Helt, rent och snyggt (devis från MKB) kan vara vägledande för männis- kors livsstil, trots detta tycks fattigdom, smuts och ohyra uppträda paral- lellt. Denna problembild av fattigdom kombinerat med negativa sociala villkor och usla bostäder har under lång tid betraktats tillhöra gångna tider, men de villkor som råder på Herrgården innebär en påminnelse om fattigdomens uttryck. Kackerlackor, ohyra och fastigheternas beskaffenhet är intimt förknippad med trångboddheten i Herrgården och på andra platser där problematiken uppmärksammas. Befolkningsökningen och en förändrad befolkningsstruktur har inneburit en ökad trångboddhet. Det kan konstateras att trångboddheten är välkänd, men omfattningen okänd. Enligt Malmö stads officiella uppgifter är 17 procent av Rosengårds vuxna befolkning trångbodd. Förmodligen är trångboddheten mer omfattande än

vad informationen låter göra gällande. Vid en undersökning som gjordes i Herrgården under 1999, uppmättes trångboddheten enligt SCB:s norm (fler än två personer per rum, kök och vardagsrum oräknat) att omfatta 35 procent av befolkningen och hälften av barn och ungdomar under 16 år. I samma undersökning konstaterades att de trångbodda hushållen beräkna- des ha ett personligt utrymme motsvarande 13-16 kvadratmetervilket är en snävt tilltagen yta för den personliga sfären (Popoola 1999).

Uppgifterna från 1999 kan jämföras med upplysningar från Newsec under 2010, som gör gällande att det finns ungefär 3 000 sängplatser inom deras fastighetsbestånd i Herrgården, som består av 867 lägenheter. Belägg för uppgifterna ges genom den räkning Newsec gjort i samband med en inventering av alla lägenheter inför stundande renoveringar (SDS 2010-02-16). Vid tillfället för rapporteringen var ett trettiotal av Newsecs lägenheter inte uthyrda vilket innebär att 3 000 personer fördelas på 837 lägenheter. Det ger ett medeltal på 3,6 boende per lägenhet. För att få en jämförelse beräknas återstående lägenheter inom området på samma sätt vilket ger ungefär 500 lägenheter. Lägenheterna ställs i relation till antalet boende enligt Malmö stads områdesfakta (2008) som uppges vara 4 878 personer minskat med 3 000 personer (enligt Newsecs beräkning av antalet sängplatser) vilket ger ett netto på 1 878 personer som fördelas på 500 lägenheter vilket ger ett medeltal på 3,8 boende per lägenhet, ett medeltal som ligger relativt nära det tal som Newsecs uppgifter leder fram till. Denna här kalkyleringsexercisen kopplat till Newsecs uppgifter visar att Malmö stads officiella uppgifter, trots okunnighet om eventuellt mör- kertal, kanske kan tas som intäkt för Herrgårdens verkliga befolknings- storlek. Nu är uppgifterna så pass alarmerande i sig, att det inte krävs ytterligare påspädning av eventuellt mörkertal för att konsekvenserna skall bli märkbara21. I undersökningen från 1999 fanns uppgifter om ökad risk för smittspridning, spänningshuvudvärk och psykosomatiska sjukdomar (Popoola 1999). Men undersökningen rapporterade också om sociala konsekvenser för såväl vuxna som för barn och ungdomar (ibid). För ung- domarna innebar det bland annat att killarna tillbringade mer tid utanför hemmet än om de hade haft eget rum (ibid). Här gjordes paralleller till ”Ligapojkskommitténs” betänkande som avlämnades i slutet av 1800-ta- let. Utan vidare jämförelser hade man redan under 1800-talet klart för sig att undermåliga bostadsförhållanden kunde resultera i oönskade sociala konsekvenser (Olsson och Swärd 1994).

Situationen med trångbodda hushåll uppträder fläckvis i Malmö stad, liksom i andra städer. Ungefär 80 procent av Malmös hushåll består av en eller två personer (Områdesfakta 2008). Även i Herrgården består en så stor andel som 61 procent av de registrerade hushållen av en eller två per- soner (ibid). Denna omständighet förändrar inte problematiken för dem

som berörs av trångboddhet. Känslor av skuld, skam och stigmatisering kan uppträda parallellt med de praktiska konsekvenserna av trångboddhet i form av ökad risk för spridning av ohyra, smitta och sjukdomar. I takt med en ökad befolkningsökning, snäv bostadsmarknad och en begränsad tillgång till större bostäder ökar problematiken. Förändringarna har inte varit plötsliga, fastigheterna har inte förfallit över en dag, och befolknings- ökningen måste ses i ett längre perspektiv. Under perioden 1991-2008 har befolkningsökningen i Rosengård varit 26 procent. Den största ökningen står Herrgården för som utgör 34 procent av hela Rosengårds befolk- ningsökning. Med fokus på enbart Herrgården ökade befolkningen under samma period med ca 50 procent utan att ett enda hus byggdes.

