Gustaf Styffe antog redan i sitt inträdestal till Vitterhetsakademien 1860 att attungen var en åttondel av hamnan, dvs. det distrikt som skulle utrusta en vigerman med vapen och proviant till ledungsflottan (Styffe 1864, s.
287). Han skulle fortsätta att hävda sin uppfattning genom åren (Styffe 1880, s.
193, 1911, s. 241). Utan omsvep framhöll han att eftersom alla gamla fastigheter i Östergötland var taxerade i attungar eller bråkdelar av sådana måste hela landskapet ha varit indelat i hamnor. Att även härader utan kustanknytning varit ledungspliktiga kunde han belägga med hänvisning till att kung Albrekt år 1376 lånat ett ledungsskepp av Skärkinds härad och i samband med denna händelse frikallat häradet från ”snækkio thiænist” och
”snækkiopæninga” (SDHK 10915).
Styffe underbyggde sin hypotes med flera argument, varav åtminstone tre förtjänar att upprepas. Det första är att ledungslamen, dvs. den skatt som avlöste ledungen, utgick efter jordens attungstal. Det andra är att byar kunde ha andra attungstal än åtta, vilket talar emot att attungen skulle vara byns åttondel. Det tredje är de lagrum i Östgötalagen som hänvisar till jord som är
”jämngod till hå och hamna” eller byar som ”hör till hå och hamna” (ÖgL G 16 pr, B 28: 5). Det på samma gång allittererande och bildliga uttrycket åsyftar
att sådana byar eller sådan jord har ledungsplikt.51 Den aktuella jorden har med andra ord varit taxerad i attungar. Vidare antog Styffe (1880, s. 6) att attungen i Sverige var detsamma som ottingen i Danmark, dvs. bolets åttondel. Bol och hamna var för honom två identiska företeelser. Någon förklaring till sin ståndpunkt gav han aldrig.
Hans Hildebrand var av en annan uppfattning. I sitt bokverk ”Sveriges medeltid” bröt han den annars så undervisande och säkra berättarstilen med ett polemiskt avsnitt om attungens uppkomst med udden riktad mot Styffes åsikt (Hildebrand 1983 [1879–94], s. 248 ff.). Hildebrand var helt och fast övertygad om att attungen ursprungligen var byns åttondel. Att byar kunde ha andra attungstal förklarade han dels med att smärre tillägg gjorts på grund av nyodlingar och torpetableringar, dels att det inte var hela byar, utan huvudgårdar belägna i byar som avsågs.
På samma sätt som Styffe anfört exempel på byar som inte var åtta attungar tog Hildebrand nu fram en lång lista med byar på just denna storlek. Exemplen är i huvudsak hämtade från Vadstena klosters jordeböcker. Hur byns åttondel sedan blivit ett standardiserat jordmått förklarar han aldrig, men när väl saken var ett faktum kunde en fullständig jordindelning i attungar genomföras över hela landskapet. Medan större byar i regel åsattes 12 eller 16 attungar tänkte han sig att enstaka gårdar tilldelades ett fåtal attungar. Vidare konstaterade Hildebrand att storbyarna på 16 attungar ligger i Östergötlands bördigaste delar, vilket måste betyda att den av honom skisserade utvecklingen inte tagit sin början i de största byarna, vilket man skulle kunna förvänta sig, utan i den normalstora byn.
Hildebrands genomgång var avsevärt större än Styffes, men ändå inte tillräckligt omfattande för att man verkligen ska kunna pröva de konkurrerande hypoteserna mot varandra. Varför byn just har delats i åtta lika parter ger han närmast en räkne- eller skiftesteknisk förklaring: ”Man dividerade gerna med två och fick derigenom halfvor, fjerdedelar och åttondedelar, men vid dem stannade man” (op. cit., s. 248). Han påpekade att förfarandet är bekant från flera områden och att talet åtta varit så betydelsefullt (hos germanerna) att det blivit ”heligt”.
