Schwarze Milch der Frühe wir trinken sie abends
wir trinken sie mittags und morgens wir trinken sie nachts wir trinken und trinken
wir schaufeln ein Grab in den Lüften da liegt man nich eng
”Jag tror att allt redan är förlorat. Liksom jag skildrar döda som inte vet om att de är döda, ser jag en mänsklighet som kämpar på men sedan länge är förlorad”. Så svarade den österrikiska författaren Elfriede Jelinek på frågan vad som oroar henne i dagens värld.508 Centralt i Jelineks författarskap är idrott och natur. Hennes stat, Österrike, är ett alpland och ett skidsportsland. Österrike har tack vare detta legitimerat sig som ett trevligt land.
Österrikarna har, enligt Jelinek, därmed lyckats ”glida undan sitt medansvar till två världskrig”. Ett tredje citat av Jelinek är en delsummering av 1900-talets historia, sett ur centraleuropeisk synvinkel: ”Österrike och Tyskland kännetecknas historiskt av att de åstadkom Intet – dödsriket och det industriella massmordet. De har en negativ identitet”.
Om man fäster avseende på personers statliga tillhörighet, kan man påpeka att Adolf Hitler och Adolf Eichmann var österrikare. Paul Celan föddes 1920 i Czernowitz, idag Tjernovtsy i Ukraina, i slutet av första världskriget annekterat av Rumänien från Österrike.
Litteraturvetaren Enzo Traverso kallar med rätta Celan ”en produkt av det judisk-tyska Centraleuropa”. Traverso påminner om att Celan gärna presenterade sig som ”ett postumt barn av Kakanien” 509 Det är beteckningen på fin-de-siècle-periodens Österrike-Ungern, som Robert Musil skildrat i Mannen utan egenskaper. Denna kultur gjorde nazisterna slut på.
Celan karaktäriserade i ”Dödsfuga” döden som en mästare från Tyskland:
der Tod ist ein Meister aus Deutschland sein Auge ist blau er trifft dich mit bleierner Kugel er trifft dich genau
Celans dikt syftade på förintelselägren. Författaren hade själv överlevt i ett
koncentrationsläger. Tjugofem år efter kriget begick han självmord. Det gjorde även den italienske författaren Primo Levi – även om det förblir oklart om det var fråga om ett medvetet val – en annan överlevare som gestaltat sina erfarenheter i diktningens form.
En överlevare som inte begått självmord och som har levt tillräckligt länge för att hinna få nobelpriset i litteratur är den ungerske författaren Irme Kertész. I en liten essä under titeln
”Vem äger Auschwitz?” räknar Kertesz upp bland författare som har skapat stor litteratur av sina erfarenheter av Förintelsen förutom Celan och Levi även den franske författaren Jean Améry, den polske poeten Tadeusz Borowski, den tyska författaren Ruth Klüger, den franske
508 Ingegärd Waaranperä, ”Vi måste tygla människorna”, Dagens Nyheter 15.10.2002.
filmaren Claude Lanzman (mest känd för TV-serien Shoa) och den ungerske poeten Miklós Rádnoti.510 En av dessa, Jean Améry har i en utsaga om Auschwitz formulerat en slutsats som stämmer överens med Adornos:
(one day) Hitler’s Reich will … be purely and simply history, no better and no worse than [other] dramatical historical epochs [...] (The) murder of millions…, carried out by a highly civilized people, with organizational dependability and almost scientific precision, will be lumped with the bloody expulsion of the Armenians by the Turks or with the shameful acts of
violence by the colonial French: as regrettable but in no way unique.
Everything will be submerged in a general “Century of Barbarism”.511
Imre Kertesz vände sig mot en instrumentalisering av ”Auschwitz”, det vill säga ett ianspråktagande av förintelsen för den historiska minneskulturen i allmänhet, och inte bara i de överlevandes och genom släktskapsförhållanden direkt berördas historiemedvetande. Som historisk minnesplats har Auschwitz blivit ett konfliktobjekt mellan judar och katoliker. När den polske påven Johannes Paulus II år 1979, i sitt första besök i fosterlandet efter valet till påve år 1977, besökte Auschwitz, uppfördes ett åtta meter högt kors där. Det följdes av en kyrka, som tillägnades den helgonförklarade munken Maximilian Kolbe. Denne hade offrat sig för medfångar och lidit martyrdöden i Auschwitz. Men han var också känd för
antisemitiska deklarationer i Polen under 1930-talet. När påven i oktober 1998
helgonförklarade Edith Stein, en judinna som konverterat till katolicismen och 1942 mördades i Auschwitz, skärptes konflikten om minnesplatsen. Edith Stein mördades nämligen inte som katolik, som martyr för sin tro, utan för att hon var judinna.512 Vem tillhör Auschwitz som minnesplats – alla människor, alla polacker, eller Europas av nazisterna mördade judar?
