Avslutande kommentar

Jag tycker mig kunna konstatera en hel del av allt mitt läsande och analyserande, framförallt att debatten varit och förblivit kontroversiell, ständigt ifrågasättande, sällan konstaterande -ideligen tycks moraliska argument underminera det totala våldsförbudets behållning.

Nya argument har gång på gång reviderat mitt förhållningssätt. Från början tyckte jag att ex-post-facto argumentet var rent befängt - hur kan man läsa procedurreglerna baklänges och förvandla vetoinstitutet till att bejaka istället för att förhindra? Hur passar Reismans "effektivitetsteori" in i det moderna rättssamhället? Hur kan jag acceptera att man legitimerar utan att legalisera?

Efter hand har jag börjat omvärdera rätten, jag har förstått att argumenten, alla på sitt eget sätt, försöker uppnå en sannolikt omöjlig fullständighet. Att ex-post-facto teorin kanske kan skapa en förutsättning för våldsförbudets mesta möjliga bevarande utan att därmed tillintetgöra möjligheterna för våldsanvändning varvid inget annat längre tycks stå som alternativ. Att effektivitetsteorin egentligen innebär ett uttryck för samma sak, likväl som en sedvanerättslig reglering till förmån för humanitära interventioner. De allra flesta tycks prioritera våldsförbudet maximala upprätthållande och ett effektivt Säkerhetsråd som ingriper

i första hand samtidigt som de skapar vägar att kringgå detta vid extrema moraliska dilemman. Ingen teori försöker medvetet uppnå ett anarkistadium.

Måhända är det ändock den vägen alla teorier bär, i sina extrema stadier - för hur öppnar man en dörr på glänt utan att riskera att den blåses upp av vinden när den blir för stark. Hur skapar man de perfekta lagarna? På något sätt är det ändå detta som doktrinen om humanitär intervention handlar om i slutändan - inte att se till hur lagen är utan till hur den borde vara. Det kanske inte är så konstigt att det legitima och legala ibland blandas samman, för att i nästa stund separeras, vid detta ämnes studium.

Å andra sidan torde det inte finnas någon allsmäktig lag som löser alla problem, det finns säkert ingen rätt som ibland inte skapar orätt, ingen orätt som aldrig är rätt...

Att vara så kritiskt mot det legitima vid det illegala som jag i min skapandeprocess av denna uppsats ofta har varit kanske bara är ett uttryck för en person som vägrar inse juridikens brister.

Jag har lärt mig mycket, framförallt att mitt kritiska sinne och mitt ständiga laborerande och ifrågasättande av olika argument ofta skapar fler frågor än svar. Att vissa frågor kanske är frågor för att de inte kan besvaras och vissa svar så otillfredsställande att de inte tjänar sitt ändamål.

Om rätten till humanitär intervention är en omöjlig fråga eller har sitt svar? I den heta debatten, med oändligt många teorier och svarsförsök, när gråzonens dimma lättar och kritiken har hörsammats, förhoppningsvis nås ett resultat med ett svar tillfredsställande nog att nå ett slut på kontroversen kring doktrinen om humanitär intervention.

Att behålla Säkerhetsrådet som det styrande organet men med den sanna objektiviteten och det rätta i fokus, och med styrka att genomföra sitt åtagande, att verka för internationell fred och säkerhet - det vore det ultimata. Ingen vill uppleva en ny förintelse, men inte heller skapa en sådan på vägen mot målet att skapa en värld utan hat och förtryck där mänskliga rättigheter inte endast är uttryck för fina ord och föreskrifter utan en självklar del av verkligheten.

När den legala dimman klarnat kommer vi då att gå ut med ett starkare skydd för mänskliga rättigheter eller har vi egentligen tagit ett steg tillbaka? Medför ett eventuellt ökat utrymme för legal våldsanvändning att svagare stater kommer att inta en mer reserverad hållning till internationellt samarbete? Slår våldsförbudets inskränkning tillbaka till att hindra det fortsatta samarbetet för att nå ett reellt uppfyllande av alla de rättigheter vi nu lyckats få

in i olika konventioner och deklarationer? Kommer vi hamna i ett rättsläge varvid den starkes rätt råder? Går vi mot en ny tid i korstågens anda?

Eller - går vi mot en internationell rätt som implementerar den positiva freden utan rädsla för att eventuellt hindras på vägen av ett negativt mellanstadium?

Att hela tiden reflektera över för- och motargument. Att ständigt vara kritisk och öppen för omvärderingar. Att bejaka sina värderingar utan att låta de styra över andras. Att söka skilja mellan rätten de lege lata och rätten de lege ferenda - utan att driva det till absurdum och istället förstå och erkänna att skiljelinjen mellan dessa inte alltid är så skarp. Att det finns en gråzon vari vi torde befinna oss nu. Kanske är detta lösningen. En lösning utan svar. Precis som frågan huruvida en rätt till humanitär intervention är att föredra, rent moraliskt och därmed kanske även rent rättsligt.

Till sist vill jag avsluta denna uppsats med ett väldigt slående citat, långt men befogat, från Kosovokommissionen - som tillika avslutade deras rapport²³⁹;

"If, therefore, we stand back from the Kosovo intervention, it becomes clear that it did not so much create a precedent for intervention elsewhere as raise vital questions about the legitimacy and practicability of the use of military force to defend human rights and humanitarian values in the 21st century. It exposed the limitations of the current international law on the balance between the rights of citizens and the rights of states; it demonstrated the difficulties that ensue when even the most sophisticated and professional military forces are deployed to achieve humanitarian goals; it showed, in the UN administration's difficulties in Kosovo, the immense obstacles that lie in the path of creating multi-ethnic cooperation in societies torn apart by ethnic war. Far from opening up a new era of humanitarian intervention, the Kosovo experience seems, to this Commission at least, to teach a valuable lesson of scepticism and caution. Sometimes, and Kosovo is such an instance, the use of military force may become necessary to defend human rights. But the grounds for its use in international law urgently need clarification, and the tactics and rules of engagement for its use need to be improved. Finally, the legitimacy of such use of force will always be controversial, and will remain so, so long as we intervene to protect some people's lives but not others."

239

KÄLLOR: