I detta avslutande avsnitt kommer resultatet av analysen att diskuteras och förslag på vidare forskning att ges. Avsnittet innehar genomgående samma struktur och upplägg som under föregående avsnitt ”Resultat och analys”.
Syftet med denna studie var att undersöka och analysera kvinnors upplevelser av att ha blivit utsatta för våld av män i nära relationer. Den första frågeställningen: “Vad kännetecknar kvinnornas beskrivningar och erfarenheter av våld i nära relationer?” besvaras systematiskt genom de sex huvudtemana. Inget tema är mer betydelsefullt än något annat då varje tema ger uttryck för olika faktorer och omständigheter som samspelar med varandra. Studiens andra frågeställning; “Hur kan beskrivningarna av dessa upplevelser förklara att det är svårt att lämna den våldsamma relationen?” besvaras löpande genom samtliga teman som skapar insikt och förståelse för vilka faktorer och processer som medför svårigheter för kvinnan att lämna den våldsamma relationen. De första fem temana utgör en bra grund inför det sjätte och sista temat ”Hoppet om att kärleken ska segra”.
Det framkom av kvinnornas självbiografier att den våldsamma relationens inledning kan se olika ut och att relationen inte nödvändigtvis behöver omfattas av en uppvaktningsfas i enlighet med normaliseringsprocessen (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006; Nordborg, 2014). En kärleksrelation påbörjas vanligtvis med en uppvaktningsfas vilket medför att det är omöjligt för kvinnan att förutspå huruvida hon kan komma att bli utsatt för våld av mannen längre fram i relationen eller inte. Uppvaktningsfasen framstår som avgörande för uppkomsten av det känslomässiga bandet till mannen eftersom att det är då han är som mest kärleksfull, charmig och omtänksam mot kvinnan (jmf Cavanagh, 2003; Scheffer Lindgren, 2009; Nordborg, 2014). En tredjedel av världens kvinnor har någon gång blivit utsatt för våld av en man och utifrån detta är det viktigt att uppmärksamma och belysa att en relation inte behöver inledas med en intensiv förälskelseperiod, det kan se väldigt olika ut (Amnesty, 2020; SOU 2005:6). Uppfattningen är att kunskapen om normaliseringsprocessens betydelse för våldsutsatta kvinnor har ökat men att vidare kunskap krävs för att få en djupare förståelse för hur kvinnan och mannen samspelar och förhåller sig till varandra i relationen. Normaliseringsprocessen är en betydande och lämplig förklaringsmodell för våld i nära relationer men det är viktigt att medvetandegöra att samtliga våldsamma relationer inte nödvändigtvis måste överensstämma med denna process (Nordborg, 2014). Yrkesverksamma
som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor måste därför vara medveten om att våldsförloppet kan avvika från normaliseringsprocessen och se olika ut då varje relation är unik (jmf Andersson, 2011; Blomqvist, 2014; Johansson & Herz, 2016).
Samtliga kvinnor gav uttryck för att de blivit utsatta för fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt eller ekonomiskt våld. Kvinnorna blev utsatta för minst två former av våld eller fler och det var även möjligt att urskilja att en form av våld var dominerande i relationen. Merparten av kvinnorna redogjorde för att den första våldshandlingen uppstod en tid in i relationen (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006; Isdal, 2001). Sättet som kvinnorna beskriver våldet som de blivit utsatta för överensstämmer väl med könsmaktsperspektivet som menar att mäns våld mot kvinnor är det yttersta förtrycket mot kvinnor på individ-, grupp- och strukturell nivå. Våldet kan därför inte bara ses som en enskild handling då det är ett medel för män att upprätthålla makt, kontroll och dominans över kvinnor i relationen (Gottzén, 2014; Johnsson-Latham, 2014). Den patriarkala strukturen legitimerar mäns våld mot kvinnor vilket även bekräftas inom den tidigare forskningen (Adjei, 2016; Holmila et al. 2014; Kelmendi, 2015; Lelaurain et al., 2018). Mäns våld mot kvinnor strider mot de mänskliga rättigheterna och trots olika former av insatser pekar ingenting på att mäns våld mot kvinnor i nära relationer minskar (Johnsson-Latham, 2014; Kvinnofridslinjen, 2020). Problematiken med mäns våld mot kvinnor i nära relationer grundar sig i den patriarkala strukturen som dominerar samhällen över hela världen och lösningen är en struktur där kvinnor och män har samma rättigheter och ses som jämlikar (Gottzén, 2014; Kvinna till kvinna, 2020; NCK, 2020a).
