Den metateoretiska diskussionen om idealism och realism i politisk teori kommer i avhandlingen att sammanföras med den normativ-teoretiska diskussionen mellan liberala nationalister och liberala universalister. Avhandlingens över–
gripande syfte är att belysa hur olika metateoretiska utgångspunkter – synsätt kring syftet med normativ teori, relationen mellan ideal och verklighet, och antaganden kring människans och politikens natur – påverkar vilka ideal, institutioner eller handlingar som en normativ teori bedömer som rättfärdiga och önskvärda. På en mer specifik nivå är syftet att klargöra betydelsen av sådana utgångspunkter i relation till normativ teori om migration och nationalism, och i förlängningen för möjligheten att göra välgrundade ställningstaganden i förhållande till en konkret politisk situation av det slag som skisserats inledningsvis.
Denna klargörande ambition kombineras med ett kritiskt budskap. Jag kommer att ta ställning för värdet av en realistisk form av normativt tänkande, och instämmer i den realistiska traditionens kritik av att normativ teori länge har haft en olycklig dominans av idealistiska former av politisk teori. Mer konkret kommer jag att rekonstruera den liberala nationalismens metateoretiska antaganden, samt att visa på att liberal universalism ofta har en idealistisk meta–
teoretisk utgångspunkt som gör att den underskattar eller förbiser en rad migrationspolitiska dilemman. Jag driver tesen att liberal universalism, på grund av dess metateoretiska utgångspunkter, ofta inte i tillräcklig grad beaktar de liberala idealens förutsättningar, vilket i sin tur gör att den är vansklig att använda som vägledning för politiskt handlande. I relation till det normativa problemet slår jag således ett slag för liberal nationalism utifrån en realistisk metateoretisk position.
Avhandlingens inomakademiska bidrag är av två slag. Dels innehåller avhandlingen en syntetiserande diskussion av den tämligen omfattande och spretiga metateoretiska debatten om idealism och realism i politisk teori, och
erbjuder ett sätt att begripliggöra skiljelinjerna mellan dessa positioner. Detta helhetsgrepp saknas i den metateoretiska litteraturen, och kan förhoppningsvis komma till användning för andra politiska teoretiker oavsett vilka normativa frågor som sedan adresseras. Dels ges ett bidrag till normativ teori kring migration och nationalstat, närmare bestämt genom att diskussionerna kring det normativa problem som beskrevs ovan ges en genomlysning utifrån ett metateoretiskt perspektiv. Avhandlingen bidrar exempelvis till de metodologiska diskussioner som följt i kölvattnet av Joseph Carens respektive David Millers senaste verk.
Oavsett om läsaren instämmer i min kritiska tes eller inte, har jag ambitionen att åtminstone erbjuda ett sätt att analysera och precisera hur olika metateoretiska respektive normativa utgångspunkter samverkar och påverkar ståndpunkter och positioner inom migrationens politiska teori.
Sammantaget är min ambition att avhandlingen ska vara givande för tre olika läsekretsar: dels personer som är intresserade av den metateoretiska spänningen mellan idealism och realism inom politisk teori i allmänhet, dels de som intresserar sig för migrationens politiska teori som specifikt fält, och dels personer utanför akademisk politisk teori som är intresserade av att bilda sig en uppfattning om det normativa migrationspolitiska problem som Sverige och Europa står inför.
Ett antal viktiga avgränsningar måste göras. Exempelvis bör det noteras att det normativa problem som här adresseras endast uppkommer utifrån vissa utgångspunkter: att liberal demokrati och välfärdsstat är önskvärda institutioner.
Med “liberal” avses i den här avhandlingen det som ibland benämns “liberal egalitarianism”, en liberalism som ser både välfärdsstat och liberaldemokratiska institutioner som viktiga för att förverkliga ideal kring social och politisk jämlikhet. Detta innebär en tydlig begränsning av vilka positioner och argument som är relevanta att beakta. Exempelvis utesluts de diskussioner om migration som förs inom ramen för klassisk liberalism, libertarianism och marxism;
ideologier som inte självklart värnar den typ av välfärdsstat som t.ex. Sverige utgör.45 För tanketraditioner som redan i förstaläget inte anser att en liberal-demokratisk välfärdsstat är något värdefullt kommer migrationsfrågorna att te sig tämligen annorlunda. Utgångspunkten här är alltså socialliberal, vilket innebär att själva önskvärdheten i välfärdsstaten inte i sig ifrågasätts. Problemet gäller istället de målkonflikter som uppkommer givet att man håller liberaldemokratiska och socialliberala ideal och institutioner för rättfärdiga.46 Av detta följer en
45 För en inflytelserik volym om olika idétraditioners inställning till migration, se Barry och Goodin, Free Movement.
46 Här kan det vara värt att nämna två svenska avhandlingar som adresserat liknande problem tidigare. Välfärdsstaten och social jämlikhet i relation till migration har behandlats i Öberg, Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser. Demokratins förhållande till nationalstat och kulturell
avgränsning av avhandlingen till att avse den diskussion som pågått mellan å ena sidan liberala nationalister och å andra sidan de universalistiska liberaler som även värnar demokrati och social jämlikhet.47
En annan viktig avgränsning på normativ-teoretisk nivå är att jag kommer att fokusera på generella etiska grunder för skyldigheter gentemot icke-medborgare i allmänhet – kort sagt, på universalism. Jag kommer inte att behandla argument som handlar om att tillskriva skyldigheter baserat på särskilda orsaksrelationer, såsom t.ex. global ekonomisk exploatering, det koloniala arvet, vapenexport eller militära interventioner. Sådana argument kan vara relevanta i en diskussion om globalt och humanitärt ansvarstagande. Jag kommer dock endast att ägna mig åt en normativ oenighet kring etisk partikularism och universalism, snarare än alla typer av skäl som talar för ökade skyldigheter gentemot andra länder och icke-medborgare.
Vad gäller den metateoretiska dimensionen bör det klargöras att avhandlingen, trots den emfas som läggs på “verkligheten”, inte i någon större utsträckning försöker fastställa huruvida det ena eller andra påståendet eller antagandet om verkligheten är empiriskt trovärdigt eller inte. Hur världen är beskaffad är, ironiskt nog, en fråga som oftast lämnas därhän i avhandlingen. Därtill lämnas frågor om epistemologi åt sidan: jag kommer inte att diskutera hur och i vilken mån vi kan få kunskap om hur världen fungerar och vilka möjligheter den rymmer. Dessa avgränsningar gör att väldigt många centrala frågor lämnas utanför eller endast i korthet berörs. Om syftet med avhandlingen hade varit att föra en specifik normativ argumentation hade dessa avgränsningar inte varit rimliga, särskilt inte utifrån just realistiska premisser. Avhandlingens huvudsakliga syfte är emellertid att illustrera och kritiskt diskutera betydelsen av huruvida och i vilken mån som
“verkligheten” tillåts påverka normativ analys. Detta innebär att jag ofta kontrasterar den liberala nationalismens syn på nationalstaten och kulturella identiteter som empiriska fenomen med universalistiska argument som bygger på att den normativa teorin metodologiskt bör kunna frigöra sig från dessa fenomen.
Jag kommer inte i någon större utsträckning att bemöta argument som hävdar att liberal nationalism ger en felaktig empirisk beskrivning av den nuvarande politiska verkligheten – att det är liberal nationalism som är “orealistisk” i en tid av globalisering och mångfald. Denna viktiga diskussion förbises.
mångfald har analyserats i Johansson Heinö, Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige.
47 Joseph Carens utgör den främsta representanten för en sådan “global egalitarianism”.