Barnet och samhället: två sammanflätade öden

I dokument Barndomens geografi och platser för nuet (sidor 131-137)

Angående relationen mellan barnet och samhället skriver Nikolas Rose så här:

Childhood is the most intensely governed sector of personal existence. In different ways, at different times, and by many different routes varying from one section of society to another, the health, welfare, and rearing of children have been linked in thought and practice to the destiny of the nation and the re- sponsibilities of the state. (Rose, 1999: 123)

Som framgår av citatet ovan tycks det finnas ett osynligt band som binder samman barnets öde med en mera övergripande samhällsut- veckling. Vägen från barndom till ”vuxendom” kan förstås som en nödvändig sträcka att tillryggalägga för samhällets bästa. Barnet, i den här tankefiguren, framstår som ett medel för att nå ett högre ändamål, och barndomen får då representera en nödvändig resa från natur till kultur. Här finns en tydlig skillnad mellan barnets tillblivelse och den vuxnes varande, där ansvaret för att leda barnet längs vägen mot full- värdigt medborgarskap vilar hos föräldrarna som i sin tur är övervaka- de av staten.

Av detta märks tydliga spår i de tre aktuella barnrättsdokumenten. Genève-deklarationens femte grundprincip lyder: “The child must be brought up in a consciousness that its talents must be devoted to the service of its fellowmen”. Bakom detta resonemang döljer sig en ra- tionalitet som antyder att barnet bär på nycklarna till hela samhällets framtid inom sig, under förutsättning att barnet förmås göra de rätta valen i rätt tid (Popkewitz, 2008: 1). Ansvaret för dessa val faller främst på de olika institutioner som ytterst ska ansvara för att barnet rör sig i önskvärd riktning och som i förlängningen också ansvarar för

att synkronisera utvecklingen av det enskilda barnet med utvecklingen av samhället.

I både den sjunde och den tionde principen av Deklarationen om barns rättigheter från 1959 skrivs den här typen av resonemang fram. I det förra exemplet poängteras att det övergripande syftet med utbildning är att barnet ska kunna utvecklas till att bli en nyttig samhällsmedbor- gare och i det senare exemplet fastställs det att det enskilda barnets energi och förmågor ska riktas mot den allmänna samhällsnyttan. Även i Barnkonventionen används liknande formuleringar. I Artikel 29d står det att utbildning skall syfta till att ”förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle…” och i Artikel 40:1 står det apropå de barn som av olika anledningar avvikit från vägen mot det goda medborgarskapet att konventionsstaterna ska ”främja att barnet åter- anpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället”. Det blir tydligt att barndomen konstrueras utifrån bilden av en förberedande fas inför det ansvar som livet som god samhällsmedborgare innebär. Den här logiken bygger i sin tur på upprätthållandet av tydliga dualismer och på meningskapande genom dikotomiska förhållanden såsom na- tur/kultur eller barndom/”vuxendom”. Samtidigt bortser den från indi- viduella särdrag eller olikheter som kan tänkas komplicera bilden av en rak utvecklingslinje dragen mellan barndom och ”vuxendom” och mellan det ofärdiga barnet och den gode samhällsmedborgaren.

Med skillnadens logik kan barndomen därmed hållas samman och länkas ihop med samhällets utveckling i stort. Förutsättningen för detta tycks då vara bilden av en homogen identitet där olika tänkbara drag av skillnad måste underkastas samstämmigheten och antingen bortses ifrån helt eller bilda en slags bevisbörda på att vägen mot det goda medborgarskapet fallit ur sikte.

Avslutande diskussion

Skillnadens logik handlar alltså om att se helheten på bekostnad av diverse spridda olikheter som även om de vore betydelsefulla ur en helt annan synvinkel riskerar att förlora mycket av sin potentiella in-

nebörd när de underordnas identiteten och inkapslas inom kategorins slutna gränser. Det handlar därför också om att etablera maktförhål- landen som framställs såsom naturligt ordnade eller statiska. Brian Massumi (1992) jämför förhållandet mellan skillnad och likhet med utsidan i förhållande till insidan på ett för sammanhanget intressant vis. Han skriver:

The “Other” (the outside) is interiorized by being identified, and all identification is against the Standard Of the European White Male Heterosexual as the Western embodiment of good/common sense, in politics as in personal conduct. Minori- ties are expected to become equal-in-theory but in practice less powerful versions of the Same. (Massumi, 1992: 122)

Samma typ av eurocentrism kan anas bakom konstruktionen av barn- dom såsom den skrivs fram i de aktuella barnrättsdokumenten. Barn i alla länder underställs här samma homogena identitet som i sin tur hela tiden mäts i förhållande till den gode samhällsmedborgaren som ofta låter sig tolkas som den vite, heterosexuella och välfungerande europeiske mannen. Mot bakgrund av denna bild blir det svårt att tol- ka barndomen som något annat än ett förstadium till den ideala ”vux- endomen” som fungerar som universell måttstock ur ett västerländskt perspektiv.