En förskjutning av våldets gränser var något som uppfattades att merparten av kvinnorna gav uttryck för och en förklaring till detta var männens växlingar mellan våld och värme. Våldsutsatta kvinnor blir ofta ifrågasatta, varför de inte lämnat den våldsamma relationen tidigare och resonemang har förts kring att förfarandet som medför att våldets gränser flyttas fram är en komplex utveckling där olika processer påverkar och samspelar med varandra parallellt. En av dessa är det känslomässiga bandet som bland annat förstärks av att mannen i perioder är omtänksam och kärleksfull för att sedan bli våldsam mot kvinnan. Om kvinnan stannar kvar bidrar detta till att hon förskjuter våldets gränser och hennes definition av våld förändras vilket bidrar till att våldet successivt blir en naturlig del av relationen. Det är utifrån detta viktigt att närstående och allmänheten når en förståelse för att kvinnor som stannar kvar i en våldsam relation inte medvetet gör ett aktivt val att stanna kvar då normaliseringsprocessen medför att våldet långsamt smyger sig in i relationen och medför att det onormala blir normalt (jmf Cavanagh, 2003; Johansson & Herz, 2016; Johnsson-Latham, 2014; Nordborg, 2014; Scheffer Lindgren, 2009). Samtidigt är det av stor betydelse att belysa att det inte alltid behöver vara på detta sätt då exempelvis Jessie hade en fast definition av vad våld var och denna förändrades inte under relationen med Micke (Andersson, 2011; Johansson & Herz, 2016; Johnsson-Latham, 2014). Vidare hade inte heller det känslomässiga bandet någon betydelse då anledningen till att hon inte lämnade relationen var av rädsla och inte kärlek, något som även påvisades i Scheffer Lindgrens (2009) avhandling.
Det gick även att utläsa att mannens alkoholkonsumtion ansågs vara en förmildrande omständighet som försköt våldets gränser men en kvinna gav uttryck för det motsatta. Resonemanget utifrån det som framkommit har handlat om alkoholkonsumtion som riskfaktor avseende våld i nära relationer, vilket även påvisades i studien av Holmila et al. (2014). Alkoholkonsumtion kan bidra till att mannens gränser suddas ut och att impulsförmågan påverkas negativt om mannen besitter våldsamma tendenser men konsumtion av alkohol kan aldrig ursäkta eller förmildra bruk av våld. Alkohol är ett lättillgängligt medel som mannen kan skylla på för att befrias från att ta ansvar för det våld han utsatt kvinnan för (jmf Holmila et al., 2014; Vatnar & Bjørkly, 2008).
Kvinnans ambivalens, skam och skuld var tre faktorer som framkom i resultatet och som medförde svårigheter för kvinnan att förlika sig med offerskapet. Det är fullt rimligt och förståeligt att det är svårt för kvinnan att identifiera sig med offerskapet då förövaren är hennes livspartner, det blir två kontrasterande bilder av samma man som kvinnan måste hantera och förhålla sig till. Christies (2001) offerteori återspeglar samhälleliga normer och värderingar kopplat till offerskapet. Det ideala offerskapet är beroende av förekomsten av en ideal förövare och dessa samspelar med varandra. Kvinnan behöver därför bemästra skammen och erkänna våldet för sig själv och se mannen som förövare för att kunna förlika sig med offerskapet. När och om kvinnan förlikar sig med offerskapet kan hon inte uppnå legitim offerstatus då våldsutsatta kvinnor i nära relationer inte omfattas på grund av offrets relation till förövaren (jmf Christie, 2001). Anledningen till detta kan vara gamla samhälleliga uppfattningar som lever kvar, exempelvis att mäns våld mot kvinnor i nära relationer rent historiskt ansetts vara en privat angelägenhet (NCK, 2020b; Ray, 2018).
