Efter våra observationer och intervjuer med barnen på Trädets förskola, uppfattade vi dem utifrån deras berättelser som avslappnade och bekväma tillsammans med pedagogerna på förskolan under samlingarna. Barnen uttalade att de inte fick bestämma samlingarnas innehåll, men att de kunde komma med förslag om det var något speciellt de vill göra både innan och under samlingarna. Alla barnen kunde känna att det fanns tillfälle under samlingarna där de fick berätta vad de ville. Under observationerna som gjordes kunde vi också se att pedagogerna lät barnen prata och berätta vad de ville utan att avbryta dem, även om det inte hade något med den aktivitet att göra som var just då. Exempelvis efter att de hade sjungit en sång om fredagsmys inne på avdelningen Eken, räckte Anton, 5 år, upp handen och sa:
“På lördag ska jag på simskola.”
Meja, 5 år: “Jag ska till badhuset i helgen med min pappa, men inte på simskola”. Anton, 5 år, säger: “Jag ska på kalas ikväll”.
Frida, 5 år, säger: “Jag ska köpa en innebur till mina kaniner idag”.
Pedagogen Astrid lyssnade på barnen och ställde vidare frågor på vad barnen berättade. När diskussionen började ta slut och inget barn räckte upp handen längre, startade Astrid igång nästa aktivitet (Fältstudier, 2013-09-19).
36
När vi frågade barnen om vad som händer om man inte vill vara med på samlingen fick vi liknande svar under båda intervjuerna: att man fick leka med något annat eller läsa en bok. Man behövde inte vara med om man inte ville. En av flickorna sa i första intervjun att man väl kunde göra något annat om man ville, till exempel läsa en bok. En annan flicka sa att man kunde leka med vad man ville utanför samlingen, om man inte vill vara med. Barnen berättade också att de alltid ville vara med, för att de tycker att det är kul med samling. Faktum är att när vi ställde samma fråga till pedagogerna, svarade de att de inte hade pratat om vilka alternativ som finns. På frågan till barnen om vem som bestämde vad de skulle göra under samlingarna var svaret “fröknarna” från alla barnen. Följdfrågor som “Hur kan ni påverka samlingen?” och “Om ni hade berättat för pedagogerna vad ni vill göra, tror ni att ni hade fått göra det då?” ställdes. Under den första intervjun väntade barnen en stund med att svara och en av flickorna svarade: ”Om man fyller år, då får man bestämma vad man ska göra under dagen och en sång när det är samlingen.” Vid den andra barnintervjun berättade en pojke att de på fredagar tittar på bilder av vad de har gjort under veckan, berättar vad som varit kul och mindre kul. Vid frågan om hur de senare jobbar vidare med det som var kul berättade en pojke: ”Ibland läser vi samma saga igen på samlingen om många tycker om den och att den är rolig.” När vi frågade vilken typ av saga det var, så kom det fram att det var flanosagor som pojken syftade på.
4.3.2 Bärets förskola
Efter att ha gått igenom de svar vi fick av barnen på Bärets förskola och efter reflektioner vi gjort i vårt efterarbete med vårt empiriska material, så framkom det att barnen känner sig någorlunda nöjda med det upplägg som råder på de båda avdelningarna. Men helt nöjda var de inte. Barnen skulle vilja få vara med och bestämma på ett mer aktivt sätt genom bland annat önskemål direkt under samlingen. Ett sådant önskemål kom upp när vi pratade med Elton:
Sofie: “Tänk om du vaknar på morgonen och tänker att „idag vill jag leka Följa John‟! Så går du och frågar Josefin det, tror du att ni skulle få göra det på samlingen då?”
Elton: “Nej, det tror jag inte.” André: “Varför inte det då?” Elton: “Därför att då stör man.”
37
Under samma intervju kommer det fram att man trots allt kunde komma med önskemål och kanske få igenom sina förslag:
André: “Om till exempel Ida har samling och du vill leka Hundens ben brukar ni få göra det då eller man får ta det en annan dag kanske?”
Elton: “Man får leka den.” Ester: “Ibland.”
Enligt barnen kunde de inte lägga fram sina önskemål alltid, inte heller få dem uppfyllda, utan det fanns tillfällen som passade bättre än andra. Barnen upplevde att det fanns mer utrymme att komma med sina idéer och önskemål till pedagogerna under dagens gång än under samlingarna. Barnens svar under intervjuerna var med andra ord motsägelsefulla och det kan bero på våra frågor och hur vi ställde dem. Det kan också bero på att barnen var osäkra på hur de skulle svara eller vad de förväntades att svara. Enda gången som barnen fick vara delaktiga och bestämma själv var under “Barnens samling”, det var barnen rörande överens om. Då fick de bestämma lekar och sånger. Barnens synpunkter över hur man som barn förväntades vara under samlingarna, var att man skulle sitta tyst och stilla, räcka upp handen om man ville säga något, vara snäll och inte stimma. Här är ett utdrag från intervjun med barnen från Blåbäret:
Sofie: “Hur ska man vara när det är samling då?”
