AVGÖRA VAD SOM ÄR BÄST FÖR BARNET Resultat

Ibland måste socialarbetaren avgöra vad som är barnets bästa i en situation och detta kan gå emot aspekter som familjehemmet, föräldrarna eller barnets vilja.

Respondenterna berättar om att många situationer kräver att de som handläggare själva måste gå emot t.ex. vad barnet vill för att det är det bästa för barnet.

``Det finns barn som mår dåligt inför och efter umgängen men som ändå säger att de vill träffa föräldern mer. Då måste man göra en bedömning utifrån barnets mående och barnets bästa. Måendet visar då att det barnet säger inte är förenligt med vad som är det bästa för den. ´´ - Karin

`` Vi ska ju bedöma vad som är det bästa för barnet och det behöver inte vara detsamma som barnets vilja. ´´ - Sofia

`` Med mindre barn kanske man inte riktigt lyssnar på vad barnet säger utan man bestämmer utifrån vad vi tycker är bäst för barnet. ´´ - Emma

Respondenterna berättar att det finns många tillfällen då ett mindre barn genom sina reaktioner kan uttrycka att de vill träffa sin förälder. Det kan dock finnas orsaker till att det inte har mer umgängen som t.ex. förälderns bristande förmåga, då måste

respondenterna se bort från barnets vilja och gör det som anses vara det bästa för barnet.

``De svåraste ärendena är där barns längtan till sina föräldrar är stor men man vet att omständigheterna hos föräldrarna är svåra och skadliga för barnet. Barnen vill då på ett sätt göra föräldern nöjd genom att träffa ofta men mår sedan dåligt av

träffarna. Då behöver vi gå emot barnets vilja. ´´ - Jennifer

Det kan enligt respondenterna också vara så att barn i låg ålder inte haft en lång relation till sin förälder. De förklarar att barn och familjehem ibland kan uttrycka att barnet reagerat negativt av umgänget men det kan bero på att barnet inte riktigt känner sin förälder. För barn som varit placerade sen födseln kan det vara bra att träffa sin förälder mer för att det ska kunna skapa en relation som gynnar barnet i framtiden.

Respondenterna ger exempel på barn som varit avståndstagande mot sin förälder för att den inte träffat den mycket och inte känner igen den. Då menar de att i en situation där barnet reagerar negativt och är motvillig till att träffa sin förälder när den inte har en relation med den kan skada barnet i framtiden. Socialtjänsten måste då arbeta för att ge barnet en chans att lära känna sin förälder vilket respondenterna generellt anser är det bästa för barnet.

``När barn är placerade väldigt tidigt kan det vara så att de inte riktigt fått en relation till sina biologiska föräldrar. I ett av mina ärenden hade jag ett barn som under umgängen alltid var avvaktande som för vilken främling som helst. Barnet ville inte närma sig föräldern och visade mycket motstånd. De reaktionerna var högst normala då barnet inte kände personen och då behöver vi återgå till att det bästa för barnet är att lära känna sin förälder. Då behöver vi göra en bedömning för vad det bästa för barnet är och de var i det här fallet att ge den möjlighet till att skapa en relation till sin biologiska förälder. ´´ - Selma

``Jag hade ett ärende där pojken inte ville träffa sin mamma då det uppfattades som att han inte kände henne. Den här pojken hade varit placerad sen ett års åldern och var vid tillfällen umgängena började 2 år. När vi då hade ett umgänge och sedan ett till en månad senare hade pojken samma reaktion där han var avståndstagande.

Normalt för ett litet barn! Då behövde vi se över det och ha fler umgängen för det

bästa för barnet i det fallet är att den ska kunna skapa en kontakt med sin mamma. ´´

- Lena Delanalys

Respondenternas svar visar att de gör en åtskillnad mellan att avgöra vad som är det bästa för barnet och att inkludera barnet i umgängesplaneringen. Det verkar som att barnets åsikter och dess sätt att kommunicera påverkar respondenterna att avgöra vad som är det bästa för barnet men är inte alltid avgörande. Lundys modell (2007) är ett stöd eller riktlinje för hur beslutsfattare kan inkludera barn för att sedan fatta ett så bra beslut som möjligt. Om du då ger alla förutsättningar för barn att uttrycka sig på bästa möjliga sätt kan det då enligt modellen påverka socialarbetares beslut om vad som är det bästa för barnet. Detta visar respondenterna genom att ge exempel på situationer där barnet visat motstånd mot att ha umgänge men där de ändå valt att fortsätta för att de bedömer att det är bättre för barnet i längden. På ett sätt går det att säga att barnen faktiskt har audience då de uttrycker sig till personer som kan påverka deras situation.

Här avgör då respondenterna med hjälp av sin egen personliga erfarenhet och kunskap.

RESULTATDISKUSSION

Resultatet tyder på att skapandet av en umgängesplanering samt att delaktiggöra barn i den planeringen är en kombination av att samla in information från de vuxna runtom barnet, barnet själv och sedan avgöra utifrån handläggarens bedömning om vad som kan gynna barnet. Respondenterna redogör för vilka faktorer som är viktiga att ha i åtanke när man gör en umgängesplan och alla dessa faktorer verkar kretsa runt barnet.

Barnet ges space genom att när de får uttrycka sig till respondenterna får de göra det i en trygg miljö som t.ex. deras hem eller rum. Resultatet visar dock att det kan vara svårt för mindre barn att uttrycka sig med ord och att det som väger in mest är barnets psykiska och fysiska reaktioner. I samtalen som respondenterna har med barnen används metoder som nallekort eller lekar som hjälper barnet att uttrycka en känsla över en situation. Barnets röst eller voice enligt Lundy (2007) får komma till tals genom att respondenterna ger barnen möjlighet till att uttrycka sig med de metoderna som nämndes innan. Resultatet visar att voice också uppfylls genom att barnets trygghet till familjehemmet ger den ett stöd som kan omvandla barnets känslor i ord som når respondenterna. Familjehemmet är den som interagerar med barnet var

dagligen och blir över tid den som känner till barnets känslor och behov. När det då handlar om barn som inte kan prata hjälper familjehemmet barnet att uttrycka sig genom familjehemmet. Detta tyder även på att det ligger ett stort ansvar hos

familjehemmet att förmedla rätt information till socialtjänst. Gör de inte det kan det resultera i att barnets röst inte kommer fram. Barnets reaktioner analyseras av de vuxna runtom de och speciellt familjehemmet. När det sedan gäller influence visar resultatet att barnets reaktioner, vilja, positiva och negativa utveckling kretsar kring respondenternas arbete med umgängesplaner. Barnet är det som påverkar

umgängesplanen mest men vad som är bäst för barnet enligt socialtjänsten är det som avgör.

Enligt Lundys modell (2007) som också baseras på artikel 12 i barnkonventionen ska alla barn vara delaktiga i beslut och ha inflytande över beslut som rör dem. I andra termer ska socialarbetare alltid ha delaktiga barn enligt Eriksson & Nässmans (2012) modell. Resultatet visar att barnen i fråga är delaktiga barn då allt runtom

umgängesplaneringen utgår från att studera barnets vardag. Respondenterna nämner trots det att det inte alltid ser ut på det sättet och att barn kan komma att t.ex. behöva ha umgänge. Då kan barn hamna utanför umgängesplaneringen och istället bli beskyddade barn då socialarbetarna väljer att bortse från barnets vilja och avgör vad som är barnets bästa.