B ARNET BEVITTNAR OCH UPPLEVER VÅLD

En punkt som går att utläsa från resultat 6.3 är att begreppet bevittna våld har varit ett rörligt begrepp. Även om begreppet har varit mer förekommande i senare dokument är det fortfarande få utredningar och även propositioner som direkt behandlar barn som bevittnar våld. De dokument som vi har funnit begreppet i som föregår 2010-talet fokuserar mer på andra ämnen, till exempel barn som utsätts för misshandel, och nämner barn som bevittnar våld som en kommentar eller inom andra begrepp.

I tidigare SOU:er, som SOU 2001:72 (s. 115, 121f), är diskussionen om olika sorters våld mer central. I stället för att barn bevittnar/upplever våld kategoriseras våld in i “fysisk” och “psykisk”

våld. Till viss del går det att se att en uppdelning av, att själv bli utsatt för våld och att uppleva våld på annat sätt, speglar vad som i senare utredningar kommer att kategoriseras som att bevittna våld.

Begreppen psykiskt våld och att bevittna våld är dock inte helt parallella. Att bli utsatt för psykiskt våld, som det beskrivs i SOU 2001:72 (s. 121f), innefattar barn som utsätts för övergripande nedbrytande behandling. Beteenden som förlöjligande, kritik, utfrysning och isolering är exempel på vad som innefattas i psykiskt våld. Dessa fenomen fokuserar på att barnet själv blir utsatt av föräldrar eller närstående, att det är barnet själv som är huvudpunkten för beteendet. Att barn bevittnar våld mellan närstående förklaras som del av “skadlig exposition” vilket i vissa fall anses som psykisk misshandel.

På grund av att psykisk misshandel innefattar övriga beteenden än exponering för våld går det inte att likställa dessa begrepp som direkt jämförbara. Psykiskt våld kan tolkas som att det fortfarande sätter barnet som det primära brottsoffret för handlingen, men på grund av att skadlig exponering nämns inom psykisk misshandel breddas begreppet till situationer där barnet inte är det primära brottsoffret. Med “primära brottsoffer” anses personen som våldsutövaren avser att utsätta. Ett barn som bevittnar våld är utsatt i sig, men själva våldsutövandet är riktat mot den närstående.

När begreppen bevittna och uppleva diskuteras i SOU 2019:32 (s. 51ff) skiljs det på våld som barnet själv blir utsatt för våld och när barnet bevittnar det eller upplever det ske mot någon annan. Våld i denna kontext innefattar både fysiskt och psykiskt våld, inklusive andra former som sexuellt och ekonomiskt våld. Vi har tolkat detta som att SOU 2019:32 gör en tydligare gränsdragning i att utredningen fokuserar på barn som inte är det primära brottsoffret. Utredningen separerar våld som barnet kan bli utsatt för från det våld barnet kan bevittna.

I analysen av de SOU:er och propositioner som vi har använt oss av kan vi se hur definitionen av begreppen har utvecklats. Nedanför finns en modell som visar hur utvecklingen av begreppen bevittna och uppleva har skett från SOU 2001:72 då fenomenet var inom den bredare termen psykisk misshandel, till prop. 2020/21:170 som var förarbete för barnfridsbrottet. Figuren är uppsatt i kronologisk ordning även om vi inser att dessa dokument inte nödvändigtvis är direkt länkade. SOU 2000:77 och prop. 2002/03:53 är inte med i denna figur då de saknade en definitiv förklaring av att bevittna och uppleva våld, vilket gör dem icke applicerbara för en redogörelse kring framväxten av dessa begrepp.

Som beskrivet i figuren började begreppet “Bevittna våld” som en del inom det bredare begreppet

“psykisk misshandel”. I prop. 2005/06:116 ser vi att begreppet blir självständigt och anses mer separerat från psykisk misshandel. I denna proposition innefattas att bevittna våld och att uppleva våld inom samma definition. På så sätt blir de olika begreppen olika fenomen men att uppleva våld innefattas i begreppet bevittna, på liknande sätt som bevittna tidigare var innefattat i psykisk misshandel.

Vid SOU 2019:32 delar man upp fenomenen att bevittna och uppleva i separata begrepp. Vi anmärker också att det är tretton år mellan den tidigare propositionen och denna utredning. Denna stora skillnad gör att vi inte kan peka ut någon specifik tidpunkt då förändringen har skett. Det går dock att se en viss kontinuitet i utvecklingen av dessa termer, då de har smalnats av steg för steg.

Kontinuiteten av dessa dokument kan beskrivas som att de “går på led”. Prop. 2005/06:116 (s. 12ff) refererar till exempelvis SOU 2001:72 när det kommer till vad de baserar sin egen definition av barn som bevittnar våld på. SOU 2019:32 (s. 208) refererar också till prop. 2005/06:116 när de diskuterar psykisk påverkan av att bevittna våld. Kopplingar som dessa är inte nödvändigtvis länkade till hur definitionen av att bevittna och uppleva våld har utvecklats men det visar hur dessa dokument används för senare utredningar.

En anmärkningsvärd punkt angående definitionen av att uppleva våld är förändringen från prop.

2005/06:116, där barnet upplever en pågående misshandel, till prop. 2020/21:170 där barnet ska uppfatta konsekvenser av misshandeln. Denna förändring separerar ytterligare på begreppen att bevittna och uppleva. Att uppleva våld blir inte längre kopplat till att uppfatta händelsen när den pågår, det räcker att ett barn uppfattar att ett våldsbrott har ägt rum.

