• No results found

Barnets bästa i kontrast till föräldraperspektivet

6. Analys

6.2 Barnets bästa i kontrast till föräldraperspektivet

Barnets bästa respektive föräldraperspektivet betraktas som tidigare nämnt som motparter till varandra i denna studie. Viktigt att notera är emellertid att det inte alltid behöver vara så. I denna studie står barnets bästa och föräldraperspektivet i kontrast till varandra då förvaltningsrätten i de 12 LVU-domarna antingen fattar ett beslut utifrån barnets ställföreträdares yrkanden, vilka i samtliga fall

argumenterar för att barnets bästa är att stanna i familjehemmet, eller utifrån

föräldrarnas yrkanden, vilka begär att LVU-vården av deras barn ska upphöra.

Således kan den position som beslutsfattarna i förvaltningsrätten befinner sig i förstås som en situation där makt utövas. Även den position som de andra aktörerna i rätten befinner sig i kan förstås som en situation där makt eller

maktlöshet på olika sätt synliggörs. Förvaltningsrättens uppgift kan beskrivas som att de ska fatta ett beslut där de i sina beslutsmotiveringar tillmäter den ena eller den andra partens yrkanden mest betydelse. Rätten besitter således makten att bestämma på vilket sätt barnets bästa respektive föräldraperspektivet lyfts fram samt i vilken utsträckning de olika perspektiven beaktas. Utifrån de 12 granskade domarna tolkar vi det som att förvaltningsrätten i första hand värnar om barnets bästa och tillmäter barnets ställföreträdares redogörelse störst betydelse. Vidare kan det förstås som att maktlöshet är ett fenomen som uppstår i

domstolsförhandlingarna, närmare bestämt maktlöshet hos föräldrarna.

Maktsituationen i rätten kan förstås dels genom att beslutsfattarna i rätten befinner sig i ett överläge sett till både föräldraperspektivet men också till socialnämnden och därmed barnen, då rättens uppgift är att besluta utfallet av domarna och därigenom vilken part som ska vinna målet. Dessutom kan maktsituationen även förstås genom att föräldrarna redan från början befinner sig i ett underläge

eftersom deras barn redan är omhändertagna enligt LVU och således redan har fått ett domstolsbeslut emot sig när barnen från början omhändertogs. På så vis kan en maktlöshet hos föräldrarna uppstå då de inte själva har makten över vad som ska hända med deras barn. I redogörelsen av studiens resultat framkommer att förvaltningsrätten lyfter fram föräldrarnas positiva utveckling såväl som de områden där det finns förbättringspotential, vilket kan ses som att

förvaltningsrätten ser föräldrarnas situation och har för avsikt att stärka dem, i syfte att föräldrarna i framtiden ska kunna ha makt över både sin egen och barnens situation.

Redogörelsen för föräldraperspektivet kan kopplas samman med Leviners (2014) kritik mot det svenska barnskyddssystemet. I hennes kritik argumenterar hon för att familjestödsmodellens starka position i Sverige har lett till att

föräldraperspektivet tenderar ges större betydelse än barnperspektivet i det svenska systemet. Enligt Leviner (2014) medför familjestödsmodellens sätt att arbeta, det vill säga att arbeta utifrån att stärka föräldrarna och ge stöd till hela familjen, ett mindre fokus på vad som anses vara bäst för det individuella barnet.

Leviner (2014) menar att det svenska barnskyddssystemet är restriktivt i sitt beaktande av barnets bästa, samt att begränsningar råder i hur barnets perspektiv integreras i olika typer av beslut. Leviners (2014) sätt att argumentera kan tolkas som att familjestödsmodellens starka position till viss del ligger till grund för det svenska systemets tendens att sätta föräldraperspektivet främst. Leviner (2014) menar att det svenska systemet är restriktivt i tillämpningen av tvångslagstiftning av barn och påstår att den tillämpas i ett mycket senare skede i Sverige jämfört med andra länder, vilket tyder på att det svenska systemet i så stor utsträckning som möjligt strävar efter att föräldrar och barn inte ska vara åtskilda, vilket förstås som ett resultat av familjestödsmodellens starka position. Resultatet av denna studie befäster Leviners (2014) resonemang om familjestödsmodellens starka position då arbetet utifrån modellen synliggörs på flera olika sätt i de LVU-domar som granskats, bland annat genom att förvaltningsrätten tycks sträva efter att hjälpa föräldrarna och stärka dem inför en återförening med barnen.