De samhälleliga normer som Christies (2001) offerteori ger uttryck för är problematiska då många individer utesluts från offerskapet eftersom att den samhälleliga föreställningen om offerskapet förutsätter en viss typ av offer och även en viss typ av förövare. En fördom i samhället är att förövaren måste vara okänd för offret, vilket även är ett av kriterierna i Christies teori, och medför att en stor del av individer som utsätts för brott aldrig kan erhålla offerstatus (Christie, 2001). Offer- och förövarskapet är kopplat till normativa föreställningar om respektive kön, vilket bidrar till att individer som utsätts för våld inom samkönade relationer inte kan uppnå varken offer- eller förövarstatus. Män som utsätts för våld av en kvinna kan uppnå offerstatus men det kan bli problematiskt då föreställningen om offerskapet är starkt kopplat till det kvinnliga könet som beskrivs i termer som bland annat svag och underlägsen (jmf Christie, 2001; Holmila et al., 2014). Detta är något som kan vara intressant att forska vidare kring; vilka uppfattningar som finns avseende offer- och förövarskapet i samkönade relationer där det förekommer våld.
Det blir vidare problematiskt för en våldsutsatt kvinna att förlika sig med offerskapet om hon tar på sig skulden för våldet. Om kvinnan bär ansvaret för det våld som hon blivit utsatt för kan hon inte ses som ett offer (jmf Christie, 2001; Vatnar & Bjørkly, 2008). Mannen kan även motivera och förskjuta ansvaret för våldet på henne och hennes beteende, vilket kvinnorna yttrat i självbiografierna men liknande uttryck har även uppmärksammats inom den tidigare forskningen (Adjei, 2016; Holmila et al., 2014; Kelmendi, 2015; Lelaurain et al., 2018).
Olika tillvägagångssätt i syfte att minska eller undvika våldet helt utvecklades och nyttjades av samtliga fyra kvinnor utifrån rädsla för männen och för att bli utsatt för våld av dem. Detta medförde att kvinnorna på olika sätt anpassade sig och underkastade sig männen, exempelvis ansåg flertalet av männen som nämns i självbiografierna att kvinnornas plikt var att utföra hushållssysslorna, vilket överensstämmer med en förlegad syn på vad som förväntas av en kvinna i en heteronormativ relation (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Utförde inte kvinnan sin plikt och/eller lydde mannen blev hon bestraffad för sin så kallade olydnad med våld, vilket är ett legitimt sätt för mannen att upprätthålla sin kontroll och överordnade position över kvinnan i relationen (jmf Adjei, 2016; Gottzén, 2014; Holmila et al., 2014; Kelmendi, 2015). En strategi för kvinnorna var att anpassa sig efter männens krav och förväntningar i syfte att behaga männen och därmed minska eller undkomma våldet helt och hållet (jmf Cavanagh, 2003).
På samma sätt som det förväntas av kvinnan att utföra och ansvara för hushållssysslorna finns det en förväntning på att det är kvinnans ansvar att vårda kärleksrelationen, att kvinnan innehar det emotionella ansvaret (jmf Cavanagh, 2003). Kvinnans kärlek till mannen kan vara ett annat motiv till att olika tillvägagångssätt att undvika och/eller minska våldet utvecklas och kvinnan anpassar sig efter mannens humör och beteende. Drivkraften är inte rädsla som redogjorts för i ovanstående resonemang. Ett exempel är att kvinnan gör avkall på sina egna behov och känslor, och motiverar detta som den ultimata kärleksförklaringen till mannen (Bivner, 2018). Detta kan uppfattas och tolkas som ett sätt för kvinnan att underkasta sig mannen på, vilket är ett uttryck som är förenligt med könsmaktsperspektivet (Gottzén, 2014; Johnsson-Latham, 2014). Återkommande i diskussionen avseende kvinnornas olika strategier är att dessa utvecklades och användes i syfte att bevara relationen till männen. Dessa strategier kan ses utifrån olika perspektiv, ett av dessa är att strategierna kan användas av kvinnan som ett sätt att överleva och hantera våldet som hon blir utsatt för, men kan även vara ett sätt för kvinnan att få relationen till mannen att överleva (jmf Cavanagh, 2003).