Det som går att anmärka är att även om begreppen har blivit mer specifika ju längre fram i tiden de används är punkten att se och höra våld fortsatt central för att bevittna våld, oavsett vilket dokument som analyseras. Den förändring som har skett, förutom separationen av att uppleva våld, är att prop. 2020/21:170 lägger till att barnet inte behöver förstå innebörden av våldshandlingen. Tidigare dokument gjorde en central punkt av hur barnet blev påverkat av att bevittna våldet, men den senaste definitionen kräver inte denna förståelse.

De senare dokumenten som vi har analyserat, nämligen SOU 2019:32 och prop. 2020/21:170, anger vilka källor och resonemang som de baserar sina definitioner på. SOU 2019:32 (s. 52f) refererar till barnkonventionen artikel 19 när det gäller definitionen av våld. Prop. 2020/21:170 (s. 23) använder sig av bestämmelsen om särskild rätt till brottskadeersättning (se 9 § brottskadelagen) som presenterades i denna uppsats vid resultat 6.3.

Ett socialkonstruktivistiskt perspektiv ifrågasätter dessa definitioner, då lagtexterna som de har baserats på fungerar som en konstruktion i sig. Lagar fungerar som en produkt av den samhälleliga kontexten vid den tidpunkt de skapades. Barnkonventionen perspektiv på barnets rättigheter fungerar som en konstruktion av vad som ansågs vara det bästa för barnet när konventionen sammanställdes. Det samma går att argumentera för brottskadelagens definition, att deras definition baseras på vilken kunskap som fanns tillgänglig.

Enligt Gadamers hermeneutiska inriktning, har vi i åtanke vilken tidpunkt och relevans dessa olika definitioner hade när dokumenten skapades och hur vår förförståelse påverkar vår analys. Likt som

reflektionen att barnkonventionens perspektiv var “radikalt” i SOU 2001:72 är vissa av begreppen i de tidigare dokumenten, eller användningen av dessa, skilda från hur de definieras idag. Till exempel har fokuset på begreppet “psykisk misshandel” till stor del försvunnit i de senare dokumenten för att delas upp och definieras i mer specifika begrepp.

Vår egen förförståelse om fenomenet att bevittna våld är relativt i linje med de definitioner som finns i SOU 2019:32, att se eller höra en våldsgärning äga rum. Enligt vår egen erfarenhet är detta det som de flesta människor har i åtanke när de hör termen att bevittna våld. Det är viktigt att reflektera över att vår egen förförståelse av detta redan reflekterar de definitioner som finns i SOU 2019:32 och prop. 2020/21:170. På detta sätt är vi i linje med den utvecklingen vi har identifierat i den tidigare modellen. På grund av att vi kan se att vår egen definition av att bevittna ligger i linje med de senare officiella dokumenten, går det att reflektera över om vår förförståelse skulle vara mer fokuserad på barnmisshandel om denna uppsats var utförd runt 2005.

När vi reflekterar över begreppet att uppleva våld är vår egen förförståelse inte lika klar. Att uppleva våld kan förklaras som att på något annat sätt än att se eller höra våldet, uppfatta att det har ägt rum. Det som är svårt att avgöra är exakt hur folk uppfattar att våld har ägt rum. I vårt perspektiv kan det vara allt från att man ser konsekvenserna av våldet, att förstå när våldet kommer äga rum.

Barnets uppfattning av våldet är subjektivt. Om ett barn som befinner sig i skolan vet om att våld förekommer hemma, har barnet upplevt våld?

För att få ytterligare förståelse av varför vissa dokument använder de definitioner som de gör så tar vi i åtanke dess historiska kontext. I SOU 2000:77 (s. 53ff, 67f) beskriver utredarna kunskapsläget om barn som bevittnar våld och i vilken utsträckning detta var bristfälligt. Prop. 2002/03:53 (s. 35f) tar också upp avsaknaden av en ordentlig förståelse av utsattas barns situationer och erfarenheter.

Propositionen tar också upp hur Sverige hade övergått från ett relativt kulturellt homogent land till en mer mångkulturell befolkning. Samhället som helhet, inte bara socialtjänsten, genomgick en tid av stora förändringar vilket gav existerande insatser mer komplexitet.

Vid brist på forskning om barns upplevelser relaterat till våld kan vi reflektera över huruvida det finns möjligheter att arbeta med barn som bevittnar våld. Utan statistik och förståelse av barn utsatthet är det förståeligt att det kan vara svårt att göra generaliserbara definitioner av dessa begrepp. Vid en avsaknad av information och kunskap är det en prioritet att få in dessa för att få en förståelse av fenomenet.

Detta kan också reflekteras över varför begreppet uppleva endast separeras från att bevittna i de senare dokumenten. Då uppleva kan beskrivas som en mer abstrakt del av barns utsatthet är det förståeligt att den inte fungerade som ett eget begrepp innan forskningen var på plats. Diskussionen om att uppleva våld verkar inte vara helt färdig i nuläget. I prop. 2020/21:170 (s. 23f) framgår det att det finns personer, även barnombudsmannen själv, som argumenterade för att uppleva skulle användas i barnfridsbrottet istället för att bevittna. Motivationen bakom var som tidigare beskrivits, att negativa konsekvenser kan förekomma för barn även om de inte direkt bevittnar våldsbrottet.