Sverige har en lång tradition när det gäller internationellt klimat-samarbete på energiområdet.
År 1992 aviserade riksdagen 45 miljoner kronor för bidrag till uppbyggnaden av ett miljöanpassat energisystem i Baltikum (prop. 1992/93:99, bet. 1992/93:JoU 11, rskr. 1992/93:138). I samband med 1993 års klimatpolitiska beslut (prop. 1992/93:179, bet.1992/93:JoU 19, rskr. 1992/93:361) beslöt riksdagen att dessa svenska stödinsatser skulle förstärkas och förlängas i tiden. För ändamålet anslogs 95 miljoner kronor under budgetåret 1993/94. Projektverksamheten inriktades på Baltikum och Östeuropa men även projekt i utvecklingsländerna kunde genomföras.
I 1997 års energipolitiska beslut länkades energipolitiska insatser på klimatområdet till det långsiktiga programmet. Energipolitiskt motiverade internationella klimatinsatser angavs ingå som en viktig del i strategin för minskad klimatpåverkan från energisektorn. Riksdagen anvisade 350 miljoner kronor över en sjuårsperiod för insatser som huvudsakligen skulle inriktas på bilateralt och multilateralt samarbete avseende gemensamt genomförande under FN:s klimatkonvention (UNFCCC). Senare samma år preciserade konventionens parter i Kyotoprotokollet begreppet gemensamt genomförande. Protokollet, som beslutades vid klimatkonventionens tredje partsmöte (COP 3), etablerade två slag av gemensamt genomförande och definierade de projektbaserade flexibla mekanismerna gemensamt genomförande (JI, Joint Implemen-tation), som avser klimatprojekt mellan industriländer och mekanismen för ren utveckling (CDM, Clean Development Mechanism) som avser klimatprojekt i utvecklingsländer. Den tredje flexibla mekanismen i protokollet är handel med utsläppsrätter.
Beslutet i Kyoto 1997 följdes av en utdragen och komplicerad förhandlingsprocess rörande regelverk och riktlinjer för projekt-mekanismerna som först vid elfte partsmötet i Montreal i december 2005 mynnade i att protokollets regelverk kunde fastställas. Vid sidan av och parallellt med denna process har den faktiska försöksverksamhet som bedrivits genom mönsterbildande svenska insatser bilateralt och multilateralt genom Världsbankens kolfond aktivt bidragit till praktiska erfarenheter utan vilka arbetet med regelverket sannolikt ytterligare fördröjts och försvårats.
I den energipolitiska propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning (prop. 2001/02:143) som antogs av riksdagen i juni 2002, anges i riktlinjerna att en begränsning av utsläppen av växthusgaser bör karaktäriseras av kostnadseffektiva insatser såväl nationellt som internationellt. Det internationella perspektivet är centralt
Prop. 2005/06:127
139 och samarbetet bör omfatta såväl gemensamt genomförande som
mekanismen för en ren utveckling. Kyotoprotokollets flexibla meka-nismer, de två projektbaserade mekanismerna och handel med utsläpps-rätter, kan minska åtgärdskostnaderna och därmed minimera effekterna på industrins konkurrenskraft, välfärd, sysselsättning och energi-försörjning. Sverige borde enligt regeringens bedömning fortsätta att arbeta med åtgärder i internationellt samarbete, såsom gemensamt genomförande, i enlighet med de beslut om långsiktiga åtgärder som riksdagen fattade för energipolitiken 1997. Även projekt i utvecklings-länder borde genomföras. Arbetet borde bedrivas så att det karaktäriseras av hög kvalitet, trovärdighet och att projektens relativa kostnads-effektivitet beaktas. Fördelningen av projekt mellan olika länder borde återspegla vikten av att vinna så breda erfarenheter som möjligt av projektverksamheten. Näringslivet borde i ökad utsträckning involveras i detta arbete.
Klimatkommittén föreslog i sitt betänkande (SOU2000:23) att Energimyndigheten i samarbete med Sida bör få i uppdrag att genomföra pilotprojekt avseende mekanismen för ren utveckling och att 100 miljoner kronor under en treårsperiod skall tillföras Energi-myndigheten för detta ändamål. Regeringen angav i Sveriges klimat-strategi (prop. 2001/02:55) att man avsåg att återkomma till riksdagen rörande förslaget att tillföra medel till Energimyndigheten för projekt rörande denna mekanism.
Vidare angav regeringen i Sveriges klimatstrategi att den avsåg att göra nödvändiga förberedelser för en svensk tillämpning av Kyoto-protokollets flexibla mekanismer. Förberedelserna skall avse även de projektbaserade mekanismerna med beaktande av utvecklingen inom EU och i synnerhet i Östersjöområdet.