Den främsta anledningen till att kvinnorna stannade kvar i de våldsamma relationerna var hoppet om att kärleken skulle segra över våldet och att respektive man ständigt skulle vara den han uppvisade under uppvakningsfasen. Utifrån det som uppmärksammades i materialet har diskussioner förts om att det inte är svårt att förstå varför en våldsutsatt kvinna stannar kvar i en våldsam relation då mannens växlingar mellan perioder av våld och värme håller kvinnans hopp vid liv och stärker det känslomässiga bandet. Detta medför att kvinnan regelbundet blir påmind om hur underbar och kärleksfull mannen kan vara, precis som under uppvaktningsfasen (jmf Nordborg, 2014; Scheffer Lindgren, 2009). Det är ett högst mänskligt beteende, att utgå från och styras av sina känslor, för vad är egentligen starkare än att känna kärlek till en annan person? Det känslomässiga bandet har en stor betydelse och påverkan på en relation då detta utgör grunden samt är den främsta anledningen till att en individ är i en relation (jmf Scheffer Lindgren, 2009). Detta stödjs av det kvinnorna uppgav i Cavanaghs (2003) studie, att de ville vara kvar i relationen men uttryckte en önskan om att männens våld skulle upphöra (Cavanagh, 2003). Ett annat mänskligt beteende som reflekterats kring är människans förmåga att återgå
till och minnas bra perioder i livet och att de på så sätt förskönas och tillskrivs större betydelse än vad de egentligen hade.
Resonemang kring huruvida rädsla kan vara en lika stark drivkraft som kärleken och det känslomässiga bandet har förts, vilket är svårt att besvara då upplevelsen av dessa känslor är individuella och baseras på den enskilda individens subjektiva tolkning. Jessie Anderssons (2011) beskrivning och upplevelse av våld i nära relation visar på att rädsla kan ha en avgörande betydelse avseende varför en kvinna stannar kvar i en våldsam relation, något som även Scheffer Lindgrens (2009) studie påvisar. Det var intressant att beskrivningarna av Mickes växlingar mellan våld och värme inte ingav hopp om en positiv förändring hos Jessie och resonemang fördes kring vad detta eventuellt kunde bero på. Detta resulterade i en uppfattning om att rädslan var den dominerande känslan redan från relationens inledning och medförde att Jessies känslomässiga band baserades på rädsla och inte kärlek (jmf Andersson, 2011; Scheffer Lindgren, 2009).
Den tidigare forskningen avseende mäns våld mot kvinnor i nära relationer bekräftar genomgående olika delar av de mönster som framkommit och presenterats i studiens sex olika teman. Studiens resultat påvisar att mäns våld mot kvinnor i nära relationer är en komplex problematik då olika faktorer, omständigheter och processer samspelar och påverkar varandra. Som nämnts ovan är normaliseringsprocessen en lämplig förklaringsmodell som kan förklara och skapa förståelse för varför kvinnor stannar kvar i relationer där de utsätts för våld. Varje relation är unik och studiens resultat visar på att alla relationer där det förekommer våld inte behöver överensstämma med denna förklaringsmodell samt att det känslomässiga bandet kan grundas i rädsla för mannen istället för kärlek, vilket denna studie belyser och synliggör.