1900-talets många folkmord innebar att kulturen, och särskilt den europeiska kulturen, som frambringade Nazityskland och Sovjetunionen och var modell för ungturkarnas
statsbyggnadsprojekt på bland andra det armeniska folkets bekostnad, blev europeiskt barbari.
Ordet Auschwitz är inte bara ett ortsnamn. Det är, som den tyske historikern Peter Reichel har framhållit, också ett tidsbegrepp, ett ord för en avgrund i historien. Namnet Auschwitz står för radikalt ifrågasättande av själva grundvalarna för mänsklig samlevnad.513
509 Enzo Traverso, L'Histoire déchirée. Essai sur Auschwitz et les intellectuels, Paris 1997 (http://www.anti-rev.org/textes/Traverso97a6/).
510 Imre Kertész, “Vem äger Auschwitz?“, Dagens Nyheter, 13.10 2002
511 Citerat ur Gavriel D. Rosenfeld, “The Politics of Uniqueness: Reflections on the Recent Polemical Turn in Holocaust and Genocide Scholarship”, Holocaust and Genocide Studies, Vol. 13, No 1., 1999, s 28.
512 Peter Reichel, “Auschwitz”, i Etienne Francois & Hagen Schulze (Hrsg.), Deutsche Erinnerungsorte.
München 2003, s. 603.
513 Reichel, “Auschwitz”, s. 618.
I slutet av 1900-talet utgavs i USA två böcker, där författarna sökte summera innebörden i århundradet. Francis Fukuyama gav sin skrift titeln The End of History.
Marknadsekonomin och den politiska demokratin hade övervunnit planekonomin och diktaturen. Historien tog inte slut vare sig med Preussens hegemoni, som Hegels devis hade gått ut på, eller med proletariatets revolution och globala paradis, som varit Marx’ vision.
Men det var ett ljust slut, en final i dur på 1900-talet som Fukuyama spelade upp.514 Samuel Huntington skrev om The Clash of Civilizations. Denna bild var dyster. Kommunismen hade lämnat historien som alternativ till demokratin, men istället skulle arvet från 1900-talet bli en sammanstötning mellan civilisationer, i Europa mellan den västkristna och den östkristna och mellan västkristenheten och islam.515
Huntington skrev om civilisationer. Ett ord som används på liknande sätt, i singular och plural, är kultur. Individers beteenden brukar, då det avviker från det normala i samhället men inte kan sägas bero på personen i sig, hänföras till kulturen. Ett exempel är termen
”hedersmord”, som ibland sägs vara uttryck för en bestämd kultur. På motsvarande sätt kan man säga att lösning av konflikter med våld, krig, är en del av den europiska kulturen. Just en kulturvetare, Nina Witoszek, verksam vid universitetet i Oslo, har påpekat att kultur är ett begrepp som har positiv biklang. Att ha en kultur är något att vara stolt över. Därför är det missvisande att använda det om handlingar som är oetiska och omoraliska. I Sovjetunionen var det djupt kränkande att säga till en människa att den var ”nekulturnyj”. Det betydde att personen ifråga var grov, fräck och allmänt otrevlig. Det finns ett enklare sätt att säga
”nekulturnyj”. Man kan säga barbarisk. Nina Witoszek har föreslagit att det är ett ord som skall användas istället för kultur när man talar om avskyvärda företeelser.516
När man skall beskrivna det förra seklet är det på sin plats att tala och skriva om det europeiska barbariet under 1900-talet, och inte om den europeiska kulturen. Jean Amérys och Nina Witoszeks ordval är det enda rimliga som sammanfattningsbeteckning på det tjugonde århundradet.