Hildebrand påpekade att Styffe inte hade uppmärksammat det nära sambandet mellan attungen och det geometriska byamålets alnar och stänger (op. cit., s. 243). I sitt betänkande om utvecklingen av den svenska skifteslagstiftningen gjorde Gabriel Thulin (1911) denna relation till ett
51 De skeppstekniska termerna hå och hamna används i Östgötalagen i överförd betydelse.
Medan ordet hå avser den vinkelböjda årtull som var monterad på relingen åsyftar ordet hamna det årband som var fastsatt i årtullen och hindrade åran från att glida tillbaka. En vigerman kunde också benämnas håsäte, dvs. en man som sitter vid ett av ledungsskeppets årfästen.
huvudnummer. Efter en genomgång av Östergötlands geometriska jordeböcker från 1600-talet konstaterade han att byamålen mycket ofta är 16 stänger.
Eftersom Östgötalagen stadgar att det ska gå två stänger på en attung (ÖgL B 2: 1) motsvarar 16 stänger 8 attungar. Särskilt tydligt är förhållandet i de sex härader som ligger längst i öster. Thulin drog slutsatsen att byarnas åttadelning måste vara ursprunglig och bekräftade därmed Hildebrands åsikt.52 Bland senare forskare har Åke Holmbäck & Elias Wessén (1933, s. 230 f.), Erik Lönnroth (1940, s. 72 ff.) och Carl Ivar Ståhle (1941, s. 214) i stort anslutit sig till den av Hildebrand och Thulin förfäktade uppfattningen.
En udda hypotes som ligger vid sidan av diskussionen huruvida attungen var en del av byn eller hamnan framlades 1922 av agronomen Erik Oskar Arenander. Han avvisade att ordet attung skulle betyda ’åttondel’ eftersom ordets latinska översättning ”octonarius” egentligen betyder ’av åtta bestående’. Saken hade tidigare påpekats av Ludvig Falkman (1884–85, del 1, s. 152). Efter ett vidlyftigt resonemang, där han drar in antika sagesmän, stannade Arenander för att attungen är minst 2000 år gammal, och att det inte är åkerbruket utan boskapsskötseln som ligger till grund för förmögenhetsbeskattningen. Vidare påpekade han att åtta kor i långa tider varit en normal besättning för en fullsutten bonde, och drog därav slutsatsen att man med attung menat ’en gård stor nog att hålla åtta kor’. Eftersom det är svårt att finna något egentligt stöd för hypotesen har den i allmänhet avfärdats (Lönnroth 1940, s. 75 med not 2; Holmbäck & Wessén 1933, s. 230; Dovring 1947, s. 87; annan uppfattning hos Beckman 1954, s. 484 ff.).
Folke Dovring lade en ny grund till attungens utforskande. I detta sammanhang ska jag endast göra ett kort referat av avhandlingen från 1947, där attungen flankeras av det uppsvenska marklandet. Med kritisk blick och empirisk prövning baserad på den kasuistiska metoden underkastade han Styffes, Hildebrands och andra forskares påståenden. I stort ansluter han sig till Styffes linje, dvs. att attungen var del av hamnan. Samtidigt upptäckte han att den östgötska hamnan inte bestod av 8 utan 16 attungar. Istället för att försöka lösa detta problem antog han utan vidare att den svenska attungen som sin direkta förebild hade Danmarks otting. Den svenska attungen skulle således också vara åttondelen av ett bol. Att detta bol inte kom till användning förklarade han med att byarna i regel var så mycket mindre i östra Sverige än i
52 Dovring fäste stort avseende vid Thulins undersökning (1947, s. 89 ff.). Han påpekade att de av Thulin åberopade uppgifterna om attungstal i medeltida källor inte i ett enda fall direkt relaterades till någon av de avmätta byarna. Det finns med andra ord ingen kasuistik som underbygger Thulins slutsats.