Internationellt samarbete under klimatkonventionen och Kyotoprotokollet FN:s klimatkonvention som undertecknades 1992 och Kyotoprotokollet från 1997 är de centrala globala samarbeten som etablerats på klimat-området. I klimatkonventionen introducerades principen om gemensamt genomförande, det vill säga internationellt samarbete för att kostnadseffektivt minska utsläppen av växthusgaser. Kyotoprotokollets flexibla mekanismer bidrar till kostnadseffektiva utsläppsminskningar av växthusgaser och kan därmed också skapa förutsättningar för långtgående åtaganden om utsläppsminskningar i framtiden, både i industri- och utvecklingsländer. Mekanismerna har därför varit en viktig förutsättning för många länders ratificering av protokollet. Ett viktigt syfte med mekanismen för ren utveckling är att bidra till hållbar utveckling i värdlandet. Till skillnad från utsläppshandel mellan länder avser JI och CDM konkreta projekt för att minska utsläpp av växthusgaser i olika anläggningar och verksamheter. Projekten och till dem relaterade utsläppsminskningar genomgår en mycket noggrann, offentlig, granskningsprocess innefattande verifiering och certifiering som säkerställer att utsläppsminskningarna är reella och additionella.
Prop. 2005/06:127
140 Sverige bidrar till metodutveckling kring de flexibla mekanismerna för att
göra dem till trovärdiga och effektiva instrument för insatser mot klimatförändringar
Det är strategiskt viktigt för Kyotoprotokollets utveckling att parterna kan få tillräckliga erfarenheter av de flexibla mekanismerna. Om systemet visar sig vara kostnadseffektivt, kunna utjämna skillnader mellan olika länder och bidra till en hållbar utveckling, underlättas avtal om mer långtgående utsläppsbegränsningar efter Kyotoprotokollets första åtagandeperiod som slutar år 2012. Sverige bidrar till metodutveckling kring de flexibla mekanismerna dels genom egna projektaktiviteter i Energimyndighetens regi (SICLIP, the Swedish Climate Investment Programme), dels genom Sveriges medverkan i Världsbankens kolfond och i Testing Ground Facility. Världsbankens kolfond har genom mönsterbildande insatser bidragit till utvecklingen av klimatprojekt och reglerna för dessa. Sverige strävar genom sin medverkan till att projekten kännetecknas av hög kvalitet och trovärdighet. Avsaknaden av auktoritativa och väletablerade regel-tolkningar och rutiner bidrar till en fortsatt avvaktande attityd hos näringslivet när det gäller projektmekanismerna. Statliga program har därför i detta skede en fortsatt viktig roll som föregångare och kan genom att bedriva projekt ge goda exempel inför framtida internationella klimatöverenskommelser för perioden efter 2012.
Bilaterala avtal samt etableringen av Östersjön som försöksområde och investeringsfonden Testing Ground Facility har skapat förutsättningar för gemensamt genomförande
Regeringen tillsatte 2001 en särskild utredning om gemensamt genomförande. I utredningens slutbetänkande Gemensamt genomförande – Avtal för bättre klimat (SOU 2002:114) som överlämnades i mars 2003, framhålls att det finns mycket goda förutsättningar för kostnadseffektiva JI-projekt i Östeuropa men att incitamenten varit svaga för svenska företag att delta i sådana projekt. Utredningen anser att bilaterala avtal är fördelaktiga för att minimera riskerna vid gemensamt genomförande och för att underlätta tillkomsten av individuella projekt.
Regeringen har ingått avtal med Rumänien, Estland och Bulgarien om samarbete kring gemensamt genomförande och har förhandlingar med Ryssland och Ukraina om sådana avtal. Vid BASREC:s ministermöte i Vilnius 2002 fattades beslut om att genomföra ett program syftande till att göra Östersjöregionen till ett försöksområde (”Testing Ground”) för Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. Syftet är att utväxla erfarenheter samt bidra till gemensam förståelse och kompetensuppbyggnad.
Försöksområdets betydelse förstärks av att det är en arena för kontakter och dialog med särskilt Ryssland. Verksamheten bidrar också till att integrera Östersjöområdets energisystem med syfte att påverka detta i riktning mot ökad hållbarhet.
Kärnan i samarbetet är en fond för konkreta klimatinvesteringar på energiområdet. Vid de nordiska energiministrarnas möte i Haugesund i juni 2002 beslutades att de nordiska länderna skall bidra till finansieringen av en investeringsfond, Testing Ground Facility (TGF),
Prop. 2005/06:127
141 som skall finansiera klimatprojekt inom ramen för gemensamt
genomförande i Östersjöregionen. Fonden, som förvaltas av NEFCO, uppgår f.n. till 15 miljoner euro. Energimyndigheten har i uppdrag att svara för Sveriges deltagande i fonden. Inom ramen för klimatinsatserna deltar Sverige även i den klimatinvesteringsfond som bildats av den europeiska utvecklingsbanken (EBRD). Fonden kompletterar bankens energiinvesteringar i främst Östeuropa och tidigare sovjetrepubliker inklusive Ukraina. Dessa länders energisystem kännetecknas av bristande effektivitet och följaktligen en stor potential för utsläppsminskningar som kan realiseras genom finansiering av gemensamt genomförande.