Barnfattigdom

Barnens fattigdom är avhängigt föräldrarnas livsvillkor. I Herrgården finns ett större bidragsberoende, lägre sysselsättningsgrad och därmed en förmo- dad fattigdom som är större än i något annat bostadsområde i hela Malmö. Nu måste man betrakta fattigdom som något relationellt, en situation som står i jämförelse med hur andra har det. Med en utblick mot andra delar i världen skulle man kunna hävda att ingen i Sverige egentligen är fattig. Ingen i Sverige behöver gå hungrig, alla kan äta sig mätta och alla, både barn och vuxna har rätt till vad socialtjänstlagen benämner en skälig levnadsnivå (4 kap 1 § SoL). Vad som är en skälig levnadsnivå är däremot en tolknings- fråga. Skälig levnadsnivå, precis som fattigdom är ett begrepp som endast kan förstås i relation till hur omgivningen har det och hur levnadsvillkoren tolkas. Detta behov av tolkning återkommer när det gäller barns rättigheter. I artikel 27 i FN:s barnkonvention, som antogs av FN:s generalförsamling 1989 och som Sverige ratificerat, fastställs att varje barn har rätt till den lev- nadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. I första hand skall föräldrarna tillgodose barnens behov, men staten skall bistå föräldrarna och vid behov utveckla stödprogram.

I Rädda barnens studie om barnfattigdom pekas på att den materiella levnadsstandarden inte i första hand är intressant som mått på hur många saker man kan köpa. Istället handlar det om andra välfärdsdimensioner som utbildning, möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden samt fysisk och psykisk hälsa (Salonen 2008:14). I ett nationellt perspektiv visar Tapio Salonen att barnfattigdomen halverats under åren 1997 till 2006. Det betyder att de allra flesta fått det ekonomiskt bättre under den här perioden, men samtidigt återfinner man fattigdomen fläckvis på den nationella och kommunala kartan. Fattigdomen fördelas olika, nästan

hälften av alla barn som under 2006 levde i ekonomisk fattigdom med en ensamstående förälder, 59 procent av alla fattiga barn hade utländsk bakgrund (ibid: 22-23, 25-26). Här framträder Malmö som särskilt utsatt. 30,3 procent av alla barn i Malmö beräknades som fattiga. Fattigdomen skiljer sig inom staden. I Rosengård uppmättes barnfattigdomen 2006 till 62 procent, vilket innebär att Rosengård var det bostadsområde i hela Sverige som hade högst barnfattigdom. Här var fattigdomen mer än fem gånger så hög som i övriga landet och 20 gånger så hög som Torslanda i Göteborg som uppmättes ha den lägsta barnfattigdomen i landet (ibid: 8, 32). Här har inte gjorts någon skillnad mellan Rosengårds delområden, men mot betraktande att sysselsättningsgraden är lägst i Herrgården, sam- tidigt som bidragsberoendet är högst kan man dra slutsatsen att barnfattig- domen överstiger de 62 procent som är ett genomsnitt för Rosengård som helhet. Detta innebär att såväl fattigdom som barnfattigdom är som störst i Herrgården, vilket måste relateras till segregationsmönstren i staden. På Herrgården är för närvarande 57 procent av befolkningen motsvarande 2 800 personer yngre än 25 år, ganska jämt fördelat mellan män och kvin- nor. Det skall jämföras med Malmös genomsnitt på 29 procent. På Herr- gården, en yta som är något större än Pildammsparken, finns det närmare 2 000 ungdomar i åldersspannet 6 till 24 år, varav hälften är pojkar eller unga män, och som lever under de fattigaste förhållandena i Sverige.

Segregationsmönster medverkar till att människor bygger upp bilder av ”de andra”, de som man inte möter men föreställer sig lever under andra livsvillkor. Ibland lever barnen förmodligen under väldigt olika förhål- landen. Det finns anledning till att anta att barnen i Torslanda, Limhamn och Herrgården lever under olika villkor, på samma sätt som det finns anledning att anta att barn som lever i familjer med knappa förhållanden lever under likartade förhållanden oavsett om bostadsadressen finns i Rosengård, Fosie eller något annat bostadsområde. Vid undersökningen om trångboddhet, som nu ligger flera år tillbaka i tiden, framkom att det fanns föreställningar om hur ”svenskarna” levde, alla svenska barn hade förmodligen eget rum (Popoola 1999:29). Svenskarna har eget rum, de har alla möjlighet att ta hem kamrater, de har bättre materiella villkor och föreställningen om hur svenskar har det speglar en känsla av orättvisa som riktas mot dem själva.

I dokument Det är inte stenarna som gör ont : Röster från Herrgården, Rosengård - om konflikter och erkännande (sidor 46-49)