Danmark, varför man inte hade bruk för hela bol. Istället nöjde man sig med åttondelarna (op. cit., s. 178).53
Av större betydelse än ursprungsfrågan är Dovrings genomgång av attungens funktioner. Det är här han framstår som en betydande agrarhistoriker. Särskilt föredömlig är hans undersökning om avraden på jord indelad i attungar, men också hans utredning om ordet säde (fsv. sæþe) och dess betydelse. Den senare frågan var avgörande för hans undersökning om attungens storlek och hur attungen förhåller sig till marklandet. Han hade också god inblick i attungens underindelning i olika fraktioner och hur attungen var relaterad till det geometriska byamålets alnar och stänger. Att den av honom konstaterade avradsminskningen och reducerade åkerarealen under senmedeltiden skulle ha orsakats av en folkminskning som i sin tur var orsakad av digerdöden och efterföljande epidemier ville han dock inte kännas vid. De av honom konstaterade förändringarna lämnades i stort oförklarade.
Efter det att Dovring flyttat till USA upphörde forskningen om medeltidens jordetal inom historieämnet.54 Istället tog kulturgeografer över stafettpinnen och gav forskningen en nytändning. Dovrings insikt att jordetal är något som i hög grad har inverkat på odlingsmarkens och byarnas fysiska utformning, och att äldre lantmäterikartor är ett viktigt källmaterial i utforskandet av dessa saker, omfattades fullt ut av den historiska inriktning som utvecklades inom kulturgeografin med början under 1950-talet. Det är en säregen utveckling som nästan undantagslöst kan tillskrivas David Hannerberg och hans forskarkollegor. De svenska geograferna, som främst var verksamma i Stockholm, knöt emellertid inte an till Dovrings agrarhistoriska program, utan till den nya kulturlandskapsforskning som hade etablerats på kontinenten under efterkrigstiden (Widgren 1999). Kännetecknande för nämnda forskningsinriktning var dels en systematisering av olika former och element i kulturlandskapet, dels en med utgångspunkt i ett yngre källmaterial tillbakaskridande rekonstruktion av byars och åkersystems tillkomst. Det
53 Åtminstone en by i Östergötland har haft en jordindelning som starkt påminner om det danska bolskiftet. Det gäller den stora kyrkbyn Viby i landskapets centrala slättbygd (se vidare kapitel 6).
54 Efter det att Dovring hade utmanat Lönnroth och fått ge vika ville ingen historiker i Sverige ta upp tråden från Dovring och forska på medeltida jordvärderingssystem. Annorlunda förhöll det sig i Danmark där Paul Rasmussen och Erik Ulsig tog över stafettpinnen från Svend Aakjær, som för övrigt tyckte at Dovrings avhandling om attungen och marklandet var en både lødig och vægtig bok (Aakjær 1961, s. 302 f.). En person som inte bara kunde, utan kanske också borde ha försvarat Dovring och hans avhandling var hans handledare Sture Bolin, men han valde att ligga lågt, liksom fakultetsopponenten Gunnar T. Westin, som aldrig recenserade Dovrings avhandling, vilket ingen annan svensk historiker heller gjorde. Sture Bolin och Erik Lönnroth var sedan 1930-talet nära vänner och hade planer på att tillsammans skriva ett större arbete om medeltidens agrarhistoria (Odén 2011, s. 80 med not 176).
handlar med andra ord om den i föregående kapitel omtalade retrogressiva metoden, som dels bygger på antagandet att kulturlandskapet är ett resultat av en lång utveckling och sammansatt av skilda former av olika ålder, dels att det är möjligt att analytiskt skilja på formerna och inordna dem på en relativ tidsska.
Hannerberg delade in kulturlandskapets utveckling i ett antal hypotetiska stadier, även benämnda ”nivåer”. För denna utveckling, som tar sin början redan under 600-talet, är åkerjordens taxering grundläggande, något som i sin tur förutsätter att agrarsamhället ingått i ett större administrativt system, närmast motsvarande en statsbildning. De olika stadierna motsvarar olika nivåer av taxering och dessa går enligt honom att rekonstruera genom analyser av åkerskiften och tomter, men också större ytor som gärden och ägoområden, s.k. ramplanering. Hannerbergs uppfattning var att attungen inte ingick i en primär taxering, utan anknöt till äldre kamerala jordvärderingar (Hannerberg 1971, s. 58, 1977, passim, särskilt s. 129 ff.). Ståndpunkten var och är kontroversiell och en jordtaxering i förhistorisk tid är inte bara osannolik, utan dessvärre omöjlig att belägga. Som framgår längre fram i avsnittet om Närke måste Hannerbergs försök att belägga en vikingatida attung i byn Fjugesta avvisas.55
Den kulturgeograf som jämte Hannerberg främst har undersökt jordetal och deras betydelse för kulturlandskapsutvecklingen är Sölve Göransson. Han tog tidigt intryck av Hannerberg, men i sin forskning, som företrädesvis berör den attungsindelade jorden på Öland, intar han en självständig och med tiden alltmer kritisk hållning mot Hannerbergs metoder och resultat. Göransson har avgjort fört forskningen framåt och lämnat flera hållbara resultat. Det gäller inte bara jordetal utan också flera för det östsvenska kulturlandskapet utmärkande drag (Göransson 1985).
