i sin
hand: på
det svarhan
skulle ge berodde helaEuropas
öde.Ansvaret
bordeha
känts tungt ochman
ha-dekunnat
ta för givet attgranskningen
skulle bligrund-lig.
Under
de tysk-amerikanska förhandlingarnaom
Lu-sitania-dådet, detta tyska
massmord som
i ohygglighet vida överträffar Sarajevobrottet, utväxlades noterna mel-lanTyskland
ochAmerika med månaders mellanrum —
baron
Giesl avgjordefrågan om
världsfredenpå — om
man
får trohans egna
uppgifter—
2 minuter. "Svars-noten överlämnades tillmig
2 minuter före 6 e. m.", in-rapporteradehan
till sin regering; kl. 6 e.m.
var, enligthans
egen påskrift, det brev avsänt vari Giesl underrättade serbiska regeringenom
att han,då han
ej fåtttillfredsställandesvar,
samma
kvällämnade
avresa och att de diplomatiska förbindelsernas avbrytande skulle ansessom
ett fait accompli.Och även om man
vill varabarmhärtig nog mot den
österrikiska representanten att ansehans
egen uppgiftosann
och i stället ge vitsord åt serbiska konseljpresidenten,som uppger
atthan över-lämnat
noten kl. 5,45, så är det tydligt attpå den
tids-periodå
högsten
kvart,som hr
Giesl använde,han var-ken hann
ordentligt sätta sig in i det digra serbiskadoku-mentet
ellerkomma på
desmåanmärkningar mot
svaret,som
österrikiska regeringen sedan anfördesom
skäl för dess underkännande, ej heller författa det svarhan
straxdärpå
avlämnade.Det
var redan från börjanen
be-stämd
sak att svaret,hur
detän
utfolle, skulle ogillas och det brev vari Giesl tillkännagav brytandet av de diploma-tiska förbindelserna var redanpå
förhand nedskrivet.Kl. 6,30 e.
m. lämnde
Giesl Belgrad.KL
7,45 utsändeK. K. Telegraphen-Korrespondenz-Bureau i
Wien
ett med-delande att Pasjitchlämnat
"ett otillfredsställande svar".Vad han
svarat, hemlighöllsdäremot
strängt:man
fruk-tade att krigsivern i landet skulle lägga sig
om
detkom-mit fram
att Serbien godvilligt givit vika. Förstpå
mån-dagskvällen publicerade
man
iWien
det serbiska svaret, och då,såsom
sedan skall visas, ien
högstmärkvärdig
form.Innan man vågade
göra dethade man
för resten för) 61 (
säkerhets skull skaffat sig ytterligare
en
förevändningför kriget—
Serbien hade, hette det,på måndagen
angripit österrikiska trupper vidDonau.
Men på
lördagskvällen sörjdeman, som
sagt, för att inga uppgifterom den
serbiska kapitulationen fingo lägga sordinpå
krigsglädjen. Visserligen hade, enligtvad
en-gelskaministern iWien
berättar,på
eftermiddagen ryktenspritts att Serbien accepterat
den
österrikiska notenutan
villkor, rykten
som
ett ögonblick framkallade stark be-svikelse.Men då
det officiella meddelandet sedankom med
dementi därpå, utbröt iWien en
vild glädje, stora folkskaror drogounder
hela kvällen och nattengenom
gatorna
under
storartade nationalistiska demonstrationer.Ännu samma
kväll begicks från Österrikes sidaden
första fientliga handlingen. Serbiska generalstabschefen Putnik,som
från sin sommarvistelse viden
österrikisk badortvar på väg
till hemlandet, arresteradesjämte
sin dotterpå en
österrikisk järnvägsstation. Detta originella sätt attöppna
kriget hälsadespå
vissa hållmed
förtjusr ning. Kölnische Zeitung gratulerade Österrike till attha
försäkrat sig
om
"serbiskaarméns
själ":"öppnande av
fientligheterna
genom en
fientlig handling i stället förgenom en
formell krigsförklaring är ingen nyhet imo-derna
krig", skrev tidningen. Emellertidfann man
i Ös-terrike vidnärmare
eftertanke detta övergrepp för starkt och Putnik frigavs följande dag.Trots att de verkliga fientligheterna
ännu
dröjde ettpar
dagar, såvar
i alla fallmed
de diplomatiska förbin-delsernas brytande kriget realiter ett faktum.Å ömse
sidor forcerades förberedelserna.
Under
natten tillsön-dagen
utfärdades det österrikisk-ungerska mobiliserings-dekretet: dethade
undertecknats redan fredagenden
24, alltsådagen
före det serbiska svarets mottagande. Ser-bienhade på
lördagen—
i riktig förkänslaav
att alla dess eftergifter icke skullekunna förmå
Österrike att hålla innemed
det länge planlagda, omsorgsfulltmattade hugget —
börjat bereda sigpå vad som
syntesoundvik-ligt.
Klockan
3på
lördagen—
ickeunder
fredagen,såsom den
tyska vitaboken
faiskeligenuppger —
börjadesden
serbiska mobiliseringen,en
försiktighetsåtgärdsom
ickekom
entimme
för tidigt,då
Österrike,såsom
förut nämnts, sedan ettpar
veckor dragit trupperned mot
Do-nau. Serbiska hovet och ministrarnalämnade samma
kväll Belgrad för att bege sig till Nisch, dit skuptschinan
blivit
sammankallad
tillmåndagen. Redan
tidigarepå
da-gen hade
serbiska nationalbankens och järnvägenspengar
liksom utrikesdepartementetspapper
förts till det inreav
landet.
Stormakternas
krigsförberedelser.Samtidigt med
attden
serbisk-österrikiska konfliktenpå
detta sätt tillspetsades, blev fråganom
Rysslandsställning alltmera aktuell. Ryssland började också
under
lördagen vidtamått
och steg för att,om
det gällde,kunna
ingripa. Ett ministerråd hölls i Krasnoje Selö i kejsarens närvaro, där, enligt franska ministerns rapport, frågan diskuterades
om
mobiliseringav
de 13armékårer som
eventuellt voro avsedda att operera
mot
Österrike. Ett förberedande beslutom
mobilisering fattades: beslutet skulle dock icke träda i kraft, så länge Österrike ickean-) 63 (
vällde
vapenmakt mot
Serbien, och icke förrän utrikes-ministern,som
fick iuppdrag
attbestämma datum, läm-nade meddelande därom, —
engelska ministern iPeters-burg hade
också uttryckt sin allvarliga förhoppning att Ryssland ej skullepåskynda
krigetgenom
att mobilisera.Ryssland
var
emellertid ickeden
första makt,som
börjat sätta sin
krigsmekanism
i rörelse.Redan den
21, alltså fyradagar
tidigare, hade,såsom
förut nämnts, iTyskland
utsänts förberedande underrättelserom
mobili-sering.Nu, under
lördagen, fickman
underrättelser iParis