• No results found

Barn om skolmatens betydelse

In document Livsmedelsverket (Page 41-43)

Under intervjuerna med rektorerna målades bilden av skolmaten upp som ett prio- riterat område där såväl näringsriktig mat skulle serveras samtidigt som tillfälle att skapa relationer mellan barn och vuxna ges. Denna bild motsägs till vis del av barnens berättelser. Vid åtminstone två av skolorna var barnen direkt missnöjda med skolmaten13. Så svarar barnen vid en av skolorna i områdena med högt inkomstindex på frågan om hur det är att äta i skolan:

Tomas: Jag tycker att maten kunde vara bättre faktiskt. Sara: Ja, det tycker jag också, att den kunde vara bättre.

Tomas: Att de la ner lite mer tid alltså. Att makaronerna inte jämt måste vara så överkokta och så där. På vår förra skola var allt mycket bättre.

Sara: Ja, där var allt hemmalagat. Där stod man och gjorde pannkakor i en vecka om vi skulle ha pannkakor /…/ Min mamma tycker att det är väldigt viktigt att man har bra mat i skolan. Hon tycker verkligen det, att det borde vara bättre mat, att de inte ska vara så äckligt.

Dock framträdde en annan bild av upplevelsen att äta i skolan bland barnen i ett områdena med lågt inkomstindex. Här var problemet snarare det omvända:

Martin: Finns det något som är dåligt med att äta i skolan? Zeijad: Man får inte ta för mycket!

Naidin: Man får ta hur mycket som helst men man måste ta grönsaker. Martin: Vad tycker ni om det?

Naidin: Bra [svarar tveksamt]

Martin: Är det tråkigt fast man vet att det egentligen är bra? Naidin: Ja.

13

Det bör dock nämnas att jag i ena fallet misstänker att kvaliteten på maten var underordnad de två respondenternas strävan att uppfylla samhälleliga kroppsideal.

I citaten bland barnen från ett av områdena med högt inkomstindex får vi ett exempel på hur föräldrarna har en direkt påverkan på barns syn på mat. I citatet ovan ser vi hur Sara på egen hand i första ledet av argumentet har en bestämd åsikt om att hemlagad mat är bättre än den man får i skolan för att sedan, som för att skänka denna åsikt större tyngd och legitimitet, referera till sin mammas åsikt i ämnet. Här framträder det självförtroende som nämndes i förra avsnittet med all önskvärd tydlighet. Man kan inte utan vidare anta att ett barn − även om det har starka band till sina föräldrar − självklart och automatiskt ser sin förälder som en auktoritet som vet bättre än vad skolan gör, eller som åtminstone står som en motpol till skolans verksamhet. Ändå är det just det Sara indirekt hävdar. Detta självförtroende är naturligtvis inte kopplat endast till frågor mat och motion utan ska nog snarare ses som ett uttryck för Saras samhälleliga vara i den socioeko- nomiska strukturen.

En annan problematik barnen vid de olika skolorna upplevde handlade om för- utsättningarna att sitta ned i lugn och ro och äta skollunch. Några barn i ett av områdena menade att valet stod mellan att äta lunch eller att ha rast då schemat var lagt så att det inte fanns tid till att både äta i lugn och ro och samtidigt ha tid över till rast:

Martin: Vad tycker ni om att äta i skolan? Josefin: Det är stressigt.

Martin: Är det stressigt? Hur lång tid har ni på er att äta?

Josefin: 7:orna och 8:orna brukar komma efter oss och stressa oss och då måste man skynda sig att äta.

Niklas: Och sen är det så här att på vårat schema är det så här att vi har inte lunch och rast, utan lunch plus rast. Så vi går in efter rasten så man äter mindre för att man vill ha mer rast.

Martin: Så man får välja lite där mellan att sitta ner och äta i lugn och ro eller att ha rast? Skulle ni vilja ändra på det?

Gruppen: JA!

Magnus: Att man får äta så länge man vill och så får man rast i alla fall.

Josefin: Jag tycker att vi borde äta lite tidigare och 7:orna lite senare för det blir så krångligt.

Den här problematiken har uppenbarligen mer att göra med vad som är schema- mässigt möjligt att genomföra snarare än det socioekonomiska systemets påver- kan på barns syn på mat och motion. Inte desto mindre är det en fråga att ta på stort allvar om man uppfattar barns ”matmiljö” i skolan som något viktigt, men

även för att barn vid andra skolor spontant tog upp denna problematik. Man ska nog inte ta Magnus bokstavligt när han säger att man ska få sitta så länge man vill. Snarare handlar det nog om att barns tidsuppfattning och språkbruk skiljer sig kraftigt från vuxnas och att det här snarare handlar om att öka tiden för att sitta ner och äta med 15−20 minuter. En indikation på detta får man från en av de andra skolorna där barnen som hade 70 minuter på sig att äta – vilket är 20 minuter längre än i den skola där barnen som citeras ovan går − och ta rast upplevde det som nästan för lång tid.

Det finns ytterligare en problematik kopplad till denna fråga och som Josefin ger uttryck för. Det är uppenbarligen så att en maktrelation existerar mellan å ena sidan 7:orna och 8:orna och 6:orna å den andra, där de minsta får anpassa sig efter de största alldeles oavsett om de känner att de ätit färdigt eller ej. Om problemati- ken med att lägga schemat så att alla blir nöjda är svår för skolledningen att över- komma är problematiken om att barnen ska känna lugn och ro i förhållande till äldre skolkamrater endast en fråga om vilja från skolledning och lärares håll. Denna problematik är återkommande i F−9 och 6−9 skolorna.

In document Livsmedelsverket (Page 41-43)

Related documents