Göransson avvisar den av äldre forskare, däribland Dovring, delade uppfattningen att jorden i hela det gamla svenska riket skulle ha varit indelad i attungar (op. cit.). En verklig jordindelning i attungar har endast funnits i östra
55 Försöket att påvisa en förhistorisk jordtaxering i det östgötska Halleby (Lindquist 1968) är av allt att döma också förfelat. Järnålderns hägnadssystem är dels mycket större än vad Lindquist kände till, och måste därför ha rymt betydligt fler gårdar (Winberg 1983), dels har ny bebyggelse och nya hägnader tillkommit successiv utan något avbrott – i Lindquists resonemang är avbrottet centralt – före den antagna sammanflyttningen på den gemensamma ”bytomten”. Tiden för den förmodade tomtregleringen (ca 600 e. Kr) sammanfaller i själva verket med att bebyggelsen överges och hägnaderna faller ur bruk, något som med all önskvärd tydlighet framgår om man på nytt kalibrerar kol-14-dateringarna från Halleby och sammanställer dem i ett diagram. Sölve Göransson (1985, s. 65 f.) tar generellt avstånd från de ofta av talmagi färgade försöken att påvisa förhistoriska jordtaxeringar. Janken Myrdal (2008) har i samma anda kritiserat föreställningen om att det i förkristen tid skulle ha funnits en tillräckligt stark statsmakt för att genomföra detaljerade regleringar.
Götaland och Närke. Vidare framhåller han att den danska indelningen i bol är attungens närmaste förebild, men inskärper samtidigt att Götalands attung intar en självständig ställning gentemot ottingen. Den svenska attungen och bolets åttondel har endast namnet gemensamt. I övrigt har de ingått i olika system.
Dessutom har han formulerat en högst intressant hypotes som går ut på att en fast jordetalsräkning är en nödvändig förutsättning för uppkomsten av det på andelsprincipen grundade svenska tegskiftessystemet. Vi har anledning att återkomma till denna hypotes.
Vad beträffar den gamla striden mellan Styffe och Hildebrand ansluter sig Göransson till den förres linje (Göransson 1983). Samtidigt har han uppmärksammat det paradoxala förhållandet att en indelning i hamnor, till skillnad från i Svealand, inte kan beläggas i Götaland (Göransson 1985, s. 70).
Detta är också en sak som vi har anledning att återkomma till. Göransson refererar inte sällan till Dovring, men det handlar då företrädesvis om enskilda resultat. Metoddiskussionen för han i anslutning till Hannerberg. Det som främst förenar Göransson och Dovring är ett i grunden källkritiskt förhållningssätt, något som inte utmärker Hannerberg. För att vara kulturgeograf är Göransson ovanligt starkt påverkad av den historiska eller källkritiska metoden.
3.2 Katalogen med attungsbelägg
Medeltidsbrev som har tillkommit i samband med olika slags fastighetstransaktioner benämns jordebrev och är den huvudsakliga källan till attungens historia före 1400-talet.56 Den här upprättade katalogen över attungsbelägg i SDHK sträcker sig från omkring 1200 till utgången av år 1378 (App. B). För att om möjligt fånga in alla brev med attungsbelägg i databasen måste man söka på såväl svenska som latinska ord. Även om brev på latin helt dominerar under äldre medeltid är det inte ovanligt att de svenska orden attung eller åtting förekommer i den latiniserade formen attungus istället för octonarius. Det förekommer till och med att jordetalet anges både på latin och svenska, t.ex. ”vnum octonarium dictum atungh terre” (SDHK 2939).
