• No results found

Balanskravet och stabiliteten

7.1 Statens och kommunernas ansvar för stabiliseringspolitiken

7.2.1 Balanskravet och stabiliteten

Balanskravet kan ha destabiliserande effekter i en nedgångsfas i konjunkturen då skatteintäkterna utvecklas svagt, vilket tvingar fram en anpassning av den kommunala verksamhetsvolymen. För-utsättningen är att balanskravet är en bindande restriktion, dvs. att kommuner och landsting i en lågkonjunktur riskerar underskott samt att kravet respekteras i planeringen av verksamheten. Men samtidigt kan balanskravet ha stabiliserande effekter. I en konjunk-turuppgång kan det verka återhållande om kommuner och lands-ting på grund av balanskravet prioriterar att låta ökade intäkter slå igenom på resultatet snarare än i ökad verksamhet. På sikt har det en stabiliserande effekt genom att förhindra en alltför stor skuld-ökning i den kommunala sektorn.

3 En utredare lämnade 1996 (Kommuner och landsting med betalningssvårigheter, SOU 1996:12) ett förslag om att inrätta en sanktionsmöjlighet i de fall en kommun inte kan full-göra sina ekonomiska förpliktelser, dvs. i princip stod inför konkurs eller inte kunde leva upp till den lagstadgade miniminivån på kommunal service till medborgarna. Sanktionen föreslogs bestå i en form av tvångsförvaltning, så att ett statligt organ övertog kommun-ledningens befogenheter. Förslaget, som skulle ha krävt en grundlagsändring, avvisades dock.

Effekten av balanskravet är beroende av i vilken utsträckning kommuner och landsting i utgångsläget ligger nära balans. För de kommuner och landsting som har överskott finns en marginal att klara en intäktsminskning utan att dra ned verksamheten. För år 2000 redovisade kommunerna ett samlat resultatöverskott på 5 mdkr, medan landstingen sammantagna hade ett negativt resultat på ca 4 mdkr. Men det finns en betydande spridning i resultatnivå.

Nära tre fjärdedelar av landstingen och 40 procent av kommunerna redovisade underskott. Ett underskott för år 2000 är förenligt med balanskravet. Men för 2001 budgeterade 30 procent av landstingen och 10 procent av kommunerna, i strid med balanskravet, för underskott. Även om balanskravet således inte efterlevs fullt ut har det dock sannolikt fört med sig en stärkt ekonomisk disciplin hos kommuner och landsting.

Effekterna av en konjunkturavmattning går främst via skatte-intäkterna. Av mindre betydelse är att kommunerna i en lågkon-junktur tenderar att få ökade utgifter för socialbidrag. I mitten av 1990-talet förändrades systemet för utbetalning av kommunala skattemedel. Tidigare betalades dessa ut först efter det att inkomst-taxeringen var fastställd, vilket innebar en tvåårig eftersläpning.

Intäkterna släpade efter kostnadsutvecklingen, vilket kunde få stora effekter när löne- och prisökningstakten varierade. Sedan mitten av 1990-talet baseras utbetalningen av skattemedel på en prognos för det aktuella årets skatteunderlag, genom att tidigare års skatteunderlag räknas upp med av regeringen fastställda s.k.

uppräkningstal. Skillnader mellan de preliminära skatteutbetal-ningarna och skatteintäkterna baserade på det faktiska skatte-underlaget regleras andra året efter inkomståret. En förutsedd förändring i utvecklingen av den kommunala skattebasen får därför omedelbart genomslag på kommunernas och landstingens skatte-inkomster, medan däremot en oförutsedd utveckling slår igenom först med viss eftersläpning.

Historiskt har den kommunala skattebasen varierat i mindre grad än t.ex. BNP. Lönesumman, som är den viktigaste komponenten i den kommunala skattebasen, har varit mer stabil än BNP, dvs.

löneandelen har varierat motcykliskt. Av större betydelse för sta-biliteten i kommunsektorns skatteintäkter över konjunkturcykeln är att de flesta av de statliga transfereringarna, t.ex. arbetslöshets-ersättningar och pensioner, utgör viktiga delar av kommunernas skatteunderlag. Den utgiftsökning som en vikande sysselsättning och stigande arbetslöshet förorsakar för staten kommer därmed

delvis kommunerna till del och kompenserar de vikande skatte-intäkterna från löneinkomster. Den kommunala skattebasen är därför mer stabil än lönesumman. Av samma skäl får en snabb ekonomisk tillväxt positiva effekter på i första hand statens finan-ser och i mindre grad på kommunsektorns.

De kommunala skatteintäkterna stabiliseras även av att de för-hållandevis stabila pensionsutbetalningarna utgör en viktig och växande del av det kommunala skatteunderlaget. Den nyligen införda inkomstindexeringen av ålderspensionerna bidrar dock till att konjunktursvängningar får ett något större genomslag jämfört med tidigare system med helt prisindexerade pensioner. En grov uppskattning ger vid handen att den direkta effekten av två pro-centenheters lägre BNP-tillväxt, som kan beräknas medföra en procentenhets högre arbetslöshet, minskar kommunsektorns skatteintäkter med ca ½ procent. Det skulle därmed krävas en ned-dragning av den kommunala konsumtionen på ½−1 procent för att vid 2 procentenheters lägre BNP-tillväxt upprätthålla oförändrat resultat i kommunsektorn. Av den totala konjunkturkänsligheten i de offentliga finanserna, inklusive effekter via konsumtions- och kapitalskatter och konjunktureffekter på utgiftssidan, är det upp-skattningsvis ca en tiondedel som faller på kommunsektorn.

Konjunkturkänsligheten i den kommunala skattebasen har också minskat över tiden, därför att arbetsinkomsterna utgör en sjun-kande andel, se Tabell 7.1.

Tabell 7.1. Den kommunala skattebasens fördelning. Procent

1970 1980 1990 2000

Arbetsinkomster 86,5 76,5 73,0 71,3 Transfereringar 3,3 6,6 8,4 8,8

Pensioner 10,2 16,9 18,6 20,0

Summa 100 100 100 100 Källa: Börjesson (1999) och egna beräkningar.

Även statsbidragen, som haft en växande betydelse som intäkts-källa och nu svarar för ca 15 procent av kommunernas och 20 pro-cent av landstingens totala intäkter, bidrar till en stabilisering vid sysselsättningsvariationer. Huvuddelen utgörs av ett nominellt fastställt belopp som betalas till kommuner och landsting i för-hållande till folkmängd.

Utan att bryta mot balanskravet finns visst utrymme för kom-muner och landsting att låta kostnaderna variera i mindre utsträck-ning än intäkterna, även om utgångsläget är balans. Balanskravet avser visserligen att upprätthålla balans mellan kostnader och intäkter varje år. Men regeln om att underskott ska regleras andra året efter ett år med underskott innebär att anpassningen till in-komstvariationer kan ske över en treårsperiod. Anpassningen till en tillfällig inkomstnedgång kan därför spridas på flera år. Vid en mer permanent nedgång av intäkterna kan dock en uppskjuten kost-nadsanpassning tvinga fram en större total kostnadsreduktion för att klara kravet att återställa det egna kapitalet. En kommun som byggt upp en buffert för att hantera perioder med svaga intäkter kan dock, med åberopande av synnerliga skäl, låta bli att reglera underskott. Detta ökar ytterligare möjligheterna till stabilisering.