området utgjorts av studier av samhälleliga och idémässiga drivkrafter bakom teknisk föränd- ring, samt forskning om de sociala och kultu- rella konsekvenserna av teknisk förändring.3 In-
dustriminnesforskningen harmonierade väl med det teknikhistoriska forskningsfältet, eftersom dess problemställningar lätt kunde inordnas un- der denna breda kappa. Samtidigt utsattes den för kritik för att vara alltför deskriptiv och svag i teori. Den sistnämnda kritiken byggde delvis på att industriminnesforskare tenderade att se det egna ämnets särart som endast metodologisk.4
Till detta skall jag återkomma.
Sedan industriminnesforskningen etablera- des som akademiskt ämne 1992, har den utveck- lats i huvudsakligen två riktningar. Den ena av dessa har fokuserat på industriarvets roll idag – ekonomiskt, kulturellt och ideologiskt. Ett antal av studierna inom denna inriktning har analy- serat omvandlingsprocesser där före detta indu- strisamhällen söker ny identitet och nya vägar till ekonomisk utveckling.5 Vad inkluderas i berät-
telsen om dessa orter, deras förflutna och deras framtider? Vad bevaras, vad bevaras inte och var- för? Hur återanvänds övergivna industrianlägg- ningar och varför används de just på det sättet? Andra studier har undersökt hur industriföretag använder historia, dels i sin utåtriktade verksam- het, dels inåt mot de anställda.6 Vilka historier
berättar företagen, vilka genrer och troper kan identifieras och varför berättar aktörerna histo- ria på just det sättet? Även här har forskningen studerat vad industriföretagen väljer att bevara som kulturarv, vad som rivs och varför.
Den andra inriktningen inom industrimin- nesforskningen består i grund och botten av historisk forskning som syftar till att förklara förlopp och förändringsprocesser i industrisam- hällets historia, med utgångspunkt i dess fysiska miljöer.7 Metodologiskt ligger den nära historisk
arkeologi.8 Forskare använder en kombination
av metoder. Dels arkivstudier av skriftliga do- kument, kartor och fotografier, dels intervjuer för att kartlägga och analysera hågkomster. Sist men inte minst bedrivs fältstudier — dokumen- tation och analys av materiella lämningar från in dustriell verksamhet. Det kan handla om bo- stadsområden, fabriksanläggningar, infra struk-
turer och hela landskap, ovan eller under jord och vatten.
Att ta utgångspunkt i den fysiska miljön bör dock inte endast ses som en metodologisk pre- ferens, utan också som ett teoretiskt ställningsta- gande: materiella ting spelar en aktiv roll i sam- hället och i historiska förändringsprocesser och bör därför beaktas i analyser av sådana proces- ser. Inom industriminnesforskningen är detta ett synsätt som växt fram på ett sätt som kan jämfö- ras med utvecklingen inom arkeologin. Från att ha präglats av en syn på materiell kultur som nå- got passivt, en materiell anpassning till föränd- rade miljömässiga levnadsbetingelser, har sedan ett par årtionden tillbaka en syn på det materi- ella som aktiva element i samhället kommit att dominera. Artefakter utformas för att ha både en praktisk funktion och en symbolisk mening, de används inom ramen för sociala strategier för att konservera eller förändra samhälleliga för- hållanden. De skapar fysiska referensramar för ideologier och de legitimerar makt.9
Inom teknikhistoria har forskningen rört sig från en tendens att uppfatta teknik som enkom ett resultat av natur- och teknikvetenskapliga lagbundenheter (identifierade av forskning), till något som är socialt konstruerat — ett resultat av kulturella normer och olika aktörers och so- ciala gruppers intressen och strategier.10 Äldre
industriminnesforskning (liksom teknikhisto- ria) präglades dessutom ofta av plågsamt de- taljerade beskrivningar av industriella miljöer, processer och artefakter utan någon särskild problemorientering. I likhet med den traditio- nella och processuella arkeologins artefakter var tekniken strikt funktionell med en utformning och användning grundad i tekniskt kunnande och ekonomisk rationalitet. Industrisamhällenas samhällsplaner sågs som passiva avspeglingar av sociala hierarkier och trender inom arkitek- tur och konst. Långt senare än inom arkeologin växte dock nya synsätt fram inom industrimin- nesforskningen, där materiella ting som teknik och bebyggelse tolkades som aktiva element i olika aktörers sociala strategier. Industrisamhäl- lets materiella kultur kunde utformas för att torgföra normer och värderingar, t.ex. genom utformningen av produktionslinjer, fabriksbygg-
naders arkitektur eller genom utställningar av teknik.11 Industrisamhällen kunde utformas för
att naturalisera, legitimera och därigenom repro- ducera hierarkier (i motsats till att vara passiva avspeglingar av dessa hierarkier).12 Av detta syn-
sätt följer implicit det teoretiska ställningstagan- det att materiella ting kan spela en aktiv roll i historiska förändringsförlopp.