Metodreflektion
Denna studie innehar en kvalitativ forskningsansats där det empiriska materialet består av fyra kvinnors självbiografier som analyserats utifrån tematisk analysmetod. I självbiografierna beskriver kvinnorna sina egna upplevelser och erfarenheter av att ha blivit utsatta för mäns våld i nära relationer. En fördel med att använda sig av självbiografier är att kvinnorna själva med egna ord valt att berätta om våldet för omvärlden och att materialet inte skapats utifrån ett samhällsvetenskapligt syfte genom exempelvis intervjuer. Något som är viktigt att belysa är att kvinnorna själv valt vad och hur deras berättelser om våldet ska framställas och att det inte representerar en generell bild av mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Denna studie utgår endast från fyra kvinnors självbiografier vilket medför svårigheter att generalisera studiens resultat till alla kvinnor som utsatts för våld av män i nära relationer. Självbiografier kan betraktas som ett bra empiriskt material som bidrar till vidare kunskap om hur kvinnor som blivit utsatta för mäns våld i nära relationer skildrar sina upplevelser och erfarenheter. Det hade varit önskvärt att läsa och analysera fler självbiografier i syfte att kunna dra mer generella slutsatser om kvinnor som blivit utsatta för mäns våld i nära relationer men utifrån uppsatsens omfång och tidsram var detta inte möjligt.
Självbiografierna hade även kunnat analyserats utifrån narrativ analysmetod, där det centrala är hur individer begripliggör och uppfattar sin verklighet, genom att beskriva ett händelseförlopp muntligt eller via text (Bryman, 2018). En variant av metoden är den casebetonade där kvinnornas berättelser läses och jämförs som helheter. Denna analysmetod hade möjligen kunnat resultera i att andra faktorer och omständigheter hade uppmärksammats inom ämnet jämfört med denna studie. Casebetonad narrativ analysmetod hade dock medfört att en utav självbiografierna hade behövt bytas ut då den kvinnan inte beskriver sina upplevelser av våld i nära relationer utifrån en kronologisk ordning.
Vad är det som kännetecknar kvinnor som väljer att skriva en självbiografi om sina upplevelser av att ha blivit utsatta för mäns våld i nära relationer? En förklaring kan vara att skrivandet utgör en viktig del i kvinnornas läkningsprocess och att kvinnorna på så sätt når en egen förståelse för våldet och sitt eget beteende. Dessa kvinnor skriver främst för sin egen skull men det går även att urskilja att syftet är att sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor i nära relationer till andra som befinner sig i liknande situationer samt yrkesverksamma och andra som finner biografin intressant och givande.
De fyra kvinnorna som skrivit självbiografierna som använts i denna studie skiljer sig åt på olika sätt. Två av kvinnorna var tonåringar när relationerna inleddes och männen började utöva våld mot dem, jämfört med de andra två kvinnorna som var i 30-årsåldern. Utifrån kvinnornas beskrivningar framgår det att tre av kvinnorna hade anställning och en kvinna intog rollen som hemmafru. Även kvinnornas sociala umgängeskrets varierade, en kvinna umgicks främst med familjen, en annan kvinna hade sin familj och en mindre grupp vänner medan två av kvinnorna hade ett rikt socialt liv med många vänner och bekanta. Sammantaget skiljer sig kvinnorna åt avseende ålder, sysselsättning och socialt umgänge, vilket visar på att kvinnorna inte utgör någon typisk kategori av kvinnor som blivit utsatta för mäns våld i nära relationer.
Referenser
Adjei, S. (2016). Masculinity and Spousal Violence: Discursive Accounts of Husbands Who Abuse Their Wives in Ghana. Journal of Family Violence, 31(4), 411–422. doi: 10.1007/s10896-015-9781-z
Amnesty. (2020). Våld mot kvinnor. Hämtad 30 april 2020, från https://www.amnesty.se/vara-rattighetsfragor/kvinnors-rattigheter/vald-mot-kvinnor/
Andersson, J. (2011). Jag har inte berättat allt!. Visby: Nomen.
Bivner, L. (2018). Helvetet jag kallade kärlek. Stockholm: Ordberoende förlag.
