Samtliga barn berättade i intervjuerna om någon form av misshandel eller om sexuella övergrepp. Det varierade från enstaka händelser till något som funnits med under stora delar av deras liv eller rentav så länge de kunde minnas.
Flera av de intervjuade berättade även om andra brott än de som gjort att de kom till behandling. Exempel är en pojke som kom för att pappa slagit honom, men som berättade att han varit med även när pappa misshandlat mamma, eller en flicka som utsatts för sexuella övergrepp i tonåren med som även berättade om våld från en pojkvän och att hen- nes pappa misshandlat henne. Det hände också att barn berättade om våld från syskon, och mindre om det våld från vuxna som misstänktes för brott. Det är tydligt att barnen som utsatts i familjen käm- pade med att förstå varför de vuxna gjort dem illa.
Ett barn försöker hitta en orsak till att pappa miss- handlat henne och andra i familjen: Fast det var nog bara på grund av att pappa… pappas pappa, han slog pappa. Och sen så började pappa också slå, säger hon. (Barn 1)
Flera barn tycktes lägga en del av ansvaret för det som hänt på sig själva och beskrev att vuxna i famil- jen slagit för att de själva eller syskon varit bråkiga. Hon har slagit så här, fast hon är … ifall vi inte hade bråkat och sånt, så hade hon varit jättesnäll. (Barn 3) Efter att ha utsatts för sexuella övergrepp kunde benägenheten att lägga skulden på sig själv vara än tydligare.
En flicka beskriver hur hon kände: Ja, alltså jag kände så här, bara… jag vet inte, när alla andra bara typ så här att man ska förlora oskulden på så fint sätt och så, så tänkte… så blev jag bara så, vad fan, nu är jag… jag är så smutsig och jag… usch, liksom. Jag tyckte bara att jag var… det här är det jag är värd. Det här är det jag förtjänar. (Barn 5)
För de barn som beskrev att de fått information om våld och övergrepp i skola eller förskola tycktes det bidra till förståelsen av vad de varit med om. Och det är olagligt när vuxna gör det. Då kan X (styv- pappa) hamna i fängelse.
Ja, det kan han göra. Det är alldeles fel att göra så. För det har en förskolefröken sagt. Mia. När vi hade samling. (Barn 2)
Utan tidigare kunskap om våld, beskriv barn att de var sämre rustade när de utsattes.
En tonåring berättar att ingen berättat om våld eller övergrepp: Och det tror jag är jätteviktigt, att när man har blivit våldtagen och det kanske har varit så att han har varit abusive eller slagit och hårdhänt, att man … om man har förlorat oskulden genom det, att man mås- te bli … eller bli medveten om att det är inte så sex ser ut, att det ska inte vara så om inte man vill. (Barn 5)
De barn vi mött i intervjuer berättade om våld och utsatthet, och en del av dem beskrev upplevelser av flera våldshändelser från olika personer. Den utsatt- het de beskrev var en sammanlagd upplevelse av olika brott och våldshändelser, och inte enbart fokuserad på det polisanmälda brottet.
Trots att alla barn gått i någon form av behandling var det flera som lade skulden på sig själva för vad som hänt. Det framstod som att de hade kommit en bit på vägen genom att giltiggöra våldet och lägga ansvaret för brotten på de som utfört dem. Men de kämpade fortfarande med att förstå och kanske skulle komma att göra det under lång tid. De barn som berättade om att de fått tydlig information av vuxna tycktes vara hjälpta av det, och barn som inte fått det kunde efterfråga information. En slutsats är att fortsatt information och fortsatt stöd från vuxna i vardagen eller av professionella under uppväxten kan behövas efter det att behandlingen avslutats.
Konsekvenser
Barnen i intervjuerna beskrev många olika konse- kvenser av de brott de utsatts för. Några av de yngre barnen använde få ord, de kunde till exempel säga att det gjorde ont, att det inte var roligt eller att de blev ledsna. Andra barn beskrev tydligt hur deras hälsa påverkats, även om de inte alltid kopplade det direkt till utsattheten för våld.
En flicka berättar att hon inte sover bra: Nja, inte så bra, jätte… fast jag har precis börjat lära mig att sova själv och jag brukar vakna jättetidigt nu, typ vid fem eller fyra... Hon fortsätter: Men alltså jag äter också väldigt dåligt. Jag är alltid hemma själv efter skolan, och så orkar jag typ inte laga mat och sånt, så jag strun- tar i att äta. Så jag äter inte förrän klockan är typ sju eller åtta. (Barn 2)
Exempel på symtom var mat- och, sömnsvårigheter, svårigheter med kamratrelationer, skolsvårigheter, självskadebeteende, ledsenhet, rädsla och återkom- mande minnesbilder.
Ja, i början hade jag jättesvårt att sova. Jag minns de första nätterna så sov jag och mamma tillsammans, och pappa. Och då drömde jag, men en jättehemsk dröm att pappa mötte den här mannen. Och då gjorde det… då blev jag rädd. För att tänk så somnar jag, då kommer jag drömma. Och då blev jag rädd för det. (Barn 5) Även frånvaro av känslor och brist på omsorg om sig själv kunde vara en följdverkning av brott. Det
kunde vara än svårare att begripa både för den som utsatts och för omgivningen än andra symtom. Ett barn beskriver tiden efter de sexuella övergrepp hon utsatts för: Det är som att man… man bryr sig inte. Man kan… jag var inte självmordsbenägen så, men jag bara… jag hade inga känslor alls, inte till min mormor, inte till min bror, inte till min familj, inte till skolan, inte till mig själv, min kropp, ingenting. Jag var bara helt känslolös och helt död typ i huvudet. (Barn 4) Omgivningens reaktioner kunde vara till stöd, men också innebära nya påfrestningar. Det gällde särskilt de barn som utsatts för sexuella övergrepp, då me- diarapportering, ryktesspridning och ifrågasättande följder efter avslöjandet.
De skrev jättemycket på Flashback. Och det blev väldigt mycket prat och folk som spekulerade och så stod det… Alltså, folk hade skrivit att det var mitt fel som inte hade någon aning om vad som hade hänt, och jag får skylla mig själv och massa sånt. Och jag sa ju det till mamma, och hon sa det att ’du ska inte gå in och läsa’, men det blir ju att man går in och läser ändå. Så jag gick in och läste hela tiden, berättar ett barn. (Barn 5) Följderna av brotten kunde också handla om föränd- rad livssituation och förändringar i familjen. Flera av barnen som utsatts av föräldrar tog upp frågan om boende och umgänge. Det hade inte blivit som de önskat, och de visste inte riktigt vem som fattat besluten.
En flicka beskriver att hennes bror mest bor med mamma och att hon själv mest bor med den pappa som varit våldsam. Hon längtar efter sin mamma och efter sin bror och om hon fick bestämma skulle hon bo mest där. En pojke längtar förtvivlat efter den pappa som utsatt honom för misshandel. Han förstår varför han inte fått träffa honom, men är oerhört tacksam över att behandlingen hjälp honom att få kontakt med pappa igen: Alltså jag skulle inte kunna leva ifall jag fick inte träffa min pappa någon enda gång, eller sms:a. (Barn 7)
Det samlade intrycket av intervjuerna är att barnen drabbas av konsekvenser på många olika plan, men att förändringar och praktiska konsekvenser kan vara lättare för dem att koppla till brottsutsattheten än psykiska och fysiska symtom. Barn kan behöva stöd i att förstå att deras symtom är kopplade till utsatthe- ten för brott.