Emellertid kan resultatet av denna studie förstås som att familjestödsmodellen inte alltid behöver vara så missgynnsam som Leviner (2014) i sin studie framställer den. I resultatet av denna studie blir det tydligt att rätten inte har ‘gett upp’ på

föräldrarna och inte heller konstaterat att barnen permanent har de bättre i familjehemmet än i föräldrahemmet. Familjestödsmodellen bidrar till att hjälpa familjen att bli mer fungerande, då förvaltningsrätten i de 12 domarna på ett positivt sätt lyfter fram de föräldrar som samarbetar med socialtjänsten och tar emot hjälp- och stödinsatser i syfte att stärka föräldraförmågan och därmed så småningom kunna återförenas med sina barn. Förvaltningsrätten tycks ha ett fokus på familjen och att stärka föräldrarna, men det kan i de 12 domarna inte ses som att de för den delen åsidosätter barnets bästa. I de granskade domarna tycks ett familjefokuserat arbete ha bidragit till det faktum att flera av de föräldrar som är föremål för studien har utvecklats i rätt riktning, däremot inte en tillräcklig förbättring för att LVU-vården ska upphöra. Östlund, Gustafsson och Wejedal (2020) argumenterar för att en fortsatt kontakt med föräldrarna i många fall är det bästa för barnet, samt att det i de allra flesta fall är det bästa för barnet att flytta hem till sina föräldrar när de omständigheter som föranledde LVU-vården har upphört, vilket ett familjestödsorienterat arbete kan driva fram och gynna. I det hänseendet kan det ses som att familjestödsmodellen även kan främja barnets bästa i form av att familjen som helhet blir mer välfungerande när föräldrarna har fått stöd i sin föräldraroll. Då ges barnet möjlighet att eventuellt ha ett mer

välfungerande umgänge med föräldrarna, för att förhoppningsvis kunna återförenas i framtiden. Utifrån resultatet i vår studie menar vi att

förvaltningsrätten ser till barnets bästa i första hand, exempelvis genom att de lägger stor vikt vid de barn som uttalat att de inte vill flytta hem eller att umgänget inte fungerar bra med föräldrarna. De är även försiktiga med att besluta om en återförening mellan barn och förälder, och ser till barnens särskilda känslomässiga och fysiska behov samt barnens behov av kontinuitet i första hand. Resultatet kan därmed inte ses styrka Leviners (2014) resonemang kring att föräldraperspektivet tillmäts större betydelse än barnets bästa i Sveriges barnskyddssystem. Vidare menar Leviner (2014) att det inte är ovanligt att rättens fokus ligger på vad föräldrarna eventuellt samtycker till snarare än barnets faktiska behov. Resultatet av denna studie talar emellertid emot detta, då det i flera fall förekommer att rätten bedömer att föräldrarnas samtycke till frivillig vård inte är tillförlitligt.

Leviners (2014) huvudpoäng är att det svenska systemet sätter

föräldraperspektivet framför barnperspektivet, vilket står i kontrast till utfallet av de 12 domar som granskats.

