Från Rädda Barnens slogan – ”morgondagen börjar idag” – genom Cunninghams citat om den västerländska barndomens historia och det korta utdraget ur Barnkonventionens inledning går en röd tråd som förmedlar en bild av barndomen som tydligt positionerad i ett dikoto- miskt förhållande gentemot ”vuxendomen”. Barnet som natur och den vuxne som kultur är ett välkänt motiv som genom bland annat åter- finns i klassiska upplysningsverk som Rousseaus inflytelserika Emile
eller Om uppfostran (1977-1978). En skarp skiljelinje dras mellan just
barndomen och ”vuxendomen”, där den förra knyts till naturen på ett sätt som har haft stor inverkan på den moderna bilden av barndom (Cunningham, 1995: 63). I Genève-deklarationens andra grundprincip (av fem) står följande rader att läsa:
The child that is hungry must be fed; the child that is sick must be nursed; the child that is backward must be helped; the delin-
quent child must be reclaimed; and the orphan and waif must be succored.
Det kan vara relevant att notera att om den liberale individen, som lyfts fram och hyllats under upplysningen och framåt som en central drivkraft i samhället, kan tolkas som den arketypiska agenten – fri att administrera sitt eget liv efter bästa förmåga under förutsättning att det sker i enlighet med samhällets gällande normer – så framträder här en ganska entydig bild av barnet såsom hjälplöst och i ständigt behov av beskydd och styrning utifrån. Barnet, såsom det porträtteras i princi- pen ovan, tycks vara nästan helt i avsaknad av förmåga till eget agent- skap. Istället framträder bilden av ett barn som under alla omständig- heter måste vårdas, stöttas, återvinnas, skyddas och undsättas från yttre faror för att så småningom kunna växa upp till en god medborga- re och representativ vuxen förebild.
Liknande formuleringar återfinns i den deklaration om barns rättighe- ter som antogs av FN:s generalförsamling 1959. I den fjärde (av tio) principer poängteras bland annat barnets behov av särskild omsorg och särskilt skydd i ett sammanhang där barnet – som konsekvent omnämns i singularis – och den omsorg och det skydd som ska omfat- ta barnet får en i det närmaste naturlig koppling till varandra. Barn- domen som natur måste således ombesörjas av ”vuxendomen” som kultur, vilket ytterligare tenderar att befästa de två kategoriernas mot- satta positionering. Dokumentet reflekterar i stort den tendens som Cunningham pekar på i det inledande citatet: att den moderna barn- domen bör skyddas från de olika faror, eller undantas från de olika ansvarsområden, som hör vuxenvärlden till. Samtidigt som detta i någon mån kan tyckas vara en förutsättning för ett dokument av den här karaktären, så kan det vara relevant att lyfta fram hur de två kate- gorierna barndom och ”vuxendom” hela tiden ställs mot varandra i en på förhand given hierarkisk ordning där skillnaden i ålder används som huvudsakligt instrument för att ena två inbördes väldigt spridda kategorier.
Detta ”antingen eller”-tänkande illustrerar huvuddraget i Deleuze kri- tik av identitet och representation. I samband med att en entydig gräns dras mellan barndom och ”vuxendom” så begränsas också rörelsefri- heten inom kategorierna. Man kan, teoretiskt sätt, röra sig framåt i en antagen bana från barndom till ”vuxendom”, men aldrig i sidled och endast i undantagsfall baklänges. Möjligheten att stanna upp i mitten av skeenden begränsas avsevärt eftersom barndomen behandlas som en nödvändig transportsträcka med målet ”vuxendom” i sikte.
Även i Barnkonventionen (1989) skrivs en tydlig skiljelinje mellan kategorierna barndom och ”vuxendom” fram. I Artikel 3:3 förbinder sig konventionsstaterna att övervaka och säkerställa olika myndighets- institutioner ”som ansvarar för vård eller skydd av barn” vilket å ena sidan kan tolkas som ett skydd mot olika fysiska eller psykiska över- grepp mot enskilda barn eller vissa grupper av barn, men som samti- digt kan förstås som ett försök att skydda och bevaka barndomen som kunskapsfält. Den institution som främst ansvarar för barnet och barn- domens skydd är emellertid barnets föräldrar. Det är på föräldrarna som ansvaret att ”tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvård- nad som behövs för dess välfärd” (Artikel 3:2) främst vilar. Tolk- ningsföreträdet för ”barnets bästa” ligger dock på myndighetsnivå. Även här kan en viss dubbelhet läsas in. Å ena sidan rör det ett kon- kret juridiskt skydd förbehållen en viss grupp människor, samtidigt så innebär detta att den aktuella gruppen är så pass väl sammanhållen att detta blir praktiskt genomförbart vilket antyder att bevakandet av barndomens gränser blir ett nog så viktigt projekt. Barndomen ställs mot ”vuxendomen” och det blir då naturligt att den vuxne, som hie- rarkiskt överordnad, har tolkningsföreträde vad gäller barnets bästa. Skillnadens funktion, i sammanhanget, blir därför att fungera som ett instrument för att identifiera och ena en spridd kategori snarare än att kartlägga olika tänkbara sätt att illustrera olika barndomar.
Diskussionen som följer beskriver hur barndomen hela tiden utsätts för olika former av övervakning och styrning. Detta kan dels förstås som ett sätt att ringa in och skydda barndomen som kunskapsfält, men i förlängningen kan det också tolkas som ett sätt att beskydda samhäl- lets framtida utveckling. Precis som i exemplet med Rädda Barnens
slogan ”morgondagen börjar idag” så länkas det enskilda barnets öde till en mer övergripande samhällsutveckling, där barnets framtid får representera hela det moderna samhällets framtid.