Förutom att bilden av en barndom som i hög grad styrs av de bilder av ”vuxendomen” som haft företräde i de kontextuella sammanhang där dokumenten skapats så antyder skillnadens logik en typ av perspektiv som avfärdar allt det som inte är synliggjort eller som på något sätt motsäger kategorins samstämmighet.

Resonemanget kan illustreras med ett exempel hämtat från ett helt annat kunskapsfält. Den amerikanske författaren H.P. Lovecraft be- skriver i berättelsen ”The Shunned House” (2005) hur övernaturliga fenomen skrivs bort såsom obegripliga, inte därför att de inte manife- sterar sig i berättelsens värld, utan därför att de helt enkelt inte ryms

inom den rumsliga identitet som tillskrivits verkligheten. Han skriver så här:

To say that we actually believed in vampires or werewolves would be a careless inclusive statement. Rather it must be said that we were not prepared to deny the possibility of certain un- familiar and unclassified modification of vital force and atte- nuated matter; existing very infrequently in three-dimensional space because of its more intimate connexion with other spatial units, yet close enough to the boundary of our own to furnish us occasional manifestations which we, for lack of a proper vantage-point, may never hope to understand. (Lovecraft, 2005: 113-114)

Är det då inte tänkbart att det i den samlade kategori som benämns barndom gömmer sig en och annan vampyr eller varulv som helt en- kelt inte syns (och därmed inte heller kan begripliggöras) därför att vår position inte låter oss se dem? Och om det skulle vara så, hur kan vi då försäkra oss om att de särskilda rättigheter som formulerats för att skydda denna samlade kategori täcker in även dessa mer eller mindre osannolika varelser?

Där den västerländska representationsmodellen vilar på en grundföre- ställning om fixerade identiteter och på hierarkiskt ordnade dualismer (som ofta manifesteras som förgivettaganden), tycks den mer eller mindre oförmögen att arbeta med skillnad på dess egna termer, eller med rörelser som inte är uppstyckade eller ordnade enligt fasta pro- gressionslinjer. Den behöver stabilitet och konstanta förhållanden medan Deleuze (2004a) kritik av representationen lyfter fram skillna- dens och den pågående rörelsens potential. Inom ramarna för det rå- dande ”antingen eller”-tänkandet begränsas både barndom och ”vux- endom” och den myriad av korsande vägar som kunde varit möjliga farleder stängs ner till förmån för den stora enkelriktade huvudled som går från barndom till ”vuxendom”.

Referenser

Aries, P. (1962). Centuries of Childhood: A Social History of Family

Life. New York: Random House.

Burman, E. (2008). Developments: Child, Image, Nation. London: Routledge.

Cooper, K. (2005). Beyond the Binary: The Cyclical Nature of Identi- ty in Education. Journal of Curriculum Theorizing, 22 (3), 119131.

Cunningham, H. (1995). Children and Childhood in Western Society

Since 1500. (2nd ed.). Harlow: Pearson Education Ltd.

Deklarationen om barns rättigheter (Gèneve-deklarationen) (1924). League of Nations. O.J. Spec. Supp. 21, at 43.

Deklarationen om barns rättigheter (1959). G.A. res. 1386 (XIV), 14 U.N. GAORSupp. 16, at 19, U.N. Doc. A/4354.

Deleuze, G. (2004a). Difference and Repetition. London: Continuum. Deleuze, G. (2004b). Desert Islands and Other Texts 1953-1974. Los

Angeles: Semiotext(e).

FN:s konvention om barnets rättigheter (1989). G.A. res. 44/25, 1577 UNTS 3.

Foucault, M. (1982). The Archeology of Knowledge and the Discourse

on Language. New York: Pantheon Books.

Hall, S. (1997). Representation: Cultural Representations and Signify-

ing Practices. Sage: London.

Irigaray, L. (1985). This Sex Which Is Not One. Ithaca, N.Y.: Cornell University Press.

Lovecraft, H. P. (2005). Tales. New York: Library of America. Massumi, B. (1992). A User’s Guide to Capitalism and Schizophre-

nia: Deviations from Deleuze and Guattari. Cambridge: The MIT

May, T. (2005). Gilles Deleuze: An Introduction. Cambridge: Cam- bridge University Press.

Popkewitz, T. S. (2008). Cosmopolitanism and the Age of School

Reform: Science, Education, and Making Society by Making the Child. New York: Routledge.

Rose, N. (1999). Governing the Soul: The Shaping of the Private Self. London: Free Association Books.

Rousseau, JJ. (1977-1978). Emile eller Om uppfostran. Göteborg: Stegeland.

Said, E. W. (1978). Orientalism. New York: Pantheon Books.

Tormey, S. (2006). ‘Not in my Name’: Deleuze, Zapatismo and the Critique of Representation. Parliamentary Affairs, 59 (1), 138154.

White, B. (1999). Defining the Intolerable: Child Work, Global Stan- dards and Cultural Relativism. Childhood, 6 (1), 133144.

Barndomens geografi och platser för nuet

I dokument Barndomens geografi och platser för nuet (sidor 131-137)