Attungen har underindelats i något som betecknas spanns avgäld (lat.
modiorum redditus). Katalogen omfattar också sådana belägg.
56 Först från 1398 finns en förteckning i ”Registrum ecclesiae Lincopensis” över jord som hör till prebenden vid Linköpings domkyrka och avraden från dessa egendomar (RA A 9). Detta är den äldsta bevarade jordeboken från Östergötland (Dovring 1947, s. 121).
Katalogen är gjord i databasprogrammet MS Access och bygger på uppgifter från 573 brev.57 Totalt omfattar katalogen 911 poster. Ofta finns flera attungsbelägg i ett och samma brev. Å andra sidan omtalas ibland samma jordlott i flera olika brev, t.ex. köpebrev och fastebrev. Antalet unika lotter uppgår till 811. Dessa kräver en särskild kommentar.
I ett stort antal brev anges attungens storlek i sammansatt form. Mestadels rör det sig om ett heltal och ett bråk. Ibland förekommer två bråk, mindre ofta tre eller fyra. Konjunktionerna et och cum avvänds omväxlande och det går inte att säga att de skulle markera skilda andelar eller ägolotter (fsv. ægho luter) för att tala med samtiden. I flera fall anges attungens storlek med ett avdrag, t.ex. ”vnum attongum terre cum dimidio octaua parte minus” (SDHK 3368). Notabelt är att ¾ ofta anges som ¼ mindre än en hel (attung) och att flera fjärdedelar kan adderas. Exempelvis kan 1 och ¼ attung uttryckas som fem fjärdedelar. Den sammansatta formen är i flertalet fall säkert ett sätt att så enkelt som möjligt ange hur stor ägolotten är inom ramen för attungens duodecimala underindelning, varom mer nedan. I katalogen motsvaras både et och cum med ett plus (+) och avdrag med ett minus (–). Bråken har därefter räknats om till ett i regel onaturligt bråk, vilket i sin tur omvandlats till ett decimaltal. Det går inte säkert att veta om en ägolott varit en teg eller på annat sätt avskilt jordstycke. Särskilt gäller detta om andelen är en ringa bråkdel av en attung. Det har varit möjligt att avyttra en ägolott utan att andelen i fysisk mening var utskiftad.
Storleken på den i breven hanterade jorden varierar från som minst en sextondels attung till som mest 12 attungar (Fig. 12). Medelvärdet är 1,4 och medianen är 1. Vanliga storlekar är ¼ attung, ½ attung, 1 attung och 2 attungar. För de större ägorna (> 2 attungar) rör det sig antingen om hela byar eller huvudgårdar eller om flera skilda andelar som av någon anledning sammanhållits. Vad beträffar den största egendomen, som avser 12 attungar i Sveabod på Öland, så bestod den i början av den nya tiden av flera skilda gårdar och byar i Gräsgårds härad (SDHK 431; DMS 4:3, s. 313). Högst sannolikt handlar det om ett under senmedeltiden upplöst godskomplex. Dessa större egendomar utgör endast 17 % av det totala antalet ägolotter.
57 Den misstänkta förfalskningen SDHK 318/319 har inte tagits med. Detsamma gäller för attungen i Värmlandsfisket i Birger Brosas gåvobrev till Riseberga kloster (SDHK 245). När riksjarlen i ett annat brev till lagmannen och övriga invånare i Värmland kungör att han till systrarna i Riseberga skänkt sin andel i laxfisket omtalas inget attungstal (SDHK 246). Attungen är i övrigt okänd i Värmland. I ett fall är det troligt att ordet ”attung” fallit bort: ”tres quaternario terre per totam villam sine diminucione qualibet” (SDHK 5197). I katalogen har därför en ägolott på ¾ attung supplerats. Detsamma har gjorts för 15 spanns avgäld där ordet ”redditus” antagligen bortfallit (SDHK 4019). Antagandet stöds av att ägolottens pris är rimligt i förhållande till jordens storlek.