Kristin: “Då ska man vara snäll och låsa sin mun med en nyckel.” Elton: “Man ska vara stilla!”
Ester: “Man ska räcka upp handen. Sen efter det så får man säga vem som får prata.”
Det Ester menar är att pedagogerna väljer vem som får prata efter att barnen räckt upp sina händer. Med andra ord så får man vänta på sin tur och det är pedagogerna som bestämmer vem som får prata och när. När vi frågade barnen om alla var tvungna att vara med på samlingarna, så fick vi ett starkt “Ja!!” i kör som svar. Men efter att ha ställt fler frågor, framkom motsägelsefulla kommentarer från barnen:
André: ”Varför tror ni att alla måste vara med på samlingarna?” Oliver: ”För att det är viktigt.”
38
André: ”På vilket sätt tror du att det är viktigt?”
Oliver: ”Det är för att ibland är det vissa saker som de inte… så om de inte vill, då så vet inte de det. Så får man berätta när man har kommit ut istället. Och det är rätt så onödigt att berätta det vid bordet istället.”
André: ”Vad händer om man inte vill?” Anna: ”Då får man gå därifrån.” André: ”Vad får man göra istället då?” Tuva: ”Då sitter man och läser en bok.”
Till en början enades barnen om att de var tvungna att vara med under samlingen. Genom ovanstående samtal med barnen drog vi slutsatsen att det fanns alternativ om man inte ville vara med, men att det inte var helt uttalat om ett val fanns. Oliver talade om att det var viktigt att vara med under samlingen, för att inte missa någon viktig information. Det är möjligt att pedagogerna har talat om för barnen att det är viktigt att vara med och lyssna på samlingarna. Det är vår uppfattning då Olivers ordval, sätt att framföra och resonera kring sin åsikt upplevdes väldigt vuxet.
4.3.3 Sammanfattning av barnens perspektiv på samlingarna
De barn vi intervjuade hade en relativt lika bild av vad samlingar var, hur det gick till och varför samlingarna var utformade som de var. Enligt Johansson (2003) så kan samlingen kategoriseras på olika sätt beroende på samlingarnas form och innehåll. Detta kan bland annat vara det uppfostrande samtalet som ger pedagogen makten över barnen. Oliver, fyra år och hemmahörandes på avdelningen Skogsbäret, sammanfattade hur han såg på samlingarna och de flesta av barnen på de båda förskolorna delade hans syn. Såhär sa Oliver: ”Man sitter i en ring och sjunger och sådär. /.../ Man ska vara tyst, lugn och inte bråka. Man ska uppföra sig. Man får inte stimma och sånt vid samlingen. /…/ Om man stimmar åker man ut, men först så får man en varning.”
Vad Oliver menade med ”och sådär” var bland annat andra aktiviteter under samlingarna såsom ramsor, lekar och att räkna. I en av våra barnintervjuer framkom det snart ett annat perspektiv från barnens sida. Ett makt- och regelperspektiv tolkat ur barnens synvinkel började träda fram då de började prata mer om att man skulle sitta stilla i en ring, ibland flicka-pojke, lyssna när andra
39
pratade och räcka upp handen om man ville säga något är bara några exempel på regler. Enligt Gunn Imsen (2006) mår yngre barn bra av tydliga regler och strukturer. Vidare anser hon att när barnen nått en viss mognad bör de få vara mer delaktiga och få en större makt över sin situation (ibid.). Oliver glider sakta över till det vi kan kalla för maktperspektivet i slutet av citatet och Amelia, fem år, svarade så här på en av våra följdfrågor:
Sofie: ”Men får ni vara med och bestämma under samlingarna?”
Amelia: ”Fröken bestämmer vad vi ska göra på samlingarna. /…/ Man får inte bestämma något mer än vad man ska sjunga. Fröknarna bestämmer allt.”
Den sista delen av citatet stämmer överens med vad övriga barnen under de fyra barngruppsintervjuerna berättade om hur de upplevde samlingarna och sina möjligheter till att påverka. Dock så uppstod det tvetydigheter under våra intervjutillfällen då barnen ändå kunde uttrycka att de fick vara med och bestämma, till exempel genom ”Barnens samling” eller de samlingar som hölls tillsammans med pedagogerna framför smartboarden. Graden av inflytande och bestämmande kunde därför variera något i de barngrupper som använde sig av ”Barnens samling”. För att barnen ska bli delaktiga krävs, enligt Ek och Åkerlund (2004), både vilja från barnen och att pedagogerna ger dem utrymme att få ta ansvar.