Inom det teknikhistoriska forskningsfältet har det sedan 1980-talet pågått en intensiv ut- veckling av teorier, som på olika sätt bidragit till inkludering och aktivering av det materiella i förklaringar av teknisk förändring. Ett exempel är så kallad LTS-teori inom historiska studier av stora tekniska system, där tunga tekniska infra- strukturer tilldelas en tvingande roll som begrän- sar aktörers valmöjligheter när de utarbetar ny teknik för framtiden.13 Ett annat är aktörnätverk-
teori (ANT), där tekniska och industriella pro- jekt studeras som konstruktioner av aktörnät- verk.14 ANT utvecklades från början av forskare
inom vetenskapssociologi och plockades under 1980-talet upp av teknikhistoriker och senare av industriminnesforskare och arkeologer. Idag har det blivit allt vanligare att betrakta ANT mer som en metod än en teori.15 Inom teknik- och
industrihistoria har ANT använts för att förklara hur aktörer utformar och förverkligar tekniska och industriella projekt, samt varför projekten utformas och utvecklas på ett visst sätt. Utgångs- punkten är att tekniska och industriella projekt är konstruktioner bestående av såväl människor som ting, och som agerar tillsammans i aktör- nätverk och därigenom påverkar eller driver historiska skeenden. Aktörer tar initiativ till och bygger dessa aktörnätverk för att förverkliga sina framtidsvisioner och projekt. Det gör de genom att dels bygga globala nätverk bestående av eko- nomiskt starka aktörer som kan förse projekten med nödvändigt kapital (t.ex. genom aktieköp) eller politiska aktörer som kan erbjuda politiskt stöd och legitimitet. Med hjälp av dessa resur- ser kan aktörerna bygga lokala nätverk, som består av de element som behövs för den in- dustriella verksamheten – aktörer med kunskap och arbetskraft, liksom artefakter såsom infra- system, produktionsanläggningar och samhällen. Förutsättningen för att industriella projekt skall
lyckas är att de som bygger aktörnätverken för- mår att kontrollera och vidmakthålla de lokala och globala nätverken, liksom ett stadigt flöde av resurser emellan dem.16 Av central betydelse
är att man inom ANT utgår från att inte endast människor kan spela en aktiv roll i dessa aktör- nätverk, utan även artefakter och miljöer. Dylika materialiteter agerar oftast å en talespersons (aktörens) vägnar och benämns då aktant. En aktant kan t.ex. vara ett staket som enligt en ak- tör representerar gränsen för dennes inmutning för gruvdrift, eller en kontinentalsockel som en stat anger som yttre gräns för dess exklusiva ekonomiska zon. Det materiella kan dock även ta roller som liknar aktörens. I synnerhet gäller detta företeelser i miljön såsom vulkaner eller packis, som effektivt kan påverka möjligheten för aktörnätverk att fungera, t.ex. inom flyg- och fartygstranporter.
Materialiteter ges således en stark roll inom
ANT. Att studera det materiella blir inte endast en metodologisk preferens, utan ett teoretiskt förhållningssätt med en metodologisk konse- kvens. Och av denna följer att om vi avstår från att studera materiell kultur i historiska studier av industrisamhället, riskerar vi att åstadkomma otillräckliga förklaringar.