Leviners (2014) studie samt det som framkommer av denna studies resultat, kan även förstås i relation till barndomssociologin och synen på barn som aktörer. Det kan tolkas som att barn, enligt Leviner (2014) inte ses som tillräckligt

betydelsefulla aktörer i det svenska systemet, medan resultatet av denna studie visar på att förvaltningsrätten i de domar som granskats tycks tillmäta barnen ett stort aktörskap främst i form av att deras röster lyfts fram samt att deras åsikter i stor utsträckning tillmäts betydelse. Eftersom barnen som vårdas enligt LVU är föremål för förvaltningsrättens prövning är de en del av de aktörer som rätten studerar. Utifrån teorin ses alla individer som aktörer, så även barn. De barn som i domarna får komma till tals och uttrycka sin åsikt kan på ett tydligare sätt

betraktas som aktörer, men även de barn som är mer passiva ses som aktörer. De barn som får komma till tals har på så sätt lättare att påverka utfallet av domarna, då deras röst tillmäts stor betydelse, samtidigt som rätten ger de möjlighet att vara aktiva. Enligt teorin om barnet som aktör är barn beroende av att vuxna lyssnar till dem, förstår dem och har förmågan att föra deras röst och perspektiv vidare. Här blir återigen ett resonemang om makt aktuellt, då beslutsfattarna således besitter en avgörande makt i att bestämma vilka barn som får höras. Här kan även Leviners (2014) argument om att begränsningar råder i hur barnets perspektiv

integreras i olika typer av bedömningar och beslut ställas i relation till den beroendeställning som teorin om barnet som aktör menar att barn befinner sig i. I de domar som granskats blir det tydligt att barnets ställföreträdare för fram barnets åsikter i varierande grad i de olika fallen. Det är även tydligt att förvaltningsrätten väljer att lyfta fram de barn som uttrycker åsikter som går i linje med vad

förvaltningsrätten motiverar i sina beslut, medan de barn som ger uttryck för en vilja som inte överensstämmer med förvaltningsrättens inställning inte lyfts fram i lika stor utsträckning, till exempel de barn som uttrycker en vilja att återförenas med sina föräldrar. Beslutsfattarnas makt i att bestämma vilket barn och vilka åsikter som ska bli lyssnade till kan leda till att vissa barn tenderar att bli något passiva, då deras inflytande blir retoriskt snarare än reellt. Ur resultatet framgår ändå att förvaltningsrätten tycks se barnen som lika betydelsefulla aktörer som de vuxna, eftersom barnets bästa tillskrivs den avgörande betydelsen för

bedömningen av om LVU-vården ska upphöra eller fortlöpa. Det tyder på rättens förståelse för att barnets situation är av intresse även utifrån barnets egna

perspektiv, vilket är utgångspunkten i barndomssociologin.

Utifrån Bergnehrs (2019) syn på barnet som aktör skiljer hon på barns påverkan och barns inflytande, där hon menar att barn har en ständig påverkan genom att existera, men att det inte är lika självklart att barnet har ett faktiskt inflytande.

Bergnehr (2019) menar att barn har en ständig påverkan genom att vara barn och således även omsorgsbehövande. Utifrån de 12 granskade domarna menar vi att barnen i LVU-målen har en än större påverkan, då det i domarna framkommer att barnen har särskilda omsorgsbehov till följd av bland annat de brister i

hemförhållanden som förelegat innan barnen blev placerade enligt LVU. I de fall där barnen inte har ett tydligt inflytande på förvaltningsrättens bedömningar i form av att de fått komma till tals, kan det ändå tolkas som att förvaltningsrätten ser barnens specifika behov och beaktar dessa i stor utsträckning. Således får barnen en påverkan på besluten även i de fall de inte har ett reellt inflytande. Barn påverkar förvaltningsrätten med sitt agerande. Exempelvis ett barn som blir utagerande, ledsen eller går tillbaka i utvecklingen efter att ha haft umgänge med föräldrarna sänder ut signaler som förvaltningsrätten sedan resonerar kring i sina beslutsmotiveringar. Därmed kan det ses som att barnet påverkar

förvaltningsrättens bedömning. Att förvaltningsrätten tycks vara lyhörd för barns uttryck kan ses som ett sätt att beakta barnperspektivet och barnets bästa, och gör det möjligt för barnet att påverka såväl som ha reellt inflytande. Utifrån det menar vi att förvaltningsrätten tycks se barn som aktörer i samma utsträckning som att föräldrarna är aktörer, samt att rätten tillmäter barns handlingar och agerande såväl som deras åsikter stor betydelse.