Blomqvist, M. (2014). En vacker dag lämnar jag honom. Stockholm: Ordberoende.
Boëthius, S. (2016). Män om våld i nära relationer. I C. Edling & A. Rostami (Red.,). (2012).
Våldets sociala dimensioner: Individ, relation, organisation. (s.125–140) Lund:
Studentlitteratur.
Brottsförebyggande rådet. (2008). Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007. Kapitel:
Misshandel mot kvinnor. Hämtad 14 mars 2020, från https://www.bra.se/go/297
Brottsförebyggande rådet. (2020). Våld i nära relationer. Hämtad 14 mars 2020, från https://www.bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/vald-i-nara-relationer.html
Bryman, A. (2018). Samhällsvetenskapliga metoder (Upplaga 3.). Malmö: Liber.
Cavanagh, K. (2003). Understanding Women’s Responses to Domestic Violence. Qualitative
Social Work, 2(3), 229–249. doi: 10.1177/14733250030023002
Christie, N. (2001). Det idealiska offret. I M. Åkerström, & I. Sahlin (Red.), Det motspänstiga
offret (s. 46–60). Lund: Studentlitteratur.
Förövare. (2020). I Nationalencyklopedin. Hämtad 27 april 2020, från http://www.ne.se.proxy.ub.umu.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/förövare
Gottzén, L. (2014). Maskulinitet och mäns våld mot kvinnor. I G. Heimer, A. Björck & C. Kunosson (Red.), Våldsutsatta kvinnor – Samhällets ansvar (3. uppl. s. 97–113). Lund: Studentlitteratur.
Holmila, M., Beccaria, F., Ibanga, A., Graham, K., Hettige, S., Magri, R., Munné, M., Plant, M., Rolando, S., & Tumwesigye, N. (2014). Gender, alcohol and intimate partner violence: Qualitative comparative study. Drugs: Education, Prevention & Policy, 21(5), 398–407. doi: 10.3109/09687637.2014.911245
Isdal, P. (2001). Meningen med våld. Stockholm: Gothia.
Johansson, T., & Herz, M. (2016). Mötets många ansikten - När professionella möter klienter. I A. Meeuwisse, H. Swärd, S. Sunesson & M. Knutagård (Red.,) (2016). Socialt arbete:
En grundbok (3., [rev. och utök.] utg. s. 271–289). Stockholm: Natur & Kultur.
Johnsson- Latham, G. (2014). Mäns våld mot kvinnor i ett globalt perspektiv. I G. Heimer, A. Björck & C. Kunosson (Red.), Våldsutsatta kvinnor – Samhällets ansvar (3. uppl. s. 19– 42). Lund: Studentlitteratur.
Kelmendi, K. (2015). Domestic Violence Against Women in Kosovo: A Qualitative Study of
Women’s Experience. Vol. 30. Iss. 4. 680–702. doi: 10.1177/0886260514535255.
Kullberg, C., Skillmark, M., Herz, M., Fäldt, J., & Wallroth, V. (2012). Genus och kön som grund för konstruktioner av kvinnors och mäns sociala problem. I C. Kullberg, M. Herz, J. Fäldt, V. Wallroth & M. Skillmark., Genus i socialt arbete (1. uppl. s. 35–71). Malmö: Liber.
Kvinna till kvinna. (2020). En värld fri från mäns våld mot kvinnor. Hämtad 15 april 2020, från https://kvinnatillkvinna.se/om-oss/vart-arbete/mans-vald-mot-kvinnor/
Kvinnofridslinjen. (2020). Om mäns våld mot kvinnor. Hämtad 15 april 2020, från https://kvinnofridslinjen.se/sv/om-vald-mot-kvinnor/
Lelaurain, S., Fonte, D., Aim, M.-A., Khatmi, N., Decarsin, T., Lo Monaco, G., & Apostolidis, T. (2018). “One Doesn’t Slap a Girl but…” Social Representations and Conditional Logics in Legitimization of Intimate Partner Violence. Sex Roles, 78(9